Dopets innebörd i vår tid
VI HAR sett att Johannes’ dop eller döpelse endast var för judarna. Vi har också sett, att detta dop var en del av hans förberedande verksamhet för att bereda judarna för deras Messias. Ytterligare har vi sett, att det var en symbol, inte av vad Gud gjorde för att förlåta deras synder, utan av vad de själva gjorde, i det de ångrade och bättrade sig, och likaså att det var avskilt från och annorlunda än det dop som utfördes i Kristi Jesu namn.
Vad är dopets innebörd i vår tid? Eftersom det utförs i lydnad för Jesu befallning, är det förnuftigt att dra den slutsatsen, att det också skulle efterlikna det exempel han gav. Fördenskull måste också innebörden i Jesu eget dop vara densamma som innebörden i hans efterföljares dop i vår tid. Och vad var då denna innebörd? Jesu dop var en symbol, som utfördes offentligt och visade att han hade överlämnat sig till att göra sin Faders vilja, så som denna vilja uppenbarades för honom genom hans Faders ord.
Detta framgår klart av Psalm 40:8, 9, som Paulus citerar i Hebréerna 10:5, 7 och tillämpar på Jesus Kristus. Vi läser där: ”När han kommer i världen, säger han därför: ’ ”Du åstundade icke offer och gåva, men du beredde en kropp åt mig.” Då sade jag: ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” ’ ”
Paulus tillämpar detta skriftställe på den tidpunkt, då Jesus kom i världen. När var det? Vid den tid då han föddes i stallet i Betlehem? Knappast, ty som ett spädbarn kunde han inte ge uttryck åt sitt beslut att göra Jehovas vilja. Var det då kanske när han var tolv år gammal? Allt vi vet om vad Jesus företog sig mellan tolv och trettio års ålder är emellertid att han lärde sig timmermansyrket. Helt visst inbegrep detta, att göra Guds vilja, mera än att bara vara timmerman. Jesus kom till jorden för att bära vittnesbörd om sanningen, för att bevara sin ostrafflighet under betryck och motstånd och så upphöja och förhärliga sin Faders namn och för att ge sitt liv till lösen för många. (Joh. 18:37; Hebr. 5:8; Matt. 20:28) Skulle då Jesus ha sagt: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja” och därpå vänta aderton år, innan han började göra Guds vilja?
I överensstämmelse med Guds lag beträffande leviternas tjänst i templet började Jesus predika kort efter det att han hade blivit döpt, vid trettio års ålder. (4 Mos. 4:2, 3; Luk. 3:23) Vi kan därför inte dra någon annan slutsats än den, att han kom i världen för att göra Guds vilja vid den tid då han blev döpt och att hans dop därför var en symbol av att han överlämnat sig åt Gud. Samtidigt var det en offentlig bekännelse av detta förhållande. Det dop som han påbjöd såsom en del av verket att göra lärjungar bland alla nationer skulle därför likaså symbolisera ett överlämnande till att göra Guds vilja. — Matt. 28:19, 20.
Den rätta symbolen
Hur skall dopet försiggå? Genom bestänkning eller begjutning eller genom nedsänkning? Det slags dop som förekommer allmännast i kristenheten sker genom bestänkning. De som använder detta slags dop erkänner vanligen att nedsänkning brukades på apostlarnas tid, men de försvarar ett dop genom bestänkning därför att ett sådant är bekvämare att utföra.
Att kalla bestänkning ett dop är att använda en felaktig term, ty det ursprungliga grekiska ordet báptisma betyder att doppa under vatten, att nedsänka. Sålunda läser vi i grekisk litteratur, att korken, som flöt på vattenytan, inte var ”döpt”, doppad, men att nätet, som var nedsänkt under ytan, var det, och likaså, att säven vid sjöstranden blev ”döpt”, endast när högvattnet nådde över den.
Det är därför inte att förvåna sig över, att vi finner, att ytterligt ordagranna bibelöversättningar, sådana som Rotherhams och Wilsons, använder de olika formerna av verben ”att doppa” och ”att nedsänka”. Eftersom dop innebär en nedsänkning, liknar Paulus den israelitiska nationens tåg genom Röda havet, då de hade vatten på ömse sidor och ett moln som övertäckte dem, vid ett dop. Och därför talar Petrus om det som hände dem som följde Noa in i arken före syndafloden och använder därvid termen dop. I parentes sagt verkställdes vid båda dessa tillfällen två slags dop: ett dop till frälsning för Jehovas tjänare och ett dop till förintelse för Jehovas fiender, nämligen Farao och hans härskaror, som förgicks i Röda havet, och den onda världen på Noas tid, som förgicks i syndafloden. — 1 Kor. 10:1—3; 1 Petr. 3:20.
En ytterligare illustration från Skriften, som påvisar dopets rätta innebörd, har att göra med den syriske generalen Naaman, som var spetälsk. Om hans dop läser vi, enligt Septuagintaöversättningen: ”Så for Naaman ned och doppade sig sju gånger i Jordan, enligt Elisas ord, och hans kött vände åter till honom [och blev] likt ett litet barns kött, och han blev renad” från sin spetälska. (2 Kon. 5:14) Det grekiska ord som här återgivits med ”doppade sig” är den förflutna formen av baptízein och betyder ”döpte sig”. Baptízein förekommer bara en gång till i Septuaginta, vad de kanoniska böckerna angår, nämligen i Jesaja 21:4, där vi läser att ”överträdelse överväldigar mig” (och en fotnot framhåller, att ett ordagrant återgivande av texten skulle lyda ”överträdelse döper mig”), även om rotordet báptein förekommer många gånger.
Det skälet har anförts, att man tillämpar bestänkning (och även begjutning) bara därför att detta är bekvämare. Men skulle det inte också ha varit bekvämare för Johannes och Jesus att använda bestänkning? Helt visst, men de tog inte ens en sådan möjlighet i övervägande. I stället vinnlade de sig om att finna en plats, där det fanns tillräckligt med vatten, och de fick folket, som ville lyssna till dem, att anstränga sig för att söka upp dem på dessa platser, ty vi läser ju i Johannes 3:23 (NW) att de ”döpte i Enon nära Salim, eftersom det fanns mycket vatten där”.
Att dopet bör bestå i nedsänkning blir alldeles klart, när vi sätter oss in i att dopet är en symbol, inte av att synder blir avtvagna, utan av att individen överlämnat sig till att göra Guds vilja. Dopet utgör en lämplig bild av vad som har skett med honom, ty då han doppas ned under vattnet, illustrerar detta att han blir begraven eller död i förhållande till sin egen vilja, och att han reses upp igen illustrerar det förhållandet, att han görs levande för att vandra efter Jehova Guds vilja. Ja, den apostoliska kristna församlingens exempel, innebörden i själva orden, det sätt på vilket dessa ord använts av dem som nedskrivit bibeln och det lämpliga i symbolen genom nedsänkning, allt detta vittnar samfällt om att nedsänkning är det rätta dopet.
Hur förhåller det sig då med barndop? Med tanke på vad här redan framkommit, bör det inte förvåna oss, att vi inte en enda gång i Skriften läser om att något litet barn blev döpt, än mindre finner vi något påbjudet härom. Vilken försumlighet å Jesu och apostlarnas sida, att de inte gav föräldrarna en varning om det eviga elände som — enligt vad somliga lär — väntar deras barn, om dessa dör innan de blivit döpta, om det nu verkligen förhölle sig på det sättet! Själva det förhållandet, att Skriften inte har något att säga om barndop, är ett starkt omständighetsbevis för att små barn inte blev döpta på den tiden och inte heller med rätta ansågs böra döpas. Dopet var för dem som ångrade sig och gjorde bättring och tog emot sanningen av hela sitt hjärta. Småbarn kan inte göra något av detta. — Apg. 2:41.
Dop i våra dagar
Gång på gång talar Skriften om hur de som blev döpta på apostlarnas tid fick taga emot helig ande. Kornelius och hans husfolk fick mottaga den heliga anden, till och med innan de blivit döpta. (Apg. 2:38; 19:5, 6; 10:44—48) Guds vilja för dem som på den tiden överlämnade sig åt honom var att de skulle bli andliga söner, och det heter om dem att de blev ”döpta in i Kristus [Kristi kropp]”. — Gal. 3:27, NW; 1 Joh. 3:2.
Detta dop var emellertid begränsat till jämförelsevis få, till endast en ”liten hjord” om 144.000. Dessa har det hoppet att få dela den himmelska härligheten med Kristus såsom hans brud eller kropp och få regera med honom i tusen år. (Luk. 12:32; Upp. 7:2—4; 14:1, 3; 20:5, 6; 21:2) För alla dessa utgör dopet också en bild av att de skall bli införsatta i Kristi andliga kropp och måste bli begravna med honom i hans döds likhet. (Rom. 6:4; Kol. 2:12; 2 Tim. 2:11) Bibelns profetior och deras uppfyllelse ger vid handen, att detta antal är i det närmaste fullständigt och att endast en ”kvarleva” av dem ännu befinner sig på jorden. Denna kvarleva har under någon tid troget fullgjort sitt uppdrag att bära vittnesbörd om Jehovas namn och trösta alla dem som sörjer med de goda nyheterna om Riket. — Jes. 43:10—12; 61:1—3; Matt. 24:14.
Till följd av denna predikoverksamhet har en grupp kristna trätt fram, vilka Jesus kallade ”andra får” och aposteln Johannes beskrev som ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”. Johannes såg dessa ”stående inför tronen och inför Lammet”, till skillnad från den ”lilla hjorden”, som skall dela tronen med Kristus Jesus. — Joh. 10:16; Upp. 7:9, NW; 3:21.
Eftersom dessa ådagalägger tro på Jehova Gud och erkänner Jesus Kristus som sin frälsare och återlösare, så överlämnar också de sig till att göra Guds vilja, för att även de må vinna hans godkännande och erhålla evigt liv, inte i himmelen, utan just här på jorden, ty bibeln visar att denna vår jord skall bestå för evigt och att den en dag kommer att vara en underbar plats, där Guds vilja sker, liksom den sker i himmelen. — Pred. 1:4; Jes. 60:13; Matt. 6:9, 10.
I överensstämmelse med Jesu befallning, som är upptecknad i Matteus 28:19, 20 (NW), blir dessa döpta i Faderns namn, vilket innebär, att de erkänner den ställning och myndighet som Jehova Gud intar och utövar såsom deras Fader och inser och uppskattar sitt förhållande till honom. De blir också döpta i Sonens namn, i det de erkänner den ställning och myndighet som Kristus Jesus har såsom Guds Son, uppskattar vad han har gjort för dem och inser att de är skyldiga att lyda honom och följa hans exempel. Och de blir döpta i den heliga andens namn, därigenom att de äger kännedom om Guds heliga andes eller aktiva krafts funktion och det syfte den tjänar och förutan vilken ande eller kraft de inte skulle kunna fullgöra de löften, som är förbundna med överlämnandet.
En ordinationsceremoni?
Telegrammen från Associated Press, som omtalade Jehovas vittnens massdop år 1953, i förbindelse med vittnenas internationella sammankomst, påpekade att Jehovas vittnen anser dopet vara en ordinationsceremoni och framhöll att varje döpt vittne är en ordinerad Ordets förkunnare. På vilken grund kan de förfäkta en sådan ställning?
För det första betraktar Gud dopet, eftersom det utförs på hans befallning, såsom auktoritativt. Det representerar eller symboliserar att den döpte har samtyckt till att följa i Kristi Jesu fotspår, i hans fotspår, som förvisso var en förkunnare för Jehova Gud. Dessutom erkänner det redskap som Gud i denna tid använder till att få ett effektivt och harmoniskt vittnesbörd avgivet om hans namn och rike, nämligen Sällskapet Vakttornet, att denna ordination är bemyndigande. Och den 30 november 1953 fällde Förenta staternas högsta domstol det utslaget, att detta nedsänkningsdop, som praktiseras av Jehovas vittnen, är en inför lagen giltig ordinationsceremoni för Jehovas vittnen. I parentes sagt visar Jehovas vittnens årsbok för 1954 att 50.665 Ordets förkunnare blev på detta sätt ordinerade under år 1953.
Men är det inte nödvändigt att bedriva studier vid en teologisk läroanstalt för att bli kvalificerad som en Ordets förkunnare? Om så vore, då skulle varken Jesus eller hans lärjungar, med undantag av Paulus, kunna ha blivit erkända som Ordets förkunnare. Ja, somliga ställde verkligen denna fråga beträffande Jesus: ”Hur har denne man skriftkunskap, då han icke har studerat i skolorna?” Och bildade människor på den tiden förundrade sig över Petrus’ och Johannes’ frimodighet, ty de lade märke till att Petrus och Johannes var helt vanliga män utan skriftkunskap. Men att det förhöll sig så hindrade dem inte från att predika de goda nyheterna. Och inte bara de, utan var och en bland de första kristna predikade. (Joh. 7:15; Apg. 4:13; 8:4; NW) Man kan bli tillräckligt skickad att predika genom att studera i sitt hem på kvällarna och under veckosluten och genom att deltaga i de olika bibelstudiegrupper som organiseras och ledes av Sällskapet Vakttornet.
Härav följer, att ett avgångsbetyg från en teologisk utbildningsanstalt inte heller är något som man först måste skaffa sig för att bli en Ordets förkunnare. Det allra bästa bevis en människa kan ha för att hon är en Ordets förkunnare är det som också Paulus hänvisade till såsom sitt anbefallningsbrev, nämligen andra människor, som på grund av den kristnes egna ansträngningar i Guds tjänst har överlämnat sig åt Jehova Gud. — 2 Kor. 3:1—3.
När vi en gång har överlämnat oss åt Gud och i en symbol givit detta till känna genom vattendopet, får vi aldrig låta detta faktum glida undan i vårt medvetande, ty det är bättre att inte lova något än att ge ett löfte och sedan inte infria det. (Pred. 5:4) Jesus var ständigt medveten om att han hade samtyckt till att göra Guds vilja, och han talade om Guds vilja såsom en kalk, som han höll på att dricka, och ett dop, som han höll på att genomgå och som det ännu återstod mycket av. (Matt. 20:22, 23; Luk. 12:50) Endast genom att vi bevarar vår ostrafflighet inför Gud och sluter oss till Guds folk, som utgör den nya världens samhälle, kan vi äga hopp om att överleva den nuvarande onda världens tillintetgörelse i den stundande striden vid Harmageddon och få träda in i rättfärdighetens nya värld, alldeles som Noa och hans familj trädde in i en ny värld efter syndafloden. — Matt. 24:37—39; 2 Petr. 3:7, 13; Upp. 16:14, 16.
Om vi nu gör en sammanfattning, så framgår det klart: att Johannes’ dop var en symbol av ånger och bättring; att de kristnas dop i vatten är en bild av att de har överlämnat sig till att göra Guds vilja; att endast fullständig nedsänkning är ett vattendop, att endast ett sådant dop är en passande bild av överlämnandet och att det tjänar både som en offentlig bekännelse av en människas överlämnande och som en ordinationsceremoni; att varken studier vid en teologisk läroanstalt eller avgångsbetyg från en sådan institution fordras för att man skall kunna bli en förkunnare för Jehova Gud och att vi genom att bevara vår ostrafflighet kan ha hopp om att överleva den tillintetgörelse, som kommer över denna onda tingens ordning, och så träda in i rättfärdighetens nya värld såsom medlemmar av den nya världens samhälle.