Träffa ert val!
TID efter annan hör man välmenande människor tala om att Gud ”försöker omvända världen”. För att hjälpa Gud att göra detta intresserar de sig, bland mycket annat, för inre och yttre mission. Om vi emellertid bedömer förhållandena enligt den framgång man haft under det senaste århundradet, står det klart, att deras mål att omvända världen aldrig kommer att uppnås, ty det är inte nog med att den ”icke-kristna” befolkningen har fördubblats under denna tid, utan den del av jordens befolkning, som bekänner sig vara kristen, är rentav längre borta än någonsin från att vara verkligt kristen. Helt visst måste det vara fel någonstans.
Först och främst skall vi komma ihåg, att Gud aldrig försöker göra någonting. Han bjuder eller befaller, och det sker. Han sade: ”Varde ljus. Och ljus vart.” (1 Mos. 1:3, Ro) Vadhelst han har bestämt, det utför han: ”Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” (Jes. 46:11) Det är således uppenbart, att Guds uppsåt inte inbegriper att hans tjänare skall omvända världen, ty om så vore, skulle detta mål inte bli allt mer och mer avlägset.
Men befallde inte Jesus sina efterföljare att de skulle göra lärjungar av alla nationer, och förutsade han inte att de goda nyheterna om Riket skulle bli förkunnade i hela världen? Jo visst, men lägg märke till, att han inte bjöd att de skulle omvända alla nationer, utan sade: ”Gör lärjungar av människor av alla nationer.”
Och han sade också, att de skulle predika de goda nyheterna för alla nationer ”till ett vittnesbörd”, inte i syfte att omvända dem alla. Fakta visar att dessa befallningar nu håller på att uppfyllas; det göres lärjungar av alla nationer, och vittnesbördet avgives jorden utöver. — Matt. 24:14; 28:19, 20; NW.
Att Jesus inte väntade att hans lärjungar skulle omvända världen framgår av hans ord, så som de återgivits i Lukas 18:8 (NW): ”När Människosonen kommer, skall han verkligen finna denna tro på jorden?” Lägg också märke till hans profetia: ”Alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara.” Världen blev förvisso inte omvänd till Gud i Noas dagar — trots det förunderliga bevis på tro som Noa lade i dagen, i det att han byggde arken och avgav en varning om syndafloden. — Matt. 24:37, NW; Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5.
Missuppfattningen att Gud skulle försöka omvända världen grundar sig på det förhållandet, att man inte insett att Guds förnämsta uppsåt är att hävda och förhärliga sitt namn och sin överhöghet och att människors frälsning kommer i bästa fall i andra hand. Jehova befriade israeliterna ur Egypten — så säger han oss — för att göra sig själv ett namn; samma skäl som han anger till att han befriade dem från Babylon och återförde dem till Palestina: ”Så säger Herren Jehova: Icke för eder skull, Israels hus, gör jag det, utan för mitt heliga namns skull.” — 2 Sam. 7:23; Hes. 36:22, Åkeson.
Jehova Gud behöver inte ömkliga människors tjänster för att utföra sitt uppsåt. Det står under hans värdighet och upphöjda ställning att vare sig locka eller tvinga någon av sina skapelser till att tillbedja honom. Han tillgriper varken hot om evig pina efter döden eller om fysisk, kroppslig, skada här i livet, oavsett vad islam, den romersk-katolska kyrkan och många andra må lära i motsatt riktning. Han är en kärlekens Gud, och han vädjar till egenskapen kärlek hos dem han skapat. (Jer. 19:5; Rom. 2:4) Han skänker dem sin välsignelse, och därpå visar han dem vilka fordringarna är för att de skall få behålla den och vinna än mer. Därefter är det deras sak att träffa sitt val, att antingen taga emot Guds ynnest på de angivna villkoren eller förkasta den och förlora allt.
Hur man träffade sitt val i förgångna tider
Hur var det med våra första föräldrar? De ägde liv, rätten härtill och många andra välsignelser och underbara framtidsutsikter. Gud lät — för att pröva deras uppskattning av vad de hade — deras fortsatta åtnjutande av dessa välsignelser bero av om de ville lyda ett enkelt bud, nämligen endast detta, att de inte skulle äta frukten på ett visst träd. Om Gud bara hade varit intresserad av att frälsa människor, om han varit en Gud som ville ”försöka omvända världen”, skulle han inte ha låtit Eva ställas inför denna frestelse. Men nu tillät han det verkligen. Och när bedragaren, i en orms gestalt, yttrade det som blev till en frestelse för Eva, måste hon träffa sitt val — antingen skulle hon lyda Gud eller följa det förslag som bedragaren kom med. På grund av brist på uppskattning, brist på kärlek och brist på tro träffade Eva ett orätt val. Och när hon erbjöd av frukten åt Adam, måste också han träffa sitt val, att äta eller inte äta. Han gjorde också ett orätt val, och därför återvände de slutligen båda till jorden, stoftet, varifrån de hade blivit tagna. Verkningarna av detta orätta val har människorna nu fått känna av i omkring sex tusen år. (1 Mos. 3:19; Rom. 5:12) Alltsedan Adams och Evas tid har Gud låtit människan välja mellan de båda vägarna, den rätta vägen och den orätta vägen. — Matt. 7:13, 14.
Jehovas förhållande till Israels barn visar gång på gång hur Gud handlar med sina skapelser. Sedan israeliterna vid berget Sinai frivilligt tillkännagivit att de önskade tjäna Jehova, gjorde de om och om igen uppror och fick därför dö i öknen. (2 Mos. 19: 5—8; 1 Kor. 10:5) När den tid kom, som Gud hade bestämt, då de skulle gå in i det utlovade landet, hade en ny generation uppstått, och därför förelade Mose dem detta, att de måste träffa sitt val: ”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv.” — 5 Mos. 30:19, 20.
Nödvändigheten av att träffa ett val, ett avgörande, framhävdes i synnerhet av Josua omkring tjugo år efter det att israeliterna kommit in i Kanaans land. Eftersom han visste att han snart skulle dö, kallade han tillsammans alla Israels stammar och förelade dem — så att ingen kunde misstaga sig om vad saken gällde — frågan om vem de skulle tjäna. Sedan Josua uppehållit sig vid det sätt på vilket Gud hade handlat med Abraham och hans avkomlingar ända fram till deras egen tid, fortsatte han med dessa ord:
”Så frukten nu Jehova och tjänen honom i uppriktighet och sanning och låten de gudar fara, vilka edra fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjänen Jehova. Men är det ont för eder att tjäna Jehova, så utväljen eder i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar vilka edra fäder, som voro på andra sidan floden, tjänade, eller amoreernas gudar, i vilkas land I bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna Jehova.” Sedan folket hade lyssnat till en skildring av hur Jehova hade handlat med dem och deras fäder och likaså hört Josua ge uttryck åt sitt fasta beslut att tjäna Jehova, sade de: ”Det vare långt ifrån oss att övergiva Jehova för att tjäna andra gudar. Ty Jehova, vår Gud, själv förde oss och våra fäder upp från Egyptens land, från träldomens hus, och gjorde dessa stora tecken för våra ögon och bevarade oss under hela vägen, som vi vandrade, och ibland alla de folk, vilkas (land) vi tågade igenom. Och Jehova drev undan för oss alla folk, ... därför vilja vi [också] tjäna Jehova, ty han är vår Gud.”
Men Josua prövade dem för att se om de verkligen menade detta, och sade till dem: ”I kunnen icke tjäna Jehova, ty han är en helig Gud; han är en nitälskande Gud, som icke fördrager edra överträdelser och edra synder. När I övergiven Jehova och tjänen främmande gudar, då skall han vända om och göra eder ont och förtära eder, sedan han har gjort eder gott.” Men folket stod fast vid sitt beslut: ” ’Icke så, utan vi vilja tjäna Jehova.’ Då sade Josua till folket: I ären själva vittnen mot eder, att I haven utvalt Jehova åt eder för att tjäna honom.’ Och de sade: ’Vi äro vittnen.’” — Jos. 24:14—22, Åkeson.
När Kristus Jesus stod till rätta inför Pilatus, måste israeliterna åter fatta ett beslut, träffa ett val mellan djävulen, representerad av kejsaren, och Jehova Gud, representerad av hans Son. De gjorde ett orätt val den gången, då de ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” (Joh. 19:15, NW) De fick lida de fruktansvärda följderna av detta orätta val, då de år 70 e. Kr. blev fullständigt tillintetgjorda på kejsarens bud.
Hur vi träffar vårt val i denna tid
Bibelns profetior visar, att Kristi Jesu andra närvaro nu är ett faktum, att han har blivit insatt på sin tron och att han nu regerar mitt ibland sina fiender. (Ps. 110:1—3; Matt., kap. 24; Upp. 11:15—18) Därigenom att de goda nyheterna om Riket blir predikade och Jehovas namn blir kungjort framlägges återigen stridsfrågan inför människorna — så att ingen kan misstaga sig på vad saken gäller —, och återigen måste de träffa sitt val: antingen för Jehovas rike genom Kristus eller för regeringarna i denna gamla värld under Satans, djävulens välde. (Matt. 4:8, 9; 2 Kor. 4:4) ”Bliven ... visa, I konungar; låten undervisa eder, I domare på jorden. Tjänen Jehova med fruktan och fröjden eder med bävan. Kyssen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på vägen. ... Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.” — Ps. 2:10—12, AS.
De som är visa är villiga att låta sig undervisas. De antar bevis som vädjar till förståndet: de ser överallt omkring sig ett förunderligt välordnat universum, som bär vältaligt vittnesbörd om att Gud verkligen finns till. (Rom. 1:20) De undersöker bibeln och vinner kunskap om att geologiens och arkeologiens bevis rikligen bestyrker dess vittnesbörd. De lägger märke till, att bibeln är full av profetior, och många av dessa har blivit uppfyllda med anmärkningsvärd noggrannhet. Endast Gud kunde göra detta. — Jes. 41:22, 23.
Av bibeln lär de att Guds ursprungliga uppsåt med människan och jorden var att ha ett paradis fyllt med fullkomliga människor, som skulle leva tillsammans i enhet och harmoni och tillbedja sin Skapare, och att, eftersom Jehova Gud är allsmäktig, detta uppsåt kommer att förverkligas. (1 Mos. 1:26—28; Jes. 55:11) Vidare, att vi nu lever på domens dag, och att alla och envar nu får mottaga ett märke, antingen vilddjurets märke eller också det märke eller tecken som Jehovas tjänare förser alla dem med som suckar och jämrar sig på grund av de styggelser som de ser förövas i landet. — Hes. 9:4; Upp. 13:15—17; 14:9, 10.
Du själv, som individ, kan inte undgå att bli märkt. Det finns ingen annan utväg; du måste träffa ditt val. ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” (Luk. 11:23, NW) Hurudant kommer ditt val att bli? Kommer du att välja att tjäna Jehova Gud och ge dig in på den rätta, visa vägen, lydnadens och kärlekens väg, den väg som heter uppskattning och tacksamhet och som — fastän den är smal och trång och har en smal port — leder till liv, eller kommer du att välja minsta motståndets väg, den själviska, lätta breda vägen, som leder bort till förintelse?
Du känner fakta; du kan, du måste tänka över dem och komma till ett avgörande. Och därpå? Sedan du gjort ett vist val, måste du i handling visa ditt val genom att lägga dig vinn om ett följdriktigt handlingssätt. ”Tron, om den icke har med sig gärningar, [är] död i sig själv.” (Jak. 2:17, NW) Vilka gärningar? De gärningar som föreskrives i Guds ord och särskilt de som framhävdes av Jesu ord och exempel. Det innebär att överlämna sig åt Gud, just så som Jesus gjorde vid Jordan, när han sade: ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” — Hebr. 10:7, NW.
Det första som du därpå måste göra, sedan du överlämnat dig åt Gud, är att offentligen ge uttryck åt detta ditt överlämnande genom att bli döpt, såsom Jesus befallde sina lärjungar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem.” (Matt. 28:19, NW) ”Men”, säger du kanske, ”jag blev ju döpt som barn.” Men blev du verkligen det? Ordet döpa återger ett grekiskt ord, som egentligen betyder att nedsänka eller doppa ned under vattenytan, och därför finner vi, att både Johannes döparen och Jesu lärjungar fullständigt nedsänkte dem som trodde i vatten. — Joh. 3:23.
Att vi blir nedsänkta i vatten utgör en symbol av att vi har dött i fråga om att göra vår egen vilja och gjorts levande i fråga om att göra Guds vilja. Då vi har överlämnat oss till att göra Guds vilja, är det synnerligen lämpligt att vi offentligt ger uttryck åt detta, inför vittnen. Spädbarn kan inte göra detta. Dessutom får vi — genom att låta döpa oss — en kraftig och alltid närvarande påminnelse om att vi har överlämnat oss åt Gud, och det kommer att hjälpa oss att leva i överensstämmelse med vårt löfte.
Guds vilja för oss kristna innebär i huvudsak att vi skall ägna oss åt tre olika ting. Först och främst innebär den, att vi måste studera Guds ord och hjälpredor vid bibelstudium, som hjälper oss att förstå det, så att vi blir alltmer förtrogna med Gud och hans uppsåt, för att vi på ett förståndigt sätt må kunna samverka med dem. (2 Kor. 6:1) I andra hand innebär den, att vi måste bruka våra läppar till att ära Jehova Gud och trösta människor av en god vilja, ty vårt uppsåt i livet — då vi nu är kristna — måste vara detsamma som Jesu Kristi uppsåt; och han sade härom: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” — Joh. 18:37, NW; 2 Kor. 1:4; Hebr. 13:15; 1 Petr. 2:9.
Och för det tredje måste vi göra framsteg på rättfärdighetens väg. Vi måste vara konsekventa; vi måste inte endast älska Jehova Gud, sanning och rättfärdighet och vår nästa, utan också hata det som är ont, ogudaktigt och själviskt. Vi måste hålla oss rena från den ogudaktiga världen och dess väsende. — Jes. 52:11 : Hebr. 1:9; Jak. 1:27.
Således ser vi, att Gud inte alls försöker omvända världen, utan i stället ger sina skapelser tillfälle att välja och ta konsekvenserna av sitt val. Sedan vi har träffat ett rätt val, måste vi vara konsekventa och handla i överensstämmelse med vårt val, om vi skall få ha någon del i Guds uppsåt med jorden och människan.
Vaka därför noga över att ni vandra icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda. — Ef. 5:15, 16, NW.