De första kristnas lojalitet mot Gud blev prövad
VI MÄNNISKOR har en inneboende önskan att bli älskade. Därför är det inte lätt för oss att uthärda att ständigt bli föremål för förtal, orättvis behandling och hat. Men de första kristna uthärdade just detta.
För att sätta stopp för deras verksamhet uppeggade motståndarna pöbelhopar mot dem och ingripande från myndigheternas sida. Dessa motståndare framställde också deras verksamhet i oriktig dager och fick det att se ut som om endast de oerfarna och okunniga skulle vara dåraktiga nog att ta emot kristendomen. En sådan motståndare, Celsus, sade:
”Så snart de kommer på tumanhand med barn och en del dåraktiga kvinnor därtill, gör de några häpnadsväckande uttalanden, till exempel att de inte skall bry sig om sin far och sina skollärare, utan i stället skall lyda dem; de säger att dessa talar nonsens och inte har något förstånd och att de i verkligheten varken vet eller kan uträtta någonting gott, utan endast ägnar sig åt tomt prat. Men endast de, säger de, känner till det rätta sättet att leva, och om barnen tror på dem, kommer de att bli lyckliga och dessutom göra sitt hem lyckligt. Och om de får se, medan de håller på att tala, att en av skollärarna kommer, eller någon intelligent person, eller till och med fadern själv, så flyr de försiktigare av dem åt alla håll; men de mera oförvägna uppmanar barnen att sätta sig upp emot dem.”
Varför fortsatte de första kristna trots sådant orimligt förtal med sina ansträngningar att predika och göra lärjungar? Varför väntade de inte bara tills andra sökte upp dem, i stället för att ta initiativet och utbreda sin tro? De första kristna insåg att de hade fått i uppdrag av Herren Jesus Kristus att förkunna sanningen för andra och göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20) De ville vara trogna detta uppdrag, även om det förde med sig att de blev förföljda.
En annan faktor som ledde till att de kristna blev hatade var deras avskildhet från världen. (Joh. 15:19) De tog inte del i politisk verksamhet, och de tjänade inte heller i Roms krigshärar. De kristna betraktades därför som opatriotiska, och deras ståndpunkt framställdes såsom en dårskap, ja, i själva verket såsom en fara för statens säkerhet.
Varför gav inte de kristna efter för argumenten att de borde utföra militärtjänst till försvar för Rom? Därför att de erkände den princip som framhävs i Jesaja 2:4 (NW): ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, ej heller skall de mer lära sig att kriga.” Den tidige kristne skribenten Justinus Martyren hänsyftade uppenbarligen på denna profetia, då han sade:
”Vi som var fulla av krig och ömsesidigt dräpande och allt slags ondska har alla överallt på jorden gjort om våra krigsvapen — våra svärd till plogbillar och våra spjut till verktyg för odling.”
De kristna betraktade också sig själva såsom medlemmar av ett internationellt broderskap. Även om motståndarna inte kunde förstå den kärlek de kristna ägde, så var de ändå tvungna att erkänna att den existerade. Det sades om de kristna: ”De älskar varandra nästan innan de känner varandra, ... och de kallar varandra utan åtskillnad bröder och systrar.” På grund av sin djupa kärlek till varandra lät de första kristna inte världens hat och splittring omintetgöra deras enhet. — Joh. 13:35; 1 Petr. 5:9.
De vägrade också att ta del i någon som helst verksamhet som hade samband med avgudadyrkan. I boken A History of Christianity framhålls det:
”Man kallade de kristna för gudlösa, därför att de vägrade att ta del i hedniska ceremonier. På grund av att de i stor utsträckning tog avstånd från samhällslivet — de hedniska högtiderna, de offentliga nöjena, vilka för de kristna var genomsyrade med hedniska trosuppfattningar, sedvänjor och omoraliskhet — hånade man dem och sade att de hatade mänskligheten. De anklagades allmänt för att bedriva omoraliskhet av det grövsta slag.”
Varför var de första kristna så orubbliga när det gällde att undvika avgudadyrkan? De insåg att avgudadyrkan var illojalitet mot Gud, något både oförnuftigt och avskyvärt. Justinus Martyren förklarade:
”Vi inser att dessa avgudar är döda och inte har Guds väsen. Hantverkarna gör vad de kallar en gud; vilket vi inte bara betraktar som oförnuftigt, utan till och med som en skymf mot Gud, vilken därigenom får sitt namn fäst vid ting som är förgängliga och kräver ständigt underhåll. De som förfärdigar dessa är både omåttliga och förfarna i varjehanda last. De fördärvar till och med sina egna flickor, som arbetar tillsammans med dem.”
Eftersom de kristna ådragit sig världens hat på grund av sitt nitiska predikande och sin avskildhet från världens stridigheter, politik och avgudadyrkan, drog man dem ofta inför myndighetspersoner för att straffas. Dessa myndighetspersoner brukade ge dem ett tillfälle att avsäga sig sin kristna tro och på så sätt undgå straff, ja, ibland till och med döden. Plinius den yngre berättar i ett brev till kejsar Trajanus om hur han brukade behandla de kristna:
”Jag frågade dem om de var kristna; om de medgav det, upprepade jag frågan två gånger och hotade dem med straff. ... Man gav mig ett anonymt meddelande, vilket innehöll en anklagelse mot flera personer, som när de blev förhörda förnekade att de var kristna eller någonsin hade varit det. De upprepade efter mig en åkallan till gudarna och utförde religiösa offerceremonier med vin och rökelse inför din staty (som jag för detta ändamål hade låtit hämta, tillsammans med gudarnas statyer) och till och med smädade Kristi namn: under det att man inte kan tvinga, sägs det, dem som är sanna kristna till någon av dessa eftergifter: Jag fann det därför tillbörligt att låta dem gå.”
Allt som var nödvändigt för att undgå straff var att en enda gång utföra religiösa ceremonier. Men de som var verkligt hängivna kristna förblev lojala mot Gud. De kompromissade inte; de resonerade inte att det bara var en bagatell, som de kunde be Gud om förlåtelse för. — Jämför Lukas 4:6—8.
Många av de första kristna visade prov på enastående lojalitet, till och med när de stod öga mot öga med döden under ytterst svår tortyr. Historikern Tacitus skriver om den fruktansvärda förföljelse de utsattes för under kejsar Neros regering, som lade skulden på dem för den eldsvåda som förstörde stora delar av Rom:
”Först häktades alla som erkände sig skyldiga; sedan överbevisades, enligt deras upplysningar, en ofantlig mängd människor, inte så mycket om brottet att ha satt eld på staden som om hat mot mänskligheten. Mycket begabberi av alla slag var förbundet med deras död. Inhöljda i vilddjurshudar blev de sönderslitna av hundar och omkom, eller också blev de fastnaglade vid kors eller dömdes till döden i lågorna och brändes för att tjäna som nattlig belysning, när dagsljuset hade försvunnit.”
Det finns kristna i våra dagar som har visat liknande lojalitet mot Gud, när de stått öga mot öga med döden. Också de kallar varandra ”bröder” och ”systrar” och hyser verkligen djup kärlek till varandra, och dessutom undviker de all inblandning i denna världens stridigheter och politik. De förkunnar nitiskt sanningen, trots allt förtal. Är du en av dem? Äger du det slag av tro som behövs för att visa sådan lojalitet mot Gud? Om du verkligen åstundar sådan tro, kommer Jehovas vittnen med glädje att hjälpa dig att förvärva den.