Bibelställen lästa med eftertryck

NÄR du talar om Guds avsikt, antingen du samtalar enskilt med någon eller talar från podiet, bör ditt resonemang inriktas på det som står i Guds ord. Det innebär vanligtvis att du läser bibelställen, och det bör du göra väl.

Lämpligt eftertryck är förbundet med känsla. Bibelställena bör läsas med känsla. Här är några exempel. När du läser Psalm 37:11, bör rösten återspegla glad förväntan inför den frid som utlovas där. När du läser Uppenbarelseboken 21:4 om att lidande och död skall upphöra, bör rösten återspegla varm uppskattning av den fantastiska befrielse som förutsägs där. Uppenbarelseboken 18:2, 4, 5, som innehåller uppmaningen att gå ut ur det skuldbelastade ”stora Babylon”, bör läsas med en ton som anger brådska. Naturligtvis bör de känslor du ger uttryck åt vara uppriktiga, men de skall inte vara överdrivna. Hur mycket känsla du skall lägga i läsningen beror på själva bibelstället och på hur det används.

Ge eftertryck åt rätt ord. Om dina kommentarer till en viss vers bara gäller en del av den, bör du framhäva just den delen när du läser texten. När du till exempel läser Matteus 6:33, bör du inte i första hand betona ”hans rättfärdighet” eller ”allt detta andra”, om du tänker förklara vad som avses med att ”först söka kungariket”.

I ett tal på tjänstemötet tänker du kanske läsa Matteus 28:19. Vilka ord bör du betona? Om du vill uppmuntra åhörarna att anstränga sig för att sätta i gång bibelstudier, betona då ”gör lärjungar”. Om du däremot tänker behandla de kristnas ansvar att förkunna Bibelns sanning för invandrare eller om du vill uppmuntra förkunnare att tjäna där behovet är större, kan du betona ”människor av alla nationerna”.

Ofta använder du kanske ett bibelställe för att besvara en fråga eller understödja ett argument som andra betraktar som kontroversiellt. Om du betonar varje tanke i bibelstället lika mycket, kanske åhörarna inte förstår sambandet. Poängen kanske är tydlig för dig, men inte för dem.

Om du till exempel läser Psalm 83:18 i en bibelöversättning som innehåller Guds namn och lägger hela betoningen på uttrycket ”den Högste”, kanske den besökte inte tänker på att versen visar att Gud har ett namn. Det är namnet ”Jehova” du bör betona. Men när du använder samma bibelställe i ett resonemang om Jehovas suveränitet, är det framför allt uttrycket ”den Högste” du bör betona. Om du använder Jakob 2:24 för att visa hur viktigt det är att tron åtföljs av handling och främst betonar ”förklaras rättfärdig” i stället för ”gärningar”, kanske några av åhörarna missar poängen.

Ett annat lärorikt exempel finner vi i Romarna 15:7–13. De här verserna är en del av ett brev som aposteln Paulus skrev till en församling som bestod av både judar och icke-judar. Här påpekar aposteln att Kristi tjänst är till nytta inte bara för omskurna judar utan också för människor av nationerna för att ”nationerna må förhärliga Gud för hans barmhärtighet”. Sedan citerar han fyra skriftställen som bekräftar att nationerna har den möjligheten. Hur bör du läsa de här citaten för att få fram det Paulus hade i tankarna? Om du skall markera några ord som du vill betona, blir det kanske ”nationerna” i vers 9, ”ni nationer” i vers 10, ”alla ni nationer” och ”alla folk” i vers 11 och ”nationerna” i vers 12. Försök att läsa Romarna 15:7–13 med den betoningen. När du gör det, kommer hela Paulus argumentering att bli tydligare och lättare att förstå.

Lämpliga metoder. De tankebärande ord som du vill framhålla kan betonas på flera olika sätt. Det sätt du använder bör passa till bibelstället och sammanhanget i talet. Här följer några förslag.

Betoning med hjälp av rösten. Detta inbegriper varje förändring av rösten som gör att de tankebärande orden höjer sig över resten av meningen. Du kan betona ord genom att ändra röststyrkan – antingen öka eller minska den. På många språk kan man betona genom att ändra tonläget, men på vissa språk kan det helt förändra innebörden. Du kan framhäva viktiga tankar genom att tala långsammare. På språk där det inte är möjligt att betona med hjälp av rösten måste man använda det som är vanligt på det aktuella språket för att uppnå önskat resultat.

Pausering. Du kan pausera före eller efter att ha läst de tankebärande orden i ett bibelställe – eller både och. Om du gör en paus strax innan du läser en huvudtanke, skapar du förväntan. Om du gör en paus efteråt, fördjupar du intrycket. Men om du gör för många pauser, blir ingenting framhävt.

Upprepning. Du kan betona en viss punkt genom att stanna upp och läsa om ordet eller uttrycket. En metod som ofta är att föredra är att man läser hela bibelstället först och sedan upprepar nyckelorden.

Gester. Både kroppsrörelser och ansiktsuttryck kan ofta ge mer känsla åt ett ord eller uttryck.

Tonfall. På vissa språk kan ord ibland läsas med ett tonfall som påverkar betydelsen och skiljer orden från varandra. Också här bör man vara försiktig, i synnerhet när det är fråga om sarkasm.

När andra läser bibelställen. När den du besöker läser ett bibelställe, kanske han betonar fel ord eller inget alls. Vad kan du göra då? Det är i allmänhet bäst att få fram meningen genom att göra en tillämpning av bibelstället. Sedan du har gjort det, kan du framhålla de tankebärande orden.