Hur Guds ord vidarebefordrats
DET ord som är talat av Jehova består för evigt.” (1 Petr. 1:25, NW) Eftersom det förhåller sig så, att inga av originalhandskrifterna till bibeln har bevarats till våra dagar, har många bibelkritiker bestridit detta Jehovas löfte att hans ord skulle bestå. Hur förhåller det sig egentligen? Har bibelns olika böcker, så som de föreligger i våra dagar, i huvudsak samma innehåll som de hade då de först nedskrevs av Guds inspirerade tjänare? Kan vi vara förvissade om att bibeln är autentisk? Och i så fall, på vilket sätt har hans ord vidarebefordrats till oss?
Först och främst bör vi lägga märke till, att vi i bibeln möter en iögonenfallande ärlighet och uppriktighet, vilket i sig självt anger att dess innehåll är sanning. Arkeologer berättar för oss att de historiska urkunder, som de gräver fram, sällan, om ens någonsin, innehåller något som kastar ett ofördelaktigt sken över de härskare och nationer, vilkas historia de skildrar. Hur annorlunda är inte bibeln just på den punkten! Från Adams och Evas dagar och ända fram till Jesu lärjungars tid beskriver den öppenhjärtigt individers och nationers felsteg och synder, de må ha varit vänner eller fiender.
För det andra bör vi lägga märke till den harmoni och överensstämmelse som råder mellan dess mer än trettiofem olika nedskrivare. Fastän många mil skilde dem åt och somliga levde hundratals år senare än andra, fastän de hade vitt skilda levnadsställningar och till och med talade olika språk, lade de alla huvudvikten vid samma tema, nämligen Jehovas överhöghet. Om bibeln hade blivit förvanskad till sitt innehåll, skulle vi då i den ha funnit en sådan ärlighet och uppriktighet och en sådan överensstämmelse mellan dess olika delar?
Vidare framlägger arkeologien allt fler och fler fakta, som bekräftar bibelns äkthet. Ingenting har kommit i dagen som ens det allra minsta rubbat de kristnas tro på bibeln. Samma sak gäller om de vittnesbörd som geologerna funnit i jordlagren och som har att göra med skapelsen och syndafloden, så som dessa händelser skildras i bibeln. Skulle betydande textinskott ha kunnat insmyga sig i den bibliska berättelsen och denna samtidigt kunna visa sig vara en skildring som är så absolut historiskt riktig?
Ännu starkare bevis finner vi i uppfyllelsen av de oräkneliga profetiorna i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna, profetior som uppfyllts både på Jesu tid och i våra dagar. Och så har vi de ord som uttalades av Jesus Kristus, den största människa som någonsin levat, av honom som haft ett större inflytande på människorna i god riktning än någon annan människa som någonsin levat — vilket alla måste erkänna — och som sade om Guds ord: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Kan människor med absolut noggrannhet förutsäga händelser, och skulle Jesus Kristus ha uttalat sig med sådant godkännande om de hebreiska skrifterna, så som de förelåg på hans tid, om inte innehållet varit just sådant som Gud gav det åt de ursprungliga nedskrivarna?
Ytterligare vet vi, att Guds ord under årens lopp, i det första århundradet av den kristna eran och under den mörka medeltiden, blev utsatt för våld från sina fienders sida. Både handskrivna och tryckta exemplar av bibeln blev förstörda i tusental. Människor som sysslade med att översätta, kopiera och utge biblar och sådana som blott och bart läste bibeln eller undervisade andra i den blev förföljda, fängslade torterade, ja, även brända på bål. Att bibeln under sådana förhållanden blivit bevarad anger förvisso att den varit föremål för Guds beskydd; och skulle Gud ha sörjt för att den blivit bevarad, om den inte verkligen hade varit hans ord?
Från Mose till Malaki
Även om vi i det som här påpekats har en mer än tillräcklig grundval för att godtaga bibeln, sådan den föreligger i våra dagar, såsom till allra största delen lik den urkund, som från början nedskrevs, och därför såsom den allsmäktige Gud Jehovas ord, kommer det icke dess mindre att vara styrkande för vår tro att lära känna på vilket sätt Guds ord kommit ned till oss, som lever nu i senare hälften av 1900-talet e. Kr. eller c:a 3.500 år efter Mose dagar. Och Gud har sörjt för att — samtidigt med att angreppen mot bibeln har ökat — fler och fler bevis skulle komma i dagen, vilka skulle vittna om dess äkthet och om hur den vidarebefordrats.
Eftersom Mose anges vara den som skrivit bibelns fem första böcker, som bär det gemensamma namnet Pentateuken, ”fem böcker”, och eftersom han framträdde först c:a 2.500 år efter den första människans skapelse, kan man fråga varifrån han fick sina upplysningar. Även om han mycket väl kunde ha mottagit dessa upplysningar genom direkt uppenbarelse, i likhet med andra inspirerade skribenter, anger inte bibeln att den metoden användes i hans fall. Han kunde också ha mottagit upplysningarna genom muntlig tradition, då det ju bara var fem länkar — i tiden— mellan honom och Adam, nämligen Metusela, Sem, Isak, Levi och Amram, men inte heller i detta sammanhang finner vi något i bibeln som anger att Mose skulle ha betjänats av muntlig tradition i denna sak.
Hur fick då Mose sina upplysningar? Från skrivna redogörelser? Ja, arkeologiska upptäckter på senare tid har givit avgörande bevis för att skrivkonsten utövades före syndafloden och att man då skrev på lertavlor. Det tillkännagivande som vi finner i 1 Moseboken 5:1 går tillbaka ända till människosläktets själva begynnelse och antyder att Adam skrev eller ägde skrivna redogörelser: ”Detta är boken om Adams släkt.” (AV) Uttrycket ”släkt” som används här, är högeligen betydelsefullt. Ett liknande uttryck påträffas i 1 Moseboken 2:4: ”Dessa äro himlarnas och jordens släkter, när de blevo skapade.” (AV) Naturligtvis kan inte livlösa himlar och en livlös jord, vilka också saknar intelligens, föda eller frambringa avkomlingar, och därför lägger vi märke till, att nutida översättare återger det hebreiska ordet ”toledoth” med ”historia”, ”berättelse” eller ”historisk uppkomst” i stället för ”släkt” i 1 Moseboken 2:4, vilket senare ord den äldre engelska översättningen använder. För att vara konsekventa skulle de ha återgivit detta ord på samma sätt i vart och ett av de elva fallen där det förekommer från 1 Moseboken 2:4 till 1 Moseboken 37:2. De människor som dessa redogörelser tillskrives, antingen såsom skribenter eller ägare, är — förutom Adam — Noa, Noas söner, Sem, Tera, Ismael, Isak, Esau (hans namn förekommer två gånger) och Jakob. — Se 1 Mos. 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.
Dessutom syftar det ovannämnda tillkännagivandet, tvärtemot den uppfattning som lärda bibelkännare i allmänhet hyllar, på det föregående och inte på det efterföljande. På Mose tid och även tidigare brukades allmänt en sådan avslutning, kallad ”kolofon”, vilket arkeologiska utgrävningar givit rikliga bevis på. Det sätt på vilket Mose avslutar de båda delar av Pentateuken, som är kända under namnen Leviticus och Numeri (Tredje resp. Fjärde Moseboken), bekräftar också detta. Avslutningen av Leviticus lyder så: ”Dessa äro de bud, som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom Mose.” (3 Mos. 27:34; 4 Mos. 36:13) Det står alltså klart, i vad det gäller de nämnda uttrycken i 1 Moseboken, att det här är fråga om en avslutning av det som redan sagts och inte om en inledning till det som kommer efter. Från och med 1 Moseboken 37:3 förekommer inte längre något sådant uttryck, vilket anger att berättelsen härifrån sammanställdes av Mose själv, och han fick otvivelaktigt sina upplysningar genom sin far, Amram, från Josefs bror Levi.
Efter Mose död använde den heliga anden andra Guds tjänare till att fortsätta nedskrivandet av den heliga berättelsen, män sådana som Josua, Samuel, David, Salomo och många andra, ända fram till Malaki. Gud gav Mose befallning att förvara lagboken i förbundsarken, som var placerad i den andra eller inre avdelningen av tabernaklet, och helt visst var det här som också efterföljande skrifter lades och blev bevarade. (5 Mos. 31:26; 2 Kon. 22:8) Att dessa skrifter blev bevarade, då Jerusalem förstördes och under den tid Palestina låg öde, framgår av att Daniel hänvisar till dem och av att Esra använde dem sedan judarna återvänt från Babylon. — Neh. 8:1—3; Dan 9:2.
Esra anses vara den som sammanställde de hebreiska skrifternas böcker, möjligen med undantag av Nehemja och Malaki, och gav dem deras slutgiltiga utformning. Inom parentes sagt tillskriver man Esra nedtecknandet av 1 och 2 Krönikeboken förutom den bok som bär hans namn. På Esras tid började man göra många avskrifter av de hebreiska skrifterna, så att både de judar som stannade i Babylon och de som bodde kringspridda på andra håll skulle ha tillgång till Guds ord. I våra dagar känner man till 1.700 manuskript eller handskrivna exemplar av de hebreiska skrifterna som blivit bevarade.
Kopieringen av de hebreiska skrifterna
Esra, föregångsmannen i fråga om avskrivning eller kopiering av Skriften, var en levitisk skriftlärd, som hade vänt sitt hjärta till att lära sig Guds lag, till att göra efter den och undervisa andra i den. (Esr. 7:10) Han var tydligen ett mycket gott föredöme, ty vi finner att de skriftlärda, som fortsatte arbetet efter honom, var ytterst noggranna vid kopieringen av bibelmanuskripten. De betraktade ett fel med helig fasa och ansåg det vara en synd att skriva så mycket som ett enda ord ur minnet För att förvissa sig om att ingenting hade uteglömts eller blivit tillagt räknade de inte endast orden utan också antalet enskilda bokstäver, som dessa bestod av. Före och under Kristi tid kallades dessa skriftlärda för soferím. Fastän dessa var så ofantligt omsorgsfulla och rädda för att omedvetet ändra texten, lät de sina religiösa fördomar då och då leda dem till att göra en del ändringar, såsom att uppsåtligt sätta ”Gud” eller ”Herren” i stället för ”Jehova”.
Efter soferim kom ”traditionens herrar”, massoreterna, som nedlade den största omsorg och plikttrohet på sitt avskrivningsarbete, i det de inte gjorde några som helst ändringar i texten och dessutom rättade till den skada som vållats av soferím genom att ange var de senare hade tagit sig friheter med texten. Dessa massoreter fick till stånd den s. k. massoretiska texten, och det är på denna text som våra dagars handskrifter av de hebreiska skrifterna grundar sig. Den äldsta av dessa daterar sig från år 916 e. Kr. och är känd under namnet Codex Baby lonicus Petropolitanus.
Hur tillförlitlig, hur äkta är denna massoretiska text? En bibelhandskrift, Jesajarullen, som påträffades vid Döda havet år 1947, ger oss svaret. På grund av det sätt på vilket denna handskrift är skriven har de lärda daterat den till 100-talet f. Kr. Det utslag som vetenskapens radiokolklocka gav stöder uppfattningen att handskriften är så gammal, ty det gav vid handen att det stycke linneduk, som handskriften var inlindad i, var 1.900 år gammalt, med en möjlig felmarginal om 200 år åt ena eller andra hållet. Här fanns alltså ett exemplar av Jesajas bok, som var ett tusen år äldre än den enligt förmenande äldsta massoretiska text som man kände till, och trots detta befanns den vara identisk med den vedertagna massoretiska texten, om man bortser från mindre avvikelser i fråga om stavningen.
Inser vi då vad detta betyder? De avskrifter av Jesajas bok, som vi hittills haft, överensstämmer med de äldsta massoretiska texterna, som är omkring ett tusen år gamla. Och nu har vi en handskrift som är ett tusen år äldre än den äldsta massoretiska texten, och fortfarande kan vi inte spåra några väsentliga ändringar. Detta betyder alltså, att Guds ord vidarebefordrats under två tusen år utan att några väsentliga ändringar, några förvanskningar eller textinskott tillkommit, utan att det förorenats och utan att man tagit sig friheter med det. Om det förhöll sig så med Guds ord under tiden från år 100 f. Kr. till år 1947 e. Kr., är det då inte förnuftigt att dra den slutsatsen, att inte heller under de c:a 600 åren före den tiden några allvarliga ändringar hade tillkommit? Och om vi tänker tillbaka så långt, då är vi framme vid den tidpunkt då Jesaja först skrev boken. Om detta befinnes vara sant beträffande Jesajas bok, är det då inte rimligt att antaga att detsamma gäller om de hebreiska skrifternas andra böcker? Jo, helt visst.
De kristna grekiska skrifterna
Beträffande vidarebefordrandet av de kristna grekiska skrifterna är förhållandet jämförbart med det som gäller för vidarebefordrandet av de hebreiska skrifterna. De som kopierade dessa var, även om de inte var ”yrkesmän” på detta område, i stor utsträckning lika noggranna som de hebreiska skriftlärda. Det är sant, att en del fel insmög sig, men också när det gäller dessa skrifter finner vi att felen kan lämnas utan avseende. Hur kan vi vara så säkra på det? Därför att liksom den nyligen vid Döda havet funna Jesajarullen bevisar, att den massoretiska texten av de hebreiska skrifterna är äkta, så har jämförelsevis nyfunna papyrushandskrifter av de kristna grekiska skrifterna, skrivna så tidigt som på 100-talet e. Kr. eller inom ett århundrade från det att originalhandskrifterna tillkom, utom varje tvivel fastslagit, att sådana pergamenthandskrifter som Vatikanhandskriften 1209 och den sinaitiska handskriften är korrekta.
Med tanke på dessa papyrusfynd kunde framlidne Sir Frederic Kenyon, en framstående engelsk lärd, uttrycka sig så här: ”Den period som ligger mellan de tidpunkter då dessa skrifter först blev till och de äldsta manuskript vi nu har av dem blir följaktligen så kort, att den i själva verket kan lämnas utan avseende, och den sista grunden till något tvivel på att Skriften [dvs. de kristna grekiska skrifterna] har levat kvar till vår tid i huvudsak sådan som den en gång skrevs har nu avlägsnats.” — The Bible and Archaeology, sid. 288, 289.
På senare år har förespråkare för den romersk-katolska kyrkan upprepade gånger kommit med anspråket att det är den som har bevarat bibeln. Typiskt för sådana anspråk är det uttalande som stod att läsa i den amerikanska Our Sunday Visitor: ”Bibeln var uteslutande i katolsk ägo under närmare 1.200 år. Om den inte hade blivit väl bevarad av den katolska kyrkan och om inte tusentals bibelmanuskript kopierats för hand, skulle världen av i dag inte ha ägt den.” Hur förhåller det sig med detta anspråk?
De verkliga förhållandena visar, att inte någon enda verkligt gammal och värdefull bibelhandskrift har hittats inom områden som behärskas av Vatikanen, inte ens Vatikanhandskriften 1209. Den katolska kyrkan kom i besittning av den först på 1400-talet. Vem bevarade den fram till den tiden? Inte den katolska kyrkan! I den mån den katolska kyrkan verkligen bevarade exemplar av bibeln, så gjorde den detta genom att tillse att bibeln bibehölls på ett dött språk, så att människor i allmänhet inte skulle kunna läsa den! Påven Gregorius VII tackade i själva verket Gud för att det förhöll sig så. Och även om det må vara sant, att det fanns ett begränsat antal upplagor av bibeln på andra språk, så kvarstår ändå det faktum, att inte förrän reformatorerna översatte bibeln fick menige man tillgång till den på sitt eget språk.
Nej, det är inte någon religiös organisation eller annan sammanslutning av människor som skall ha äran för att bibeln blivit bevarad, utan det är den allsmäktige Guden själv. Och att den blivit vidarebefordrad under så många århundraden med en så väl bevarad text förser oss med ännu en länk i kedjan av bevis för att bibeln verkligen är den allsmäktige Gudens, Jehovas, ord och att detta kommer att bestå för evigt. — Jes. 40:8, AV.