De sökte guld och fann ett hem
CHINATOWN. I många städer runt om på jorden väcker det här ordet livfulla bilder av kinesiska affärer, restauranger, högtider och drakdanser. Men varje Chinatown har sin egen historia. De som finns i Australien i dag grundades av oförskräckta kinesiska immigranter som kom till landets södra kust i hopp om att göra sig en förmögenhet på de nyligen upptäckta guldfälten.
Nya guldberget
Tidigare hade bara enstaka kineser flyttat till Australien, men när man hittade guld 1851 kom en stor våg av kinesiska immigranter. Tusentals män lämnade deltat vid Pärlfloden i provinsen Guangdong i Kina för att göra den ansträngande sjöresan söderut. Tidigare hade man hittat guld i Kalifornien, och de kineser som talade kantonesiska kallade guldfälten där för Guldberget. De australiska fälten fick därför namnet Nya guldberget.
Men drömmen om guld var inte det enda som fick männen att lämna sitt hemland. Kina hade drabbats av inbördeskrig, naturkatastrofer och fattigdom, vilket lett till stora svårigheter.
Tragiskt nog var det inte alla guldgrävare som klarade resan och kom fram till Australien. En del dog av sjukdomar som drog fram över de överfulla skeppen på den långa resan. Och för dem som överlevde var det inget lätt liv som väntade i det nya landet.
Slit och släp på guldfälten
Många av männen plågades av ensamhet, eftersom traditionen krävde att hustrur och barn stannade kvar i Kina för att behålla sin plats i släktlinjen. År 1861 bodde det mer än 38 000 kinesiska män i Australien men bara 11 kinesiska kvinnor. Men de flesta hade inte tänkt bosätta sig permanent i landet. De var beslutna att återvända hem till sin familj med rikedom och ära.
Det var det här målet som motiverade guldgrävarna i deras jakt. De bodde i tält och slet långa dagar i den gassande solen. Åtminstone till en början var en del rädda för att arbeta i underjordiska gruvor på grund av vidskepelse. Därför började de med att gräva och vaska efter ytligt guld med hjälp av pannor och rännor. Arbetet bar frukt. Mellan 1854 och 1862 skickades över 18 ton guld från staten Victoria till Kina.
Tråkigt nog försvann en del av den nyvunna rikedomen på spel och opium – laster som de ensamma männen var extra utsatta för. Många förstörde sin hälsa, och alltför ofta gick både inkomster och förhoppningar om att kunna återvända hem upp i rök. En del fick hjälp från kinesiska organisationer och välvilliga privatpersoner, men andra dog en för tidig död, utblottade och övergivna.
Kineserna fick också utstå avundsjuka och misstänksamhet från icke-kinesiska guldgrävare, som såg dem som en sammansvetsad och hotfull konkurrent. Illviljan ledde till bråk och direkta angrepp. Man tog deras guld och brände upp deras tält och förnödenheter. Med tiden avtog fientligheten. Men 1901, 50 år efter det att man först hade hittat guld, infördes ett förbud mot asiatisk invandring, och det upphävdes inte förrän 1973.
När guldet tog slut
När guldet sinade i gruvorna valde en del kineser att stanna kvar i Australien. I städer som vuxit fram under guldrushen öppnades kinesiska tvättinrättningar, restauranger och handelsträdgårdar. Kineserna fick också namn om sig att vara duktiga möbelsnickare och frukt- och grönsakssäljare. I slutet av 1800-talet kunde man därför hitta kinesiska stadsdelar, Chinatowns, i många australiska städer, bland annat Atherton, Brisbane, Broome, Cairns, Darwin, Melbourne, Sydney och Townsville.
Eftersom det kom så få kinesiska kvinnor till Australien förblev många av männen ogifta. Men en del gifte sig med australiska kvinnor, trots att det inte sågs med blida ögon av omgivningen. Deras avkomlingar blev med tiden en naturlig del av det australiska samhället.
I dag bor det fler kinesiska invandrare i Australien än någonsin tidigare. De flesta kommer för att skaffa sig en utbildning eller ett arbete. Nu är det också många kvinnor som immigrerar. Och förändringarna i världsekonomin har skapat en omvänd situation – många män flyttar med sin familj till Australien och åker sedan tillbaka till Asien för att arbeta i Kina, Hongkong, Singapore eller Taiwan.
Ja, tiderna har verkligen förändrats. Men för immigranter världen över är målet i stort sett detsamma nu som då – att uppnå trygghet och framgång i ett främmande land.
[Ruta/Bild på sidan 20]
LÄNGRE ÄN VÄNTAT
För att slippa betala en landstigningsavgift brukade kinesiska passagerare stiga av på mindre ställen längs den australiska kusten, långt bort från större hamnar och hundratals kilometer från guldfälten. Robe, i södra Australien, var en sådan landstigningsplats. Robe hade mellan 100 och 200 invånare, men på bara fem månader 1857 passerade minst 12 000 kineser den här hamnen.
Hundratals män åt gången gav sig av inåt landet genom glest befolkade områden och gav prov på verklig uthållighet och samarbetsförmåga. Vandringen mot guldfälten blev mycket längre än de hade kunnat ana och tog upp till fem veckor. De skördade sjögräs att ha som färdkost på resan och fångade kängurur och andra pungdjur längs vägen. De grävde också brunnar och trampade upp en väg som andra kunde följa.
Männen hade traditionella hårpiskor och kulihattar och sprang ofta på led och sjöng. Längs rutten har man hittat kinesiska mynt som nykomlingarna gjorde sig av med när de förstod att de var värdelösa i Australien.
[Bildkälla]
Image H17071, State Library of Victoria.
[Ruta/Bild på sidan 21]
NÅGOT BÄTTRE ÄN GULD
Wayne Qu arbetade som miljöforskare för Kinas vetenskapsakademi. För att ta sig vidare i karriären reste han och hans fru, Sue, till Europa på 1990-talet, där Wayne läste vidare på ett universitet. Medan de var där träffade de Jehovas vittnen och samtalade med dem om Bibeln. År 2000 flyttade de till Australien där båda fortsatte sina akademiska studier. Sue läste då molekylärbiologi. De fortsatte också studera Bibeln.
Wayne berättar: ”Vi hade satsat tiotals år på högre utbildning. Ändå brukade jag tänka: ’Vi blir alla sjuka och gamla, och till sist dör vi. Är det vad livet går ut på?’ Allt verkade meningslöst. Men Bibeln gav oss logiska, tillfredsställande svar på livets viktigaste frågor.
Vårt bibelstudium fick oss också att undersöka en fråga vi aldrig hade funderat över förut – om det finns en Skapare. Jag läste boken Liv – ett resultat av evolution eller skapelse?, som ges ut av Jehovas vittnen, och även en del av det Charles Darwin skrev om evolutionen. Det jag läste och det jag själv såg i min vetenskapliga forskning övertygade mig om att det finns en Skapare. Sue kom också fram till den slutsatsen.
Något annat som gjorde oss övertygade om Guds existens är att Bibeln har kraft att förbättra människors liv. Den här fantastiska boken har först och främst gett oss ett hopp för framtiden, men också verkliga vänner och ett starkt äktenskap. Sue och jag döptes 2005, och vi är glada över att ha funnit något som är mycket värdefullare än akademisk utbildning och ’guld som förgår’.” (1 Petrus 1:7)
[Bild på sidan 19]
Kinesisk guldgrävare, 1860-talet.
[Bildkällor på sidan 19]
Chinatown i Sydney: © ARCO/G Müller/age fotostock; guldgrävare: John Oxley Library, Image 60526, State Library of Queensland.