Frågor från läsekretsen

● Hur länge var Johannes’ dop på sin plats? När började Jesu dop för hans efterföljare? — J. G., USA.

Johannes döparen uppmanade judarna att ångra sig och göra bättring från de synder de begått mot lagförbundet, och på grund av deras ånger och bättring — eller som ett tecken härpå — döpte han dem i vatten. Enligt klart uttryckta nutida översättningar av bibeln sade Johannes i Matteus 3:11: ”Jag för min del döper eder med vatten på grund av eder ånger och bättring.” (NW) ”Jag döper eder i vatten till tecken på eder ånger och bättring.” (AT) ”Jag döper eder i vatten som symbol av eder ånger och bättring.” (Williams) Så länge som judarna stod under lagförbundet, var de förpliktade att hålla det, och när de syndade emot det, genom att de misslyckades att uppfylla dess fordringar, var det tillbörligt att de visade ånger och bättring. Från år 29 e. Kr. till år 33 gav de bevis på ånger och bättring genom att låta sig döpas med Johannes’ döpelse.

Med Jesu eget dop förhöll det sig annorlunda. Han var syndfri, fullkomlig, och därför hade han inga synder att ångra. Han höll lagen och syndade inte emot den. I stället för att vara ett dop i vatten till tecken på ånger för synder mot lagförbundet var Jesu dop ett tecken på att han överlämnat sig till att göra Jehovas vilja. Men Jesu dop inbegrep mera än blott och bart ett nedsänkande i vatten; han blev också döpt i Jehovas heliga ande. (Matt. 3:16) Att bli nedsänkt eller döpt så som Jesus blev det, sedan han blivit döpt i vatten av Johannes, skulle således innebära att få helig ande utgjuten över sig. När inträffade ett sådant dop med helig ande för första gången i fråga om Jesu efterföljare? Det var år 33, vid pingsten det året. Då blev Jesu efterföljare för första gången döpta i helig ande, så som han hade blivit det omkring tre och ett halvt år tidigare. Då började dop i vatten i Jesu nämn förrättas av kristna på jorden, såsom Petrus sade vid detta tillfälle: ”Gör bättring, och må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skola erhålla den heliga anden som en fri gåva.” — Apg. 2:38, NW.

När Jesus dog på tortyrpålen, åstadkoms grundvalen för att lagförbundet skulle kunna få ett slut. Att det var så framgår av utsagan om att Jehova då fastnaglade det vid tortyrpålen. (Kol. 2:14) Det upphävdes i fullständig mening och även juridiskt sett vid pingsten, när det ersattes av det nya förbundet, som då började få gällande kraft. Så länge det gamla lagförbundet existerade, var Johannes’ dop, som utvisade ånger för synder som begåtts mot lagförbundet, rätt och tillbörligt, men sedan förbundet hade lagligen upphävts och ersatts av det nya förbundet, var Johannes’ dop utan någon verkan. Om någon därefter blev döpt med Johannes’ dop, hade han inte något gagn härav. Var och en måste bli döpt i Jesu namn. (Apg. 18:25, 26; 19:2—6) Johannes’ dop ägde således förtjänst eller värde endast så länge som lagförbundet hade gällande kraft. I och med att lagförbundet lagligen upphörde vid pingsten och då ersattes av det nya förbundet, började dop i vatten i Jesu namn och likaså dop med helig ande.

● Den traditionella bilden av Jesus visar honom med långt hår och skägg, men på illustrationer i Sällskapet Vakttornets litteratur framställs han skägglös och med kort hår. Vilket är riktigt? — M. H., Förenta staterna.

De senare Vakttornspublikationerna visar Jesus skägglös och med kort hår, därför att han visas på det sättet på framställningar av honom, som är äldre än den traditionella bilden, där han ter sig vek och feminiserad. På en stor bägare eller kalk från forntiden, som man funnit i Antiokia i Syrien, finns en bild som uppges föreställa Jesus och hans lärjungar vid åminnelsemåltiden. På denna kalk är Jesus framställd som en skägglös ung man, medan några av hans lärjungar är avbildade med skägg. Ett fotografi av denna kalk finner man i Harper’s Bible Dictionary, sid. 22, mitt i artikeln ”Antioch, the Chalice of” (”Antiokia, kalken i”). (M. S. och J. L. Miller, 1952) Jack Finegans lärda bok Light from the Ancient Past talar om kristna målningar från 100-talet, som man funnit i Priscillas katakomb, i rummet Capella Greca, och säger:

”Målningen av Lasarus’ uppväckande är nu nästan utplånad, men det är fortfarande möjligt att urskilja, att på ena sidan är framställd en liten byggnad, som innehåller en mumie, och på den andra Lasarus’ syster, som står med armarna lyfta. I mitten ses Kristus, som vänder ansiktet mot graven och håller högra handen höjd i en gest som ger till känna att han talar. Han är avbildad enligt den romerska typen och är klädd i tunika och mantel. Med vänstra handen håller han i dräkten. Han är ungdomlig och skägglös, med kort hår och stora ögon. ... Bilden är av stort intresse, eftersom den är den äldsta framställning av Jesus, som finns bevarad någonstans.” — Sid. 371.

Vidare talar denna bok om den målning, som föreställer botandet av den lame mannen (Mark. 2:1—12) och som påträffats i huskyrkan i den utgrävda forntida staden Dura i Syriska öknen. Den säger härom: ”Den nästan förstörda målade bilden av Kristus i Priscillas katakomb i Rom härrör sannolikt, som vi har sett, från mitten av 100-talet. Målningen i Dura är ännu mera definitivt daterad till första delen av 200-talet. På båda bilderna visas Kristus som en ung och skägglös man med kort hår och klädd i den tidens vanliga dräkt. Dessa och liknande avbildningar återger den såvitt man nu vet tidigaste Kristus-typen i den tidiga kristna konsten. Längre fram på 200-talet framställdes Kristus fortfarande såsom ungdomlig men med långt lockigt hår, och från 300-talet framträder den mera bekanta typen med skägg.” — Sid. 408, 409.

Så nyss som den 7 oktober 1949 blev det nya östra fönstret i Stepney Parish Church, som är östra Londons huvudkyrka, avtäckt av earlen av Athlone. Fotografiet av detta kyrkfönster, som återgavs i The Illustrated London News för den 1 oktober 1949, visar ett kors med en ung man fastnaglad därvid, skägglös och med kort hår, och bilden föreställer ”Kristus korsfäst, men triumferande”.

Eftersom bibeln inte beskriver Jesu ansikte eller antyder något om att han bar skägg, följer vi de äldsta arkeologiska vittnesbörden i stället för den senare traditionella uppfattningen, som kommer Jesus att te sig effeminerad och gulblek och gudsnådlig. Några använder Jesaja 50: 6 som bevis för att Jesus hade skägg: ”Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget [åt de hårdragande, Åk]; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott.” Detta kan till en förebild ha gått i bokstavlig uppfyllelse på Jesaja, varigenom en profetisk skugga visades av de skamliga förolämpningar och smädelser som skulle hopas över tjänareklassen, vars förnämste medlem Kristus Jesus är. Var och en som tillhör tjänareklassen lider smälek, fast inte nödvändigtvis av alla de olika slag som här omnämns. Redogörelsen visar att Jesus blev gisslad och slagen och att man spottade på honom, men ingenting sägs om någon skäggryckning. Om någon sådan hade förekommit, varför skulle den då inte ha omnämnts tillsammans med de andra skymferna och förolämpningarna? (Matt. 27:26; Mark. 14:65) I själva verket nämner den i Septuaginta förekommande översättningen av Jesaja 50: 6 ingenting om att hår blev utryckt ur kinderna, utan i stället talas det om slag på kinderna: ”Jag överlämnade min rygg åt gissel och mina kinder åt slag; och jag vände icke bort mitt ansikte från spottandets skam.” Skildringen i evangelierna tillkännager att allt detta bokstavligen skedde med Jesus. (Till det här sagda kan fogas, att också svenska uppslagsböcker nämner om att Jesus i den tidigare kristna konsten framställs utan skägg och med kort hår. — (Övers, anm.)