Har Gud del i människors krig?

NÄR nationer drar i krig och härarna drabbar samman på slagfältet, vilken ställning intar då Gud? Politiska och religiösa ledares skamlösa påståenden har framkallat allvarliga tvivel i mångas sinnen; ja, somliga undrar om Gud över huvud taget intresserar sig för människornas angelägenheter. Belysande är ett uttalande, vilket stod att läsa i publikationen Star, som utges i Muncie, Indiana, i dess nummer för mars 1952. Det löd: ”Biskop ser Gud bruka USA för att vinna världen tillbaka till friheten.” När vi begrundar detta påstående, är det också av intresse att lägga märke till, att under andra världskriget, allt medan böner om en segerrik fred uppsändes i kyrkorna i Förenta staterna, frambar ledare för motsvarande religiösa organisationer i Tyskland och länder som slutit sig till det ivriga böner om framgång för axelmakterna. Förvisso var inte Gud för båda dessa sidor, dessa stridande makter. Vilken ställning intar Gud i krigstid?

I sitt handlingssätt med sina skapelser leds Gud av sina framträdande egenskaper vishet, rättvisa, kärlek och makt. (5 Mos. 32:4; Ps. 104:24; 62:12; 1 Joh. 4:8) Dessa hans egenskaper har helt visst kommit till uttryck i de befrielsehandlingar han utfört för sitt folk. På 1500-talet f. Kr. hörde Gud de kvalfyllda rop, som Israels barn uppstämde i sitt förtryckta tillstånd under den totalitära egyptiska makten, och som en utmaning mot Egyptens hedniska gudar och dess militärmakt ådagalade han sin makt genom att befria dem. De hade ingen fordran på Gud, men han var med rätta deras ägare, deras återlösare. Han påminde dem härom, när de var församlade vid foten av berget Sinai i tredje månaden efter deras uttåg ur Egypten: ”Ni hava själva sett vad jag gjorde mot egyptierna, för att jag skulle kunna bära eder på örnvingar och föra eder till mig. Och nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” Och vidare gav han dem denna föreskrift: ”Du får aldrig hava några andra gudar gentemot mitt ansikte.” — 2 Mos. 19:4—6; 20:3; NW.

När Israel lät sig ledas av dessa principer, blev detta folk känt som en nation, vilken Gud stred för. Han visade således israeliterna sin kärlek genom att låta dem bli delaktiga av sin ynnest, och visheten i detta hans handlingssätt blev uppenbar däri, att allt samverkade till befrämjande av hans uppsåt. Som han låtit kungöra för Farao genom sin talesman, Mose, kort tid dessförinnan: ”Men nu har jag av denna orsak behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden.” Och det förhållandet, att Jehova på ett mirakulöst sätt befriade sitt folk, Israel, genom Röda havet och tillintetgjorde den egyptiska hären, demonstrerade förvisso på ett kraftigt sätt hans makt och blev orsak till att han blev omtalad och till att hans namn blev känt vida omkring. — 2 Mos. 9:16, NW; Jos. 2:10, 11.

Men kan vi påstå, att detta, att Gud där befriade hela nationen, bevisade att Gud skulle komma att befria varje individ inom nationen? Nej, ty tre tusen av dem som räddades genom Röda havet blev senare tillintetgjorda därför att de deltagit i upprorisk avgudadyrkan medan Mose var borta, uppe på berget. (2 Mos. 32:1—4, 27, 28) Att Jehova stred för nationen en gång, eller ofta, innebar emellertid inte att han alltid skulle göra det. Han befriade Israels nation från Egypten, han räddade dem undan den filisteiska hären när David var en yngling, han stred för dem emot midjaniterna och emot de förenade styrkorna från Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd, men år 607 f. Kr., när Nebukadnessars babyloniska härar omringade Jerusalem, visade sig judarnas böner om räddning vara fåfänga. Varför det? Därför att israeliternas handlingar inte svarade emot deras böner. De höll inte fast vid det förbund som Gud ingått med dem: de lydde inte hans röst. — 2 Mos. 14:30; 1 Sam. 17:46; Dom. 7:19—23; 2 Krön. 20:22, 23; Jer. 9:12—16.

Likväl hade Gud tidigare befriat och räddat dem, när de i själva verket hade retat honom till vrede. När israeliterna på sin väg ut ur Egypten befann sig i öknen, sedan de hade sett Jehovas underbara makt då han sände de tio plågorna över Egypten, blev ”Israels söner ... mycket rädda och började ropa till Jehova. Och de började säga till Mose: ’Är det därför att det icke alls finnes några begravningsplatser i Egypten, som du har fört oss hit att dö i öknen? Vad är detta som du har gjort mot oss, då du ledde oss ut ur Egypten? Är detta icke det ord vi talade till dig i Egypten, då vi sade: ”Låt oss vara, så att vi må tjäna egyptierna”? Ty det är bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö i öknen.’ ” Psalmisten beskrev senare denna händelse, när han sade: ”Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.” — 2 Mos. 14:10—12, NW; Ps. 106:7, 8.

Skulle några otacksamma, icke erkännsamma, människors upproriskhet få lov att förändra Guds uppsåt? Nej, visst inte. Gud hade lovat i Eden, att han skulle resa upp en Säd eller befriare; till Abraham hade han givit det löftet, att den utlovade skulle vara en av Abrahams avkomlingar; och familjeöverhuvudet Juda fick profetiskt den försäkran, att han skulle komma av Judas släktlinje. (1 Mos. 3:15; 22:15—18; 49:10) Denna Guds anordning att utsträcka välsignelser till alla nationer på jorden skulle inte kunna göras om intet. ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” (Jes. 55:11) Psalmisten riktar därför uppmärksamheten på Guds vishet, då han säger: ”Men han frälste dem för sitt namns skull.” Detta understryker kraftigt att hävdandet och förhärligandet av Jehovas namn och uppsåt är av långt större betydelse än några människor eller nationer på jorden. Den generation av israeliter, som fördes ut ur Egypten, kom inte in i det utlovade landet, därför att folket framhärdade i att visa olydnad, men Jehovas uppsåt blev inte förfelat.

Den här världen är inte Guds

När vi nu har denna korta återblick på hur Gud handlade med sitt folk i gångna tider klar i vårt sinne, skall vi gå vidare och se hur en del ytterligare framställningar i hans ord tydligt klargör den ställning han intar i förhållande till denna världens partier och makter. Kristus Jesus sade i bön till sin Fader: ”Jag kom ut såsom din representant.” Och när han talade var det som han sade inte sådant som hade sitt ursprung hos honom själv, utan han talade om de ting som han hade sett och hört av sin Fader i himmelen. Han sade om Riket, som ges honom av Jehova Gud: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. ... Mitt rike [har] icke detta ursprung.” Aposteln Paulus identifierade emellertid den som har denna världen under sitt välde, när han pekade ut Satan, djävulen, såsom ”denna tingens ordnings gud”. Och Jesus själv sade: ”Världens härskare kommer. Och likväl har han intet grepp om mig.” Om denna världens gud eller härskare inte har något grepp om Jesus, så har helt visst inte heller några makter inom hans söndrade världsorganisation ett sådant grepp. Jesus står inte på deras sida, och det gör inte heller hans Fader, ty Jesus sade klart och tydligt: ”Jag och Fadern äro ett.” — Joh. 17: 8; 14:10; 18: 36; 2 Kor. 4:4; Joh. 14:30; 10:30; NW; Dan. 7:13, 14.

Dr Billington, predikant vid en baptistförsamling i Akron i staten Ohio, USA, bortsåg fullständigt från dessa fakta ur Skriften, då han på tal om kriget i Korea yttrade: ”Släpp ner atombomben och gör slut på det. Gud gav den åt oss. Låt oss använda den för att skydda våra biblar, kyrkor och skolor och Amerikas sätt att leva.” Men om Gud gav atombomben åt Förenta staterna, vem var det då som gav den åt Ryssland? Skulle det inte vara förnuftigare och mera i överensstämmelse med Skriften att säga, att ”denna världens härskare” gjorde den tillgänglig för de båda makterna, eftersom båda, såsom delar av hans värld, utgör beståndsdelar i hans splittrade och förvirrade organisation? Monsignore W. T. Green ökade ytterligare den religiösa förvirringen i det här ämnet, då han i ett tal i St. Patrick’s (katolska) Cathedral i New York yttrade ungefär så här: ”Krig är en del av Guds plan för att befolka himmelriket.” Om det förhåller sig så, varför ber folk då att deras kära skall komma tillbaka från fronten? Ja, varför ber man över huvud taget alls för freden? Uppenbarligen är all denna strävan att dra in Gud i konflikterna nationerna emellan grundad på en bestickande, men felaktig tankegång.

När allt kommer omkring: är några av världens nationer i själva verket kristna, så att de skulle kunna göra anspråk på att Gud är med dem? Eftersom de nästan alla gör anspråk på att deras väg är vägen till säkerhet och framgång, är den frågan berättigad: fogar de sig efter de krav som uppställs i 2 Krönikeboken 20:20: ”Haven tro på HERREN [Jehova], eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma”? Det är ett erkänt faktum, som ligger i öppen dag, att hednavärlden inte tror Jehova Gud eller hans profeter, men hur förhåller det sig med kristenheten? Det är inte nog med att människorna i kristenheten underlåter att tro på Jehova, utan de försöker också hindra andra att lära känna honom. Ja, i den nya Reviderade standardöversättningen av bibeln har översättarna sökt göra honom till en namnlös ”Gud” eller ”Herre” genom att taga bort hans namn ur hans egen bok, och därtill förföljer den religiösa världen dem som bär detta namn. Den religiösa världen har hamnat i den klass, om vilken det heter: ”De skola hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft”, eftersom de omfattar evolutionsteorien och lär att ”människan inte var en särskilt, separat, frambragt skapelse utan har utvecklats från en apa”. (2 Tim. 3:5, NW) Jesus sade: ”Bred och rymlig är den väg, som leder till tillintetgörelse, och många äro de som gå in genom den; medan trång är den port och smal den väg, som leder till liv, och få äro de som finna den.” (Matt. 7:13, 14, NW) Men vår tids kristenhet har tillsammans med sina politiska ledare omfattat idén om samgående mellan trosriktningar, och därigenom upptar de i religiöst broderskap alla som utövar religion i hela världen, oavsett hur förnedrande dessa religionsutövningar må vara.

”Men till den ogudaktige säger Gud: ’Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag. Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek. Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du! Så gör du, och jag tiger, och nu tror du, att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.’ ” (Ps. 50:16—21) I sitt eget ord säger Gud dem klart och tydligt, att han inte är i förbund med dem och att han inte har någon del i deras onda handlingar.

Den ställning världens religioner intar

Emellertid fortsätter prästerskapet och andra ledare inom tankens värld att blanda in Gud i världens söndrande angelägenheter genom de uttalanden de gör, vilka blir till en del av allmänhetens andliga spis. Ett uttalande med denna verkan finner vi i John Gerhards Loci Theologici, där Gerhard påstår att Luther skall ha sagt: ”Vad annat är väl krig än straff för orätta handlingar och ondska? ... Även om det inte förefaller som om det vore ett kristet verk att döda och plundra, är det dock ett kärleksverk. ... Därför ger Gud svärdet så stor heder, att Han kallar det Sitt eget påbud, och han önskar inte att man skall säga eller tro om svärdet att människor har uppfunnit det eller först börjat använda det. Ty den hand som svingar ett sådant svärd och dödar är inte längre en människas, utan Guds, och det är inte människor, utan Gud, som hänger, fyrdelar, halshugger, dödar och för krig. Allt detta är Guds verk och Hans domar.” Och vidare uppmanade biskop Nichols medlemmar av Afrikanska metodist-episkopalkyrkan, enligt ett meddelande i The Philadelphia Independent för den 12 augusti 1950: ”Såsom Kristi efterföljare kan vi inte ta risken att bara stå och se på. Demokratiens sak är kyrkans sak, och när nu stridsfrågan har kommit till öppet avgörande, måste vi göra vad vi kan för att öva inflytande. ... Jag uppmanar alla medlemmar inom Första episkopalkyrkans område att göra sitt yttersta för att understödja demokratiens och Förenta nationernas sak.”

Det gör detsamma vilken del av världen det är fråga om, alltid tycks det finnas någon som är redo att kungöra att Gud står på dess sida. Men vinner dessa offentliga tillkännagivanden och böner Guds vänskap och ynnest? Ger de en försäkran om att han är på den ifrågavarande maktens sida? I stället säger oss Guds ord i Jakob 4:4 (NW): ”Veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” I stället för att vinna Guds vänskap gör sig de som ber för denna världens olika delar till denna världens vänner, genom att lovorda dess förslag och planer och understödja dem, och detta gör dem till Guds fiender.

Det skulle vara vida bättre om människorna, i stället för att skynda sig att tillkännage att de har Gud på sin sida eller önska vinna honom över på sin sida, strävade efter att själva foga sig över på Guds sida, genom att studera hans ord och rätta sig efter dess rättfärdiga föreskrifter. I stället för att bedja om Guds välsignelse över sina politiska, militära eller religiösa system, borde de lära sig att med uppriktighet bedja så som Jesus gav anvisning om: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:9, 10, NW) De skulle göra klokt i att rikta sitt intresse och sin uppmärksamhet, inte mot en ny världsordning understödd av militärmakt, utan mot de nya himlar och den nya jord, som Gud skapar och som kommer att bestå för evigt.

Orsaken till nödläget

Förutom att bibeln visar oss hur vi skall kunna vinna Guds godkännande, ger den oss en tillfyllestgörande förklaring till den nuvarande världssituationen. Det tolfte kapitlet i Uppenbarelseboken visar oss tydligt och klart att sedan det rike, som man så länge bedit om, upprättades år 1914, har Satan slungats ut ur himmelen och ned till jorden. ”Gläd eder fördenskull, ni himlar och ni som bo i dem! Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till eder i stor förbittring och vet, att han har en kort tidsperiod.” (Upp. 12:12, NW) Och han har bragt stort ve, bestående både av alltmera krig och betryck, som hemsökt mänskligheten, och av förvirring i deras sinnen, som inte känner sanningen om Guds uppsåt.

Vi kan inte påstå att resultatet av denna världens krig i våra dagar bestäms av Gud, då de ju utkämpas med stöd av lystna kommersiella och politiska element. Kärlek och rättvisa är inte faktorer som spelar in i dessa krig, då människor som fruktar Gud blir tillintetgjorda, likaväl som ogudaktiga människor. Helt visst är det inte ett uttryck för Guds makt och vishet när kraftiga sprängämnen sliter upp och gör obeboeliga stora områden av den jord, som Gud ”icke har skapat ... till att vara öde, utan danat ... till att bebos”. (Jes. 45:18) Människornas krig och strider tjänar inte heller till att göra hans namn känt, därför att han befriat sitt folk eller hävdat och förhärligat sitt uppsåt genom att strida på rättfärdighetens sida i dessa krig. Nej, ty ingen av de stridande makterna i dessa krig är hans folk. Han gör det tydligt och klart, att han förkastar deras bekännelser om hängivenhet för honom, i det han säger: ”Huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod.” — Jes. 1:15.

I stället för att vara en demonstration av Guds egenskaper och uppsåt utgör människornas själviska krig ett förnekande av dem alla. Men tiden är nu inne, då Gud, vid Harmageddon, skall strida för rättfärdigheten och störta i fördärvet dem som fördärvar jorden. (Upp. 11:18, NW) Därpå skall en fridfylld ny värld taga sin början, vari ”jorden skall vara full av Jehovas kunskap, liksom vattnet täcker havet”. — Jes. 11:9, AS.

Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod. Och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida. — Jes. 1:15; 2:4.