FARAO

Titel som bars av Egyptens kungar. Uttrycket är avlett av ett egyptiskt ord som betyder ”det stora huset”. I de äldsta egyptiska dokumenten betecknade ordet uppenbarligen palatset eller hovet och kom med tiden att användas om statsöverhuvudet, kungen. Forskare menar att det sistnämnda bruket uppstod omkring mitten av det andra årtusendet f.v.t. Om så är fallet, skulle det betyda att Mose använde detta uttryck i den betydelse som då var allmän (1593–1473 f.v.t.) när han skrev ner berättelsen om Abrahams resa till Egypten. (1Mo 12:14–20) Men det är också möjligt att titeln användes på detta sätt redan på Abrahams tid (2018–1843 f.v.t.), om inte i offentliga dokument, så i varje fall i dagligt tal. Det första dokument där titeln förekommer tillsammans med kungens egennamn är från Sisaks regeringstid, som sammanföll med Salomos och Rehabeams. I Bibeln är titeln förknippad med namnet också när det handlar om farao Neko (2Ku 23:29) och farao Hofra (Jer 44:30). De regerade i slutet av 600-talet och i början av 500-talet f.v.t. Från den tiden fanns titeln också med i egyptiska dokument i de kartuscher (dekorativa ramverk) som man skrev kungens namn i.

De faraoner som nämns i Bibeln är Sisak, So, Tirhaka, Neko och Hofra, som alla behandlas i särskilda artiklar i detta verk. Det råder viss osäkerhet om huruvida etiopiern Sera härskade över Egypten. De övriga faraoner som nämns i Bibeln är inte namngivna. På grund av den osäkerhet som råder när det gäller egyptisk kronologi (se EGYPTEN, EGYPTIER [Historia]; KRONOLOGI [Egyptisk kronologi]) är det inte möjligt att med säkerhet identifiera dessa faraoner med dem som nämns i profanhistorien. Följande faraoner är inte namngivna: Den som försökte ta Abrahams hustru, Sara, till hustru (1Mo 12:15–20), den farao som upphöjde Josef och gav honom stor myndighet (1Mo 41:39–46), den farao (eller de faraoner) som förtryckte israeliterna innan Mose vände tillbaka från Midjan (2Mo 1, 2), den farao som härskade under de tio plågorna och då israeliterna drog ut ur Egypten (2Mo 5–14), den farao som var far till Bitja, som blev hustru åt Mered av Judas stam (1Kr 4:18), den farao som på Davids tid gav edomén Hadad asyl (1Ku 11:18–22), den farao som var far till Salomos egyptiska hustru (1Ku 3:1) och den farao som intog Gaza på profeten Jeremias tid (Jer 47:1).

Egyptierna betraktade den regerande farao som en gud, som en son till solguden Ra (Re), och inte bara som en representant för gudarna. Han ansågs vara en inkarnation av den falkhövdade guden Horus, Osiris efterträdare. Några av hans pompösa titlar var ”de två världarnas sol”, ”kronans herre”, ”den mäktige guden”, ”Ras (Res) avkomma”, ”den evige”. (History of Ancient Egypt, G. Rawlinson, 1880, bd I, sid. 373, 374; History of the World, J. Ridpath, 1901, bd I, sid. 72) På framsidan av hans krona satt en bild av den heliga uraeusormen, kobran, som förmodades spy ut eld och tillintetgörelse över hans fiender. Faraos bild placerades ofta i tempel bland andra gudabilder. Det finns till och med egyptiska bilder som föreställer den regerande farao när han tillber sin egen bild. Eftersom farao var en gud var hans ord lag, och han härskade inte med en lagsamling som grundval utan genom att utfärda befallningar. Historien visar emellertid att hans så kallade absoluta makt begränsades betydligt av andra maktfaktorer i riket, bland annat prästerskapet, adeln och militären. Dessa upplysningar hjälper oss att förstå hur svårt Moses uppdrag måste ha varit när han skulle träda fram inför farao och framföra Jehovas krav och varningar. (Jfr 2Mo 5:1, 2; 10:27, 28.)

Det finns inget som tyder på att den ”faraos dotter” som Salomo gifte sig med övergav sin falska gudsdyrkan. (1Ku 3:1; 11:1–6) Forntida kungar (liksom kungar i nyare tid) använde ofta sådana äktenskapsallianser för att knyta starkare band till andra riken. Den bibliska berättelsen visar inte om det var Salomo eller farao som tog initiativet till denna allians. (Se ÄKTENSKAP [Knyta släktskapsband].) När Salomo liknar flickan från Shulem vid ett sto framför faraos vagn visar det hur berömda Egyptens vagnar var vid den tiden. (HV 1:9; jfr 1Ku 10:29.)

Jesajas profetia, som skrevs på 700-talet f.v.t., beskriver den förvirring och den rådvillhet som var förhärskande eller snart skulle komma att bli det i Egypten och bland faraos rådgivare. (Jes 19:11–17) Profanhistorien visar att det var inre stridigheter och sönderfall i Egypten från Jesajas tid och in i det efterföljande århundradet. Det trolösa Juda vände sig ibland till Egypten för att be om militär hjälp, tvärtemot Jehovas ord, men det visade sig att de skrytsamma faraonerna var som ett knäckt ”vassrör”. De kunde inte erbjuda något säkert stöd. (Jes 30:2–5; 31:1–3; Hes 29:2–9; jfr Jes 36:4, 6.)