REFIDIM

[Rẹfidim] Från en rot som betyder ”breda ut” eller ”vederkvicka (uppfriska)”.

En av de platser där israeliterna slog läger under vandringen från Röda havet till berget Sinai. När de hade lämnat Sins vildmark slog de först läger i Dofka, därefter i Alus och sedan i Refidim. (2Mo 17:1; 4Mo 33:12–14) Eftersom det inte fanns vatten att dricka i Refidim, började folket klaga och träta med Mose. På Guds befallning tog Mose med sig några av de äldste till ”klippan vid Horeb” (uppenbarligen inte berget Horeb, utan Horebs bergstrakt) och slog på den med sin stav. Vatten strömmade då ut från klippan och rann tydligtvis ner till israeliterna som låg lägrade i Refidim. (2Mo 17:2–7)

I Refidim blev israeliterna angripna av amalekiterna, men under Josuas ledning besegrade Guds folk angriparna. (2Mo 17:8–16) Av sammanhanget att döma var det medan israeliterna var i Refidim som Moses svärfar kom med Sippora och hennes två söner till Mose och gav honom förslaget att han skulle välja ut föreståndare som kunde hjälpa honom att döma folket. (2Mo 18:1–27)

Exakt var Refidim låg är osäkert. De förslag geografer har gett bygger på deras uppfattning om vilken väg israeliterna tog från Sins vildmark till berget Sinai. Många nutida geografer identifierar Refidim med en plats i Wadi Refayid, inte så långt nordväst om det berg som traditionellt anses vara berget Sinai. Vid sidan av denna wadi ligger en kulle med samma namn. Det kan ha varit på den kullen som Mose stod med armarna utsträckta under striden mot amalekiterna.