SEKT

Det grekiska ord som har återgetts med ”sekt” (hairesis, som det svenska ordet ”heresi” kommer av) betyder ”val” (3Mo 22:18, LXX) eller ”det som är utvalt” och har därför innebörden ”en grupp människor som avskilt sig från andra och som följer sina egna trosuppfattningar [en sekt eller ett parti]”. (Thayers Greek-English Lexicon of the New Testament, 1889, sid. 16) Ordet används om två framträdande grenar av judendomen: fariséerna och sadducéerna. (Apg 5:17; 15:5; 26:5) Icke-kristna kallade också kristendomen för en ”sekt”, ”nasaréernas sekt”, eftersom de antagligen betraktade de kristna som en grupp som hade brutit sig ut ur judendomen. (Apg 24:5, 14; 28:22)

Kristendomens grundare, Jesus Kristus, bad till Gud att det skulle råda endräkt bland hans efterföljare (Joh 17:21), och apostlarna var mycket intresserade av att bevara enheten i den kristna församlingen (1Kor 1:10; Jud 17–19). Oenighet i trosfrågor kunde leda till stridigheter, splittring och fiendskap. (Jfr Apg 23:7–10.) Sektbildning skulle alltså undvikas och betraktades som något som hörde till köttets gärningar. (Gal 5:19–21) De kristna varnades för att främja sekter och låta sig vilseledas av falska lärare. (Apg 20:28; 2Ti 2:17, 18; 2Pe 2:1) I sitt brev till Titus sade aposteln Paulus att en man som fortsatte att främja en sekt skulle avvisas sedan han blivit förmanad två gånger, vilket tydligtvis betydde att han skulle uteslutas ur församlingen. (Tit 3:10) De som vägrade att skapa splittring i församlingen och stödja en viss grupp skulle utmärka sig genom sin trohet, och det skulle vara tydligt att de hade Guds godkännande. Det tycks vara detta som Paulus hade i tankarna då han sade till korinthierna: ”Det måste ... också finnas sekter bland er, för att de godkända också skall kunna bli uppenbara bland er.” (1Kor 11:19)