Två klassiska brev av stor vikt

TRAJANUS, härskaren över det vidsträckta romerska kejsarriket, behövde en ståthållare i provinsen Bitynien-Pontus i Mindre Asien. Han utnämnde därför sin betrodde vän Gaius Plinius Caecilius Secundus, som också kallas Plinius den yngre. Plinius anlände till Bitynien år 111 e. Kr. och dog två år senare, men skrev under denna tid många brev till Trajanus i många olika ämnen. Ett av dessa jämte Trajanus’ svar handlar om den tidens kristna och åtnjuter högt anseende som ett monumentalt dokument från antikens dagar. Det uppenbarar, vilken hållning Guds invigda tjänare intog, deras uppförande och inställning, sådana de framstod när de betraktades av ickekristna. Dessa brev är av sådan vikt (de skrevs endast mycket kort tid efter den siste av apostlarnas död), att vi återger dem här, efter den översättning som publicerades i verket Plarvard Classics, 1909, vol. 9, sid. 425—428.

”Det är min oföränderliga regel att vända mig till Dig, min Herre, i alla frågor där jag är oviss; ty vem skulle väl vara bättre i stånd att undanröja mina skrupler eller upplysa min okunnighet? Eftersom jag aldrig varit närvarande vid någon rättegång mot dem som bekänner sig till kristendomen, är jag obekant inte endast med naturen av deras förbrytelser och det straff som utmätes åt dem, utan även med hur långt det är tillbörligt att inlåta sig på rannsakning angående dem. Alltså: huruvida det vanligtvis göres någon åtskillnad med hänsyn till ålder eller om ingen åtskillnad skall göras mellan de unga och de gamla; huruvida ånger berättigar dem till straffrihet; eller om det inte länder en man, som en gång varit kristen, till godo att han upphör med sin villfarelse; huruvida själva bekännelsen av kristendomen utan åtföljande brottslig handling är straffbar, eller endast de förbrytelser, vilka är inbegripna i själva bekännelsen, är straffbara i och för sig — i fråga om allt detta är jag i stor villrådighet. Den metod jag tills vidare tillämpat gentemot dem som har blivit förda inför mig såsom kristna är denna: Jag frågade dem, om de var kristna; om de erkände det, upprepade jag frågan två gånger och hotade dem med straff; om de framhärdade, beordrade jag genast att de skulle straffas, ty jag var övertygad om, oavsett av vilken natur deras åsikter var, att en hårdnackad och oböjlig motspänstighet förvisso förtjänade tillrättavisning. Det fanns andra, som också fördes inför mig och som var behäftade med samma dårskap, men emedan de var romerska medborgare bestämde jag att de skulle sändas till Rom. Men eftersom detta brott utbredde sig (som det ju vanligen sker), medan det var föremål för åtal, inträffade flera fall av samma slag. En anonym upplysning förelades mig, innehållande en anklagelse mot åtskilliga personer, vilka vid förhör förnekade att de var kristna eller någonsin hade varit detta. De upprepade en bön till gudarna som jag förestavade dem och utförde religiösa offerhandlingar med vin och rökelse inför Din byst (vilken jag hade låtit hämta för detta ändamål jämte gudabilderna), och smädade även Kristi namn. Å andra sidan, säges det, att de som verkligen är kristna inte på något sätt kan tvingas till någon sådan eftergift. Därför ansåg jag det tillbörligt att frikänna dem. Några bland dem, som anklagades av ett åsyna vittne, bekände sig först vara kristna men förnekade det omedelbart därefter; de övriga erkände fullt ut, att de tidigare hade tillhört den skaran, men hade nu (somliga för mer än tre år sedan, andra för längre tid sedan och några få för mer än tjugo år sedan) övergivit den villfarelsen. De tillbad alla inför Din byst och gudabilderna, medan de samtidigt uttalade förbannelser över Kristi namn. De bekräftade att hela deras skuld eller villfarelse bestod i att de på bestämda dagar hade samlats före dagningen och riktat en sorts bön till Kristus, som till en gudomlighet, i det de förpliktade sig med högtidlig ed, inte till att begå något ont förehavande, utan till att aldrig begå något bedrägeri, tjuveri eller äktenskapsbrott, att aldrig svika sitt ord eller förneka att de hade fått något anförtrott åt sig, när de bleve uppmanade att återlämna detta; därefter brukade de åtskiljas och sedan samlas igen för att gemensamt äta en oskyldig måltid. Från denna sedvänja avstod de emellertid, sedan jag hade utfärdat mitt edikt, varigenom jag, enligt Din order, förbjöd folk att samlas till möten av vad slag det vara må. Sedan jag mottagit denna redogörelse, ansåg jag det så mycket mera nödvändigt att försöka få fram den verkliga sanningen genom att låta två kvinnliga slavar, som sades officiera i deras religiösa riter, undergå tortyr, men allt jag kunde upptäcka var bevis för en absurd och ytterligtgående vidskepelse. Jag ansåg det därför lämpligt att uppskjuta alla vidare åtgärder, till dess jag fått konsultera Dig. Ty det förefaller att vara en sak som i hög grad förtjänar Ditt övervägande, i all synnerhet som ett stort antal måste komma att beröras av faran för dessa laga åtgärder, vilka redan omfattat och alltjämt torde komma att omfatta personer av alla stånd och åldrar och t. o. m. av båda könen. I själva verket är denna smittosamma vidskepelse inte begränsad endast till städerna, utan har sträckt sin smitta ut till de omgivande samhällena och landsbygden. Det synes inte desto mindre alltjämt möjligt att hejda dess fortgång. Templen, som en gång var nästan alldeles övergivna, börjar åtminstone nu besökas; och de heliga riterna har återupplivats efter långt avbrott, medan det råder allmän efterfrågan på offerköttet, vilket tills helt nyligen inte fann några köpare. Av allt detta är det lätt att förutse, hur många som skulle kunna återvinnas, om de som ångrar sin villfarelse kunde få straffet efterskänkt.”

Till svar på detta brev från Plinius skrev kejsar Trajanus: ”Du har följt det rätta tillvägagångssättet, min käraste Secundus, då Du undersökte anklagelserna mot de kristna som blev förda fram inför Dig. Det är omöjligt att fastställa någon allmän regel för alla sådana fall. Gör inga ansträngningar för att uppspåra dem. Om de emellertid föres till Dig och förbrytelsen är bevislig, måste de straffas, dock med den inskränkningen att om vederbörande förnekar att han är en kristen och ådagalägger, att han inte är det, genom att åkalla våra gudar, låt honom då (oaktat att han förut kan ha varit misstänkt för det) gå fri, när han visar ånger och bättring. Anonyma meddelanden bör inte upptagas i något slag av rättegång. Det vore att införa ett mycket farligt prejudikat och är alldeles främmande för tidsandan i våra dagar.”

Vilket gott vittnesbörd!

En analys av dessa brev ger oss en hel del upplysningar angående den första tidens kristna. En liten minoritet, bestående av både unga och vuxna — men ändå tycktes ingen än så brutal handling, ”tredje graden”, kunna böja eller bryta dessa trogna Kristi efterföljare. ”Oböjlig motspänstighet” kallade Plinius det. Men i verkligheten var det ett gudaktigt exempel på osjälvisk hängivenhet, fullständig trohet och obrytbar beslutsamhet att göra vad Jehova påbjöd, att göra det som var rätt, och inte någon självisk uppstudsighet.

Och vilka fruktansvärda brott begick då dessa kristna? Plinius säger, att de bad till Gud i Kristi namn och ”förpliktade sig med högtidlig ed, inte att begå något ont förehavande”, utan i stället lovade de ”att aldrig begå något bedrägeri, tjuveri eller äktenskapsbrott, att aldrig svika sitt ord eller förneka att de hade fått något anförtrott åt sig, när de bleve uppmanade att återlämna detta”, och därtill hade de för sedvänja att ”gemensamt äta en oskyldig måltid”. Kejsaren hade sannerligen inga bättre, mera rättskaffens eller mera önskvärda undersåtar, och ändå var det dessa Plinius var inställd på att dräpa och utrota!

Men inte alla av dem som fördes inför Plinius visade sig vara sådana trogna kristna. Somliga förnekade, att de någonsin varit kristna, och för att bevisa detta tillbad de gärna de hedniska gudarna och ”utförde religiösa offerhandlingar med vin och rökelse” inför Trajanus’ byst ”och smädade även Kristi namn”. Till och med Plinius blev övertygad om att dessa inte var kristna, ty ”de som verkligen är kristna kan inte på något sätt tvingas till någon sådan eftergift”.

En tredje grupp, som fördes fram inför Plinius för att förhöras, liknade dem som Jesus omtalade — individer med hårda, stenlika hjärtan, vari sanningen hade funnit så grund jordmån att slå rot i, att den vissnade bort under förföljelsens hetta. (Matt. 13:20, 21) Otrogna, som de var, och utan ostrafflighet inför Jehova Gud, kompromissade de med de härskande i denna sataniska gamla värld, ”avstod” från sitt heliga förbund, upphörde med sin gudaktiga livsföring och övergav Herrens församling, allt därför att ynkliga människor, en Plinius och en Trajanus, ”förbjöd folk att samlas till möten av vad slag det vara må”. (Hebr. 10:25) Åt denna otrogna och värdelösa klass gav Plinius straffrihet, och Trajanus instämde i att detta var det rätta tillvägagångssättet, och djävulen njöt av det hela. Men i Jehovas ögon var dessa förbundsbrytare endast värda döden. — Pred. 5:4, 5; Rom. 1:31, 32.

Men förföljelsen och somligas avfall hejdade inte denna ”smittosamma vidskepelse”, som Plinius kallade det. I själva verket utbredde sig kristendomen ”medan den var föremål för åtal”, och ”personer av alla stånd och åldrar och t. o. m. av båda könen” tog emot sanningen. Som Plinius klagade, var den ”inte begränsad endast till städerna, utan har sträckt sin smitta ut till de omgivande samhällena och landsbygden”.