IDUMEEN

[Idumẹen] Av grek.; betyder ”edoméernas [land]”.

På mackabéertiden och romartiden innefattade Idumeen inte det gamla Edoms kärnområde öster om Araba, utan bestod av delar av de områden som tidigare hade tillhört Simeons stam och Judas stam. Som det framgår av den apokryfiska Första Mackabéerboken (4:29, 61; 5:65) innefattade Idumeen området runt Hebron så långt norrut som till Bet-Sur, omkring 26 km sydsydväst om Jerusalem. Det berättas att Judas Mackabaios (Mackabeus) tillfogade iduméerna ett stort nederlag. (1 Mackabéerboken 5:3) Enligt Josephus blev alla iduméer längre fram underkuvade av Johannes Hyrkanos I, som lät dem bo kvar i landet förutsatt att de blev omskurna och levde enligt judisk lag, något som de gick med på. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 257, 258 [ix, 1]) Invånare i Idumeen fanns bland dem som personligen kom till Jesus sedan de fått ”höra om allt han gjorde”. (Mk 3:8; se EDOM, EDOMÉER.)