Frågor från läsekretsen

● Varför utvalde Jehova Israels förste konung ur Benjamins stam och förelade honom hoppet om att konungadömet skulle få förbliva inom hans hus för evigt, när en tidigare uttalad profetia, hade namngivit Juda som den stam varifrån konungen skulle komma? — R. G., Kuba.

Lea var den första som blev gift med Jakob och födde barn åt honom, men detta skedde endast på grund av att Jakob blev bedragen. Det var Rakel han älskade och ingick giftermålsavtal om, och fördenskull skulle förstfödslorätten gå till hennes efterkommande, fastän Jakobs efterkommande med Lea var äldre. (1 Mos. 29:18—28) Sara var Abrahams älskade hustru, och det var till hennes son Isak förstfödslorätten gick, fastän Abrahams son med Hagar, Ismael, var äldre. Det förhöll sig på samma sätt med Rakels son Josef. Men Josef blev inte stamfader för en stam i Israel, utan det blev hans söner, Manasse och Efraim Manasse var äldst, men Gud ledde det så att den, bättre välsignelsen gick till Efraim. Om honom sade Jehova: ”Efraim är min förstfödde son.” (1 Mos. 48:8—20; Jer. 31:9) Efraims stam utestängde emellertid senare sig själv från denna gynnade ställning genom många avvikelser, och psalmisten säger om Jehovas handlingssätt: ”Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam. Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.” — Ps. 78:9, 67, 68.

När Josef inte längre kunde komma i fråga, på grund av Efraims uraktlåtenhet, skulle Rakels andre sons, Benjamins, efterkommande få sitt tillfälle. Detta kom i och med att Saul blev smord till konung, ty Saul var benjaminit. I 1 Samuelsboken 13:13 talas det om möjligheten av att Sauls konungadöme kunde ha blivit befästat till evig tid. Men vi måste komma ihåg, att det hebreiska ord, som här har översatts med ”evig tid” är ohlahm. Som det har visats i tidigare nummer av Vakttornet och i boken ”Låt Gud vara sannfärdig” betyder detta hebreiska ord en period av dold eller obestämd varaktighet, inte nödvändigtvis för evigt. Det är sant, att Jehova Gud i förväg visste, att konungadömet inte skulle förbli i Benjamins hus. Men det var Sauls eget förmätna och trolösa handlingssätt som förorsakade att han förlorade konungadömet för sin släkt och stam. Blotta utövandet av Jehovas förmåga av förutvetande tvingade inte Saul till att handla otillbörligt. Saul handlade av fri vilja tvärtemot Jehova Guds tillkännagivna befallningar, med fullt ansvar för dessa överträdelser, dvs. med kunskap om att han syndade.

Sedan den gynnade Rakels efterkommande hade fått sin chans, kunde nu Leas äldre söner komma i fråga i förbindelse med konungadömets välsignelse. Före Juda var Ruben, Simeon och Levi i tur. Alla dessa uteslöts genom de förhållanden som Jakob omtalade, då han välsignade sina söner. (1 Mos. 49:3—7) Dessutom handlade leviterna senare med beaktansvärd trohet och blev belönade genom att de fick prästadömets välsignelser. Detta hindrade att någon av dem skulle kunna bli konung. Då var alltså Juda den närmaste i tur, och profetian i 1 Moseboken 49:8—12 visar, att han skulle lyckas vinna konungadömet och bli den mänsklige förfadern till den Konung som skall regera till evig tid, Kristus Jesus. Jehova var naturligtvis i allt detta inte alls förpliktad att rätta sig efter den allmänna sedvänjan om den förstfödde och förstfödslorättens privilegier. Han kunde ha utvalt vem han ville, redan från början, utan att först utesluta dem som stod i tur att komma i fråga enligt mänskligt tillvägagångssätt.