Att giva med det rätta motivet

”Goda förhoppningar” ger oss tillfälle att ge uttryck för kärlek

INGEN enda kan med rätta klandra Jehova Gud för hans sätt att utföra saker och ting. De som klandrar honom gör så endast på grund av okunnighet eller övermod. När Gud handlar med sina skapelser, låter han alltid sina fyra förnämsta egenskaper, vishet, rättvisa, makt och kärlek, samverka på ett fullkomligt harmoniskt sätt. Ju mer vi lär känna honom och hans ord, desto mer kommer vi att inse och uppskatta detta förhållande.

När Gud började skapa, sedan han tillbringat en oändlig tidrymd ensam, gjorde han inte detta, därför att han saknade sällskap, ty han är alltid tillräcklig i sig själv. Och när han åt vissa av sina skapelser gav bestämda uppdrag, som de skulle utföra, gjorde han inte detta av det skälet, att han ville bli besparad en del arbete, som om han skulle bli trött av sitt arbete, ty han besväras aldrig av trötthet. (Ps. 90:2; Jes. 40:28) I stället började han skapa, därför att han i sin vishet och kärlek visste att andra skulle finna behag i att vara till, liksom han själv gör, och att de skulle finna glädje i att utföra saker och ting, liksom han själv gör, även om dessa skapelsers liv och verksamhet är så ofantligt begränsade i jämförelse med Skaparens. Därför inte endast danade Gud skapelser med intelligens till att njuta av tillvaron, utan han utrustade dem också med en mångfald förmågor och nedlade samtidigt hos dem ett behov av att få bruka dessa förmågor och gav dem också möjligheter att bruka förmågorna på olika sätt. — 1 Mos. 1:26—28; 2:17.

I våra dagar inbegriper emellertid inte det uppsåt som Gud närmast har med sina jordiska skapelser att de skall fullgöra uppdraget som gavs i Eden, nämligen att vara fruktsamma, uppfylla jorden och lägga den under sig, utan det har i stället att göra med de profetiska befallningar som han och hans Son har givit för länge sedan, sådana som ”I ären mina vittnen, säger Jehova”, och ”dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. (Jes. 43:10—12, AS; Matt. 24:14, NW) Varje åt Jehova Gud helt överlämnad tjänare gläder sig åt att använda så mycken tid och kraft som möjligt till att åtlyda dessa befallningar, i det han inser att både hans egen och andra människors frälsning är beroende av hans lydnad. (1 Tim. 4:16) Under det senaste tjänsteåret utfördes detta arbete, som ledes av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, i 143 länder, öar och kolonier, och i detta arbete deltog omkring en halv million kristna Ordets förkunnare, som ägnade mer än 72 millioner timmar åt denna verksamhet. Ett av resultaten av all denna verksamhet bestod i att under året mer än femtio tusen personer överlämnade sig till att på ett likartat sätt tjäna Jehova Gud.

Naturligtvis skulle varenda en av dessa förkunnare önska att få ägna all sin tid åt detta betydelsefulla verk, men det ojämförligt större antalet, närmare nittiofem procent, är ur stånd att göra detta, därför att de har familjeförpliktelser eller är hindrade på annat sätt. Många av dessa är emellertid i stånd till att lämna penningbidrag som behövs för att bygga upp, organisera och leda denna enorma predikoverksamhet, och alldeles särskilt blir det genom dessa medel möjligt att ge missionärer undervisning och övning och att därefter dra försorg om dem i främmande länder. Vi bör dock inte förstå saken så, att Gud behöver våra pengar, ty han säger oss klart och tydligt genom psalmisten: ”Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det.” (Ps. 50:10, 12) Här är det i stället återigen hans kärlek och vishet som tillskyndar honom att ge sina jordiska barn privilegiet att samverka med honom. Hur bör de få sin uppmärksamhet riktad på detta privilegium, och på vilket sätt kan denna deras samverkan bäst ske?

Populära metoder oskriftenliga

Den ledande romersk-katolska veckotidskriften i Förenta staterna, Our Sunday. Visitor, ägnade nyligen praktiskt taget ett helt nummer — det för den 31 januari 1954 — åt att betona vikten av att katoliker ger penningmedel till sin kyrka och sökte få dem att skämmas genom att antydningsvis göra för katolikerna ofördelaktiga jämförelser med protestanter, i det man t. ex. sade: ”Vi kan lära av andra” och ”Ett sådant nit borde vi ådagalägga”. Egendomligt nog förblev emellertid katolikerna i okunnighet om hur mycket de verkligen hade givit. Bör vi uppmuntra till givmildhet genom att göra ofördelaktiga jämförelser? Nej, ty vi bör inte ge för att överglänsa andra; var och en står eller faller för sin egen herre. — Fil. 2:3; Rom. 14:4.

I ett annat nummer av samma publikation uppmanade en av de i vida kretsar uppmärksammade romersk-katolska prelaterna läsarna till att ge bidrag såsom ett medel att vinna försoning för synder: ”Om det är något i ditt förflutna som du vill gottgöra, så är det bästa sättet att göra detta, att du frambär ett offer. ... Fäst ditt offer vid denna spalt och sänd det hela till Hans Högvördighet ärkebiskopen Fulton J. Sheen, ... eller till sekreteraren i ditt stift.” Är denna uppmuntran att lämna bidrag välgrundad? Nej, ty det är inte med silver eller guld som våra synder kan utplånas utan med Kristi dyra blod. Och det är inte genom gärningar i självrättfärdighet utan genom tro som vi vinner förlåtelse. — 1 Petr. 1:18; Rom. 11:6; 1 Joh. 2:1.

Religiösa organisationer, både katolska och protestantiska, betonar mer och mer vikten av att betala tionde. Sålunda löd en rubrik i ett United Press-telegram för den 1 december 1953 så här: ”31.000.000 uppmanade att ge tiondelen av sin lön till kyrkan.” Helt visst, säger några, är detta den bästa metoden att stödja ett religiöst verk, ty är det inte så, att bibeln förordar den?

Från Mose tid fram till Kristi dagar gav israeliterna tionde, men detta är inte obligatoriskt för de kristna, som har gjorts fria från lagen. (Rom. 10:4) Låt oss vidare komma ihåg att vi, på grund av att vi har överlämnat oss åt Jehova, är skyldiga honom allt och inte bara en tiondel av vad vi äger, liksom vi genom tro får åtnjuta Jehovas vila varje dag och inte bara en dag av veckans sju. (Hebr. 4:1—11) Låt oss dessutom också lägga på minnet, att på grund av olika ekonomisk ställning somliga kanske inte kan ge en tiondel, under det att andra kan ge mycket mera.

Präster tillhörande protestantiska kyrkor i Amerika har uppmanats att skaffa sig en bok som innehåller mer än trettio predikningar, vilka kan få folk att lossa på pungen. Dessa predikningar har ”drivit upp bidragssummorna från tjugo tusen till tre hundra tusen dollar”. Enligt en prästman i Wilmington, i Nord-Carolina, som citerades i tidskriften Time i numret för den 21 september 1953, förekommer det ”så många särskilda penninginsamlingar i kyrkan i dessa tider, att ’jag finner att det endast är tre söndagar på året som jag kan predika Kristi evangelium’ ”. Även om denne präst kanske överdrev i syfte att ge eftertryck, så har man likväl rätt att undra över hur det förhåller sig med denna metod. Var vi än söker i Skriften, finner vi inte en enda gång, att Mose eller någon annan av profeterna, Kristus eller någon av hans lärjungar höll predikningar i syfte att få folk att öppna pungen.

Somliga religiösa organisationer sänder ut brev med enträgna uppmaningar till sina medlemmar att dessa skall förbinda sig att betala en viss summa, andra utser en kommitté som gör personliga besök hos var och en av församlingens medlemmar, andra bjuder in till filmförevisningar som betonar givmildheten, andra anordnar basarer, lotterier av olika slag och bingo-spel, under det att andra till och med går så långt, att de vid slutet av året ger ut en broschyr, som i svart på vitt visar hur mycket varje medlem fått sig ålagt att ge och hur mycket — på öret — han verkligen gav. Och så har vi den alltid närvarande kollekttallriken eller -bössan, som ofta skickas omkring. Vi behöver emellertid inte använda mycken tid på att fundera över vilken av dessa metoder som vi skall välja, ty de har alla ett gemensamt: de äger inte stöd i Skriften.

Den skriftenliga metoden

Vilken är den metod som förordas i Skriften? Helt enkelt denna: Att göra det förhållandet känt, att det finns ett tillfälle eller en förmån att få ge, och att sedan låta den summa frivilliga bidrag, som inflyter, avgöra i vilken utsträckning arbetet både i hemlandet och på missionsfältet i andra länder skall kunna utvidgas. Detta tillvägagångssätt följdes i Mose dagar, då tiden var inne för att man skulle förfärdiga det vackra tabernaklet eller uppenbarelsetältet och dess tillbehör, och israeliterna visade en sådan beredvillighet att ge gåvor, att de ganska snart blev ombedda att inte lämna några fler bidrag, ty det hade kommit in mer än nog. — 2 Mos. 35:4, 5; 36:3—7.

Ja, människor som verkligen har överlämnat sig helhjärtat åt Gud ger gåvor frivilligt. Det är inte nödvändigt att gentemot dem bruka alla de knep som psykologien känner till, för att få dem att lämna ifrån sig en del av sina surt förvärvade slantar. De inser, att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”, att ”en frikostig människa skall bliva rik” och att det är en förmån för dem att — i mån av sina tillgångar — ”vara rika på rätta gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig”. (Apg. 20:35, NW; Ords. 11:25, RS; 1 Tim. 6:18, NW) De vet också, att ”den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt”, och att var och en måste ”göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare”. För dem är det så, att det finns ”en beredvillighet att önska utföra”, som är ”särskilt välbehaglig efter vad en person har”. (2 Kor. 9: 6, 7; 8: 11, 12; NW) Och slutligen inser de, att det är så som David träffande påpekade vid den tid då man samlade material för att bygga templet, nämligen att de genom sina gåvor helt enkelt bara återlämnar en del av det som Gud från början givit dem. — 1 Krön. 29: 14.

För alla dessa behövs det endast en årlig påminnelse om att de bör underrätta Sällskapet om vad de hoppas kunna ge under det kommande året. Detta blir till hjälp för Sällskapet att planlägga sin verksamhet och hjälper även varje bidragsgivare att ta saken i moget övervägande.

De som bor i Sverige och som önskar medverka i detta avseende kan skicka sitt kort eller brev till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Jakobsberg. När ni skriver om dessa ”Goda förhoppningar”, kan ni säga något i stil med följande: ”Jag hoppas att under de instundande tolv månaderna kunna bli i stånd att till verket att prisa Jehova skänka ett belopp om kr............, vilket bidrag jag lämnar i sådana poster och vid sådana tider som faller sig lägliga för mig och i den mån jag får framgång till det genom Jehova Guds oförtjänta godhet i Kristus Jesus. [Underskrift]” Det kan vara lämpligt att behålla en avskrift av kortet eller brevet som en påminnelse för en själv. På sid. 242 finns en förteckning över adresser till andra av Sällskapets kontor, och fullständig förteckning över dessa återfinns på sista sidan i årsboken.

Eftersom alla Gud Jehovas tjänare inser att allting beror av Honom, kommer de att förena sig i bön om att han må välsigna deras arbete, så att det må växa ut och äga framgång till hans lov och pris. — 1 Kor. 3:6.