Jehovas villiga slavar

VEMS slav är du? På en sådan fråga kanske du tryggt svarar: ”Jag är inte någons slav; jag är fri.” Men du kan omöjligen vara helt fri. I denna kritiska tid tjänar du en av två herrar, antingen Jehova Gud eller Satan, djävulen. Aposteln Paulus sade: ”Veta ni icke, att om ni fortsätta med att framställa eder som slavar åt någon till att lyda honom, så äro ni slavar åt honom därför att ni lyda honom, vare sig åt synden med död i sikte eller åt lydnaden med rättfärdighet i sikte?” (Rom. 6:16, NW) Då man alltså kan välja vems slav man vill vara, är frågan den: Vilken herre är bäst? Satan tillåter sina tjänare att ha en viss egensinnig självständighet och frihet, att ha en lösaktig moral och föra ett utsvävande liv, men han är en ond tyrann, och det leder till sorg, lidande, sjukdom och död att tjäna honom. Jehova Gud däremot kräver trohet, lydnad och ett rätt leverne av sina tjänare, men han befriar dem från det som är ont, ger förlåtelse för synder och visar dem vägen till otaliga välsignelser och evigt liv.

De flera tusen människor som symboliserar sitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet vid Jehovas vittnens sammankomster har inte några svårigheter att välja mellan dessa två herrar. Dessa människor har insett att det som denna världen har att bjuda på i själva verket är tomt och värdelöst i jämförelse med de välsignelser som Jehova Gud redan nu skänker sina tjänare. Därför följer de i Jesu fotspår och frigör sig från slaveriet under Satan och överlämnar sina liv till tjänst för den rättfärdige herren, Jehova Gud, och blir därigenom hans lydiga slavar.

Överlämnandet av sig själv åt Gud är handlingen att avskilja sig själv genom att fatta ett högtidligt, reservations- och villkorslöst beslut att göra Gud Jehovas vilja genom Kristus Jesus, i överensstämmelse med hur denna vilja är uttryckt i bibeln och förklaras genom Guds heliga ande. Jehova Gud vet att en människa har överlämnat sig från den tidpunkt då hon gör detta, men genom att hon låter döpa sig, ger hon offentligt till känna sitt överlämnande, och från den stunden och framgent förväntas det av henne att hon lever och handlar som en sann kristen.

Jesus gav exemplet

Jesus valde samma kurs. Då han hade nått trettio års ålder, mandomsåldern enligt Guds lag för levitisk tempeltjänst, stod han inför ett avgörande: Vad skulle han göra med återstoden av sitt liv? Skulle han fortsätta att arbeta som timmerman, eller skulle han göra det som han visste var hans Faders vilja? Det fanns bara en rätt och tillbörlig kurs för honom att välja. Men det är intressant att lägga märke till vad som var det första han gjorde, sedan han påtagit sig denna förpliktelse. Hör här berättelsen: ”Därefter kom Jesus från Galileen till Jordan till Johannes för att bliva döpt av honom. Men denne försökte hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?’ Till svar sade Jesus till honom: ’Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att utföra allt som är rättfärdigt.’ Då hindrade han honom icke längre.” (Matt. 3:13—15, NW) Hur kunde då Jesus, som var en syndfri människa, mena att det var nödvändigt för honom att bli döpt för att ”utföra allt som är rättfärdigt”? Därför att han genom dopet framställde sig själv till tjänst för Gud och då mottog Guds ande och fick bekräftelse på Jehovas godkännande.

Aposteln Paulus tillämpade profetian i Psalm 40:7—9 på den tidpunkt, då Jesus ”kommer i världen”: ”Då sade jag: ’Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’ ” (Hebr. 10:5, 7, NW) När kom således Jesus i världen och lovade att göra Guds vilja? Som spädbarn kunde han inte ha givit uttryck för ett sådant beslut. Nej, det var då han blev döpt och började förkunna som han i själva verket tog upp denna gärning; det var då Jehovas ande kom över honom och en röst från himmelen hördes säga: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:17, NW) Jesu löfte om att vara överlämnad åt att göra Guds vilja gällde alltså från den tidpunkt då han blev döpt.

Den kristnes dop i vår tid bestyrker på liknande sätt att den som blir döpt har överlämnat sitt liv åt Jehova, ja, att han offentligt, inför vittnen, avger sitt löfte: ”Jag har kommit för att göra din vilja, o Gud.” Dopet är en passande symbol på ett sådant överlämnande. Att man blir nedsänkt i vatten och sedan upprest ur det symboliserar att man blir begraven eller död i förhållande till sitt tidigare levnadssätt och blir upprest igen för att göra Faderns vilja. Den som blir döpt på detta sätt ger till känna att han har blivit en villig slav åt Gud.

Men verkar inte dopet till syndernas förlåtelse, som många kyrkor och samfund lär? Det är sant att Johannes’ dop hade med syndernas förlåtelse att göra, men vi står inte under Johannes’ dop, utan under ett annat dop, ett som Jesus instiftade. Likväl är det intressant att lägga märke till, att det inte heller i samband med Johannes’ dop var själva nedsänkandet i vatten som ledde till förlåtelse för synder, utan i stället det förhållandet att de som döptes visade ånger och gjorde bättring. Därför återger moderna översättare Johannes’ ord så här: ”Jag för min del döper eder med vatten på grund av eder ånger och bättring.” — Matt. 3:11, NW; jämför också En amerikansk översättning och C. B. Williams’ översättning.

Johannes predikade ånger och bättring bland israeliterna, som hade syndat mot lagen, och detta gjorde han för att de skulle vara beredda att ta emot Messias. Men de kristna vet att det är Jesu Kristi blod, hans som är ”Guds Lamm, som tager bort världens synd”, som är det sanna medlet till att åstadkomma full förlåtelse för synder.a (Joh. 1:29, NW) Således är det Jesu dop, inte Johannes’, som föreläggs oss nu, och Jesus lät döpa sig, sedan han hade överlämnat sig till att göra sin Faders vilja, innan han började sin predikoverksamhet.

Varför blir de tusenden som blir döpta av Jehovas vittnen bokstavligen sänkta ned under vattnet i stället för att endast bli bestänkta eller begjutna med vatten? Jo, därför att själva ordet ”dop” motsvarar ett grekiskt ord som betyder neddoppning eller nedsänkning och alltså innebär att man blir helt nedsänkt i eller fullständigt omgiven av det som man döps i. Vattenbestänkning eller -begjutning fyller således inte detta krav. Jesus använde inte sådana metoder. De kan inte illustrera att man blir begraven i förhållande till sitt tidigare levnadssätt och sedan upprest till att göra Guds vilja. Någon kanske menar att bestänkning eller begjutning med vatten är bekvämare och att någon av dessa metoder måste ha använts av den första kristna församlingen, eftersom det skulle ha varit alldeles för besvärligt för dem att nedsänka alla de 3.000 som omvände sig till den kristna tron på pingstdagen. Men det fanns tillräckligt med vattenbassänger i Jerusalem för att de skulle kunna göra det, och i New York år 1953 döpte Jehovas vittnen långt fler än 3.000 (4.640) på omkring en halv dag, och de nedsänkte dem på rätt sätt, så som Jesus blev nedsänkt.

Fullständigt överlämnande nödvändigt

Enligt Jesu uttryckliga befallning måste dopet ske ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”. (Matt. 28:19, NW) Detta betyder mera än bara det att dessa ord blir upplästa eller uttalade när en människa döps. Den som blir döpt i Faderns namn måste erkänna den store Skaparen, Jehova, som den ende levande och sanne Guden, Fadern och livgivaren, den som belönar dem som visar tro på honom. Man måste överlämna sitt liv åt honom såsom den högsta makten, som alla skapade varelser måste underordna sig och lyda. Överlämnandet är ett löfte om att kämpa för hans sak, upprätthålla hans tillbedjan och hävda hans ord och namn. ”Den som nalkas honom [Gud] måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” — Hebr. 11:6, NW.

Dopet måste ske ”i Sonens ... namn”, i det att det måste innebära ett erkännande av att det endast är genom Sonens förtjänst som vi kan komma till Fadern. Vi måste erkänna Kristi höga ställning i Jehovas organisation, hans ställning som Jehovas rikes smorde konung och härskare. Detta innebär också att vi måste följa Jesu exempel, förtrösta på honom för att uppnå frälsning och godta honom som ”en furste och hövding för folken”. — Jes. 55:4.

Den som blir döpt måste inse att han är i behov av ”den heliga anden”, utan vilken han inte kan hålla fast vid sitt överlämnande. Den heliga anden måste erkännas som Jehovas verksamma kraft, den kraft som verkställer hans vilja. Den som blir döpt måste ha bestämt sig för att handla i harmoni med denna Jehovas ande, inte handla emot den, inte bespotta den. Han bör bedja om att han måtte bli fylld med mer av denna ande och bli ledd av den, i stället för att följa sin egen vilja eller någon annan människas.

Allt detta är inte något deltidsföretag, utan för att kunna göra det måste man ha överlämnat sitt liv åt Jehova. Det är således endast när man överlämnat sig på detta oförbehållsamma sätt som dopet sker ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”. Det är inte de ord som en människa uttalar, när vi blir döpta, som är av betydelse. Det är inte platsen där dopet förrättas eller vilket slags dräkt man har på sig som är av betydelse, utan det betydelsefulla är vad man har gjort, om man verkligen har överlämnat sig åt Gud, om man har beslutat att ägna sitt liv åt Jehovas tjänst.

Detta dop är inte något som man bara kan glömma, sedan det väl har förrättats. Predikaren 5:3 säger oss: ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det.” Och Jesus sade: ”Ingen som har satt sin hand till en plog och ser på det som han har bakom sig är lämplig för Guds rike.” (Luk. 9:62, NW) Att det är nödvändigt att bevara ostraffligheten inför Jehova är nu över en halv million människor helt på det klara med, och dessa människor har överlämnat sig åt Gud och håller också troget fast vid sin kristna verksamhet, i det att de hjälper ytterligare tusenden att slå in på samma väg.

Om denna världens människor inte kan fatta hur det är möjligt för en man eller kvinna att helhjärtat och oförbehållsamt överlämna sig åt Jehovas tjänst, då är detta verkligen sorgligt. De borde kunna förstå det. Men om de inte kan förstå vad det är som förmår människor till att av egen fri vilja önska befria sig från slaveriet under Satan och hans gamla värld, må de då undersöka hur det verkligen förhåller sig med Jehova Gud och hans nya värld. Många som tidigare hade bespottat har företagit en sådan undersökning och gjort om sina sinnen; de har dragit sig undan slaveriet under en ond herre och entusiastiskt slutit sig till den ständigt växande skaran av människor som med glädje och fröjd blir villiga och lydiga slavar under den sanne Guden. Har du gjort detta ännu?

Fotnot