Guds sätt att finansiera sitt verk
TILL EN avfällig nation sände Jehova sin profet Jesaja med ett tillrättavisande budskap. Bland annat sade Jehova dem genom denne profet: ”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar ... Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.” (Jes. 55:8, 9) Dessa ord var på sin plats för cirka 2.500 år sedan om det avfälliga Jerusalem, och de gäller med ännu större kraft i dag om den avfälliga kristenheten.
Bland de många av Guds vägar, som äro högre än kristenhetens, är hans sätt att åvägabringa de nödvändiga medlen för att utföra hans verk på jorden. Hans sätt består i att ge människor sanningen om honom själv och hans uppsåt och erbjuda dem privilegiet att få tjäna i samband med den sanna gudsdyrkan. Uppskattning av vad Gud har gjort för dem förmår dem att vilja göra något för hans sak. Till exempel: Då tiden kom att bygga ett tabernakel och inreda det för tillbedjan av Jehova, tillkännagav Mose bara: ”Detta är, vad HERREN har bjudit och sagt: Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gärd.” Och vad blev resultatet? ”Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades därtill; och var och en som hade en därtill villig ande.” ”Man fortfor att bära fram [så mycket, att folket måste] avhållas ifrån att bära fram flera gåvor. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över.” — 2 Mos. 35:4, 5, 21; 36:3—7.
Samma villighet kom också till synes, då det gällde att göra sammanskott för att bygga templet och förse detta med den nödvändiga utrustningen. Då sade David: ”Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu, vad jag själv äger i guld och silver, till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset: tre tusen talenter guld, guld från Ofir [värt minst 400.000.000 kronor], och sju tusen talenter renat silver.” Därpå frågade han: ”Vill då någon annan i dag frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?” Intet under, att med ett sådant föredöme furstarna, hövitsmännen och uppsyningsmännen såväl som folket villigt och av hängivet hjärta buro fram sina gåvor. — 1 Krön. 29:3—6, 9, 14.
Då Kristus Jesus kom, följde han ett liknande tillvägagångssätt. Han inte bara sade, att det ”ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”, utan i slående motsats till sin tids snikna religiösa ledare praktiserade han det som han predikade. Fastän han hade varit rik, blev han för andras bästa frivilligt så fattig, att han inte hade något stadigvarande hem, där han kunde ”lägga sitt huvud” till vila. De som lade märke till hans osjälviska hängivenhet och fick gagn av denna, sörjde blott alltför gärna för hans behov. — Matt. 8:20; Luk. 8:3; 19:1—10; Apg. 20:35; 2 Kor. 8:9.
Apostlarna följde samma mönster. De hade fått för intet och gav för intet. Deras osjälviska vandel påverkade andra till att visa kärlek, så att många kristna i den första tiden sålde allt det de ägde och överlämnade köpesumman till den styrande kretsen, att brukas, som denna fann för gott till att främja den sanna gudsdyrkan och till gagn för den kristna församlingen i allmänhet. Allt detta skedde fullständigt frivilligt, försäkras det oss. — Apg. 4:32—37; 5:1—4.
Tillvägagångssättet för att skaffa pengar i kristenhetens falska religioner
Hur annorlunda mot det här omtalade är inte den avfälliga kristenhetens vägar! Dess religiösa organisationer är villiga att ge sitt stöd åt världens värsta förbrytare, sådana som Hitler och Mussolini var, mot att de får finansiellt stöd i utbyte. De uppmuntrar vinningslystnaden bland sina medlemmar genom att driva bingospel, lotterier och andra hasardspel, som vädjar till den själviska böjelsen att söka få något för ingenting. Trots att bibeln inte säger ett ord om någon skärseld och inte heller om någon odödlig själ, och fastän ingen någonsin har kommit tillbaka från skärselden för att visa, att det finns något sådant ställe, så förkunnas likväl allt detta av religiösa samfund för att ingjuta fruktan hos folket, så att de skall betala för att få mässor lästa för sig och andra.
År 1948 gällde i en katolsk kyrka i Brooklyn, New York följande priser: ”En mässa med nämnande av namnet 5 dollar; mässa med en präst, delvis sjungande, 15 dollar; högmässa med tre präster 35 dollar; ljus vid de olika altaren 5 dollar för varje altare; bröllop på eftermiddagen utan mässa 22 dollar; bröllop på förmiddagen med mässa och en präst 15 dollar; med tre präster 45 dollar; begravning grundpris 35 dollar, med tillägg upp till 100 dollar för tre präster vid altaret och två präster vid sidoaltaren.” — American Freedom and Catholic Power, av Blanshard, sid. 37.
Och medan många protestantiska präster föreger sig vara chockerade över dylika exempel på affärsmetoder i religionen, så har mer än en privat erkänt, att han inte tror på något brinnande helvete, men ansåg att man måste predika om det för att få folk att komma till kyrkan. Andra affärssinnade prästmän tar pant av sina församlingsbor och skickar dem sedan månatliga skrivelser som påminner dem om deras konto med kyrkan.
Många religiösa organisationer arrangerar basarer, samkväm, utfärder, teateraftnar och konserter osv. för att skaffa penningunderstöd åt sin ”kyrka” genom att vädja till människans nöjeslystnad Detta påminner oss om en anekdot, som berättades om ett visst kvinnligt understödssällskap i förra seklet. De skrev till Amerikas främste journalist på den tiden, en filantropisk herre vid namn Horace Greeley, och bad om förslag, hur de skulle kunna skaffa pengar till sin kyrka. Han svarade: ”Försök med religion.”
Hur helt motsatt bibeln är inte alla dessa metoder för att skaffa pengar! Men när man tänker på, vilken andlig diet av agnar och skämt vatten som folk får hålla tillgodo med, så är det inte underligt att de måste mutas, lockas, smickras, hotas och sättas på ”källskatt-villkor”. Det är ett tillvägagångssätt som har sin motsvarighet i vissa orientaliska religioner, som medger könsumgänge i samband med gudstjänsten. — Upp. 2:14.
I tydlig motsats till det föregående står den kurs som Jehovas vittnen följer under ledning av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. I Jehovas vittnens årsbok för 1952 meddelas att under 1951 använde deras förkunnare omkring 63.000.000 timmar till att predika de goda nyheterna i 121 länder. Millioner och åter millioner böcker, biblar, småskrifter, tidskrifter och traktater publicerades och spriddes. Missionärer utbildades och sändes till främmande länder. Omkring 18.000 förkunnare erhöll hjälp till att kunna fortsätta i heltidstjänsten, medan över ett tusen sådana tjänade vid sjuttio avdelningsexpeditioner och tillvaratog omkring 400.000 förkunnares intressen i och för dessas tjänst på fältet.
Hur Jehovas vittnens verksamhet finansieras
Behövde Jehovas vittnen tillgripa lotterier, bingospel, församlingsbasarer, fester och liknande för att bekosta hela denna utvidgning? Nedlät de sig till att framställa Jehova Gud som ett odjur, som för betalning nekar sig nöjet att pina själar i en skärseld? Samtyckte de till att understödja totalitära politiska organisationer i gengäld för finansiellt bistånd? Nej, ingenting av allt detta.
Eftersom Jehovas vittnen har insikt och förståelse i fråga om Jehova Gud, hans underbara egenskaper och hans uppsåt, känner de sig tillskyndade att göra något för att visa sin uppskattning, och därför ger de av fri vilja. De vet, att de nu har sitt tillfälle att göra Jehova Gud och Kristus Jesus till sina vänner genom att på ett tillbörligt sätt bruka den orättfärdiga rikedomen, vilken förr eller senare kommer att taga slut, varemot Guds och Kristi Jesu vänskap kommer att garantera dem eviga boningar. De uppskattar också sin förmån att få göra vad de kan, även om det bara rör sig om en änkas få mynt av ringa värde. — Mark. 12:41—44; Luk. 16:9.
De inser vidare, att liksom deras studium, mötesbesök och förkunnareverksamhet måste utföras systematiskt för att bli effektiva, så sker också deras understöd i finansiellt avseende av den sanna gudsdyrkans utbredning bäst på ett systematiskt sätt, i överensstämmelse med Paulus’ råd: ”Må var och en av eder på den första dagen i varje vecka hemma hos sig lägga undan något, allteftersom han har framgång.” — 1 Kor. 16:2, NW.
Utbredningen av den sanna gudsdyrkan på jorden beror i icke ringa utsträckning av frivilliga bidrag. Jehovas vittnen inser därför, att det är till hjälp för dem som lägger arbetet till rätta att få någon antydan om, vad som kan förväntas i bidrag under det kommande året. Därför samarbetar de gärna, när Sällskapet föreslår dem att varje år ge till känna, hur mycket de önskar lämna i bidrag under de kommande tolv månaderna. Detta är inte i någon betydelse av ordet en utfästelse, utan endast ett uttalande om vad de hoppas kunna bli i stånd att göra, och det kallas ”Goda förhoppningar”. I detta sammanhang är Paulus’ råd på sin plats: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna och under tvång, ty Gud diskar en glad givare.” (2 Kor. 9:7, NW) Och i det Jehovas tjänare förstår, att allt beror av hans vägledning och välsignelse, förenar de sig i ömsesidig bön därom. —Ps. 127:1.
De som bor i Sverige och som önskar samarbeta på detta sätt kan sända ett meddelande eller brev till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Luntmakaregatan 94, Stockholm Va. När ni skriver om dessa ”Goda förhoppningar”, kan ni säga något i den här stilen: ”Jag hoppas att under de stundande tolv månaderna bli i stånd att bidraga till verket med att prisa Jehova och säga till fångarna ’Dragen ut!’ genom att sända kr..., och detta bidrag sänder jag vid sådana tider då det blir lägligt för mig och i den mån jag får framgång till det, genom Jehova Guds oförtjänta godhet igenom Kristus Jesus. Underskrift.” Det är lämpligt att behålla en kopia eller avskrift av brevet som en påminnelse. På andra sidan av denna tidning är vissa av de övriga expeditionernas adresser angivna, och en fullständig adresslista återfinnes på sista sidan i Årsboken och i flera andra av Sällskapets publikationer.
Jehovas tjänares inbördes samarbete på detta sätt är utan all tvekan i samklang med de exempel som Skriften omtalar. Och Jehovas tydligt ådagalagda välsignelse över det understryker kraftigt, att Guds tankar och vägar i sanning är långt högre än själviska människors och dem långt överlägsna.