Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 4 — Tiden att göra kraftig framstöt börjar

ÅR 1894 erhöll tjugo av Sällskapet Vakttornets representanter, som ägnade en del av sin tid åt Sällskapets verksamhet, särskild undervisning och övning och sändes ut från huvudexpeditionen i Pittsburgh över veckoskiftena för att leda offentliga möten och bilda och bistå nya ”ecclesias” (församlingar).a Detta tillvägagångssätt följdes till år 1897, då man övergick till att låta tre av Sällskapets representanter, i heltidstjänst, s. k. pilgrimer, utföra denna besökstjänst. Dessa pilgrimer reste enligt en fastställd ruttlista från församling till församling och tillbragte en eller två dagar hos varje grupp för att ge andlig uppmuntran och vederkvickelse.b Allteftersom antalet församlingar eller ”klasser” av bibelforskare växte, sändes flera pilgrimer ut för att organisatoriskt hålla kontakt med dessa församlingar. År 1905 var antalet pilgrimer 25c, och år 1917 tjänade 93 bröder på detta sätt, såsom förelöpare till dem som nu är verksamma i Sällskapets hela jorden omfattande ”kretstjänare”-anordning.d Eftersom det i dessa tidiga dagar inte fördes några anteckningar över antalet av intresserade anslutna till var och en av de olika grupperna, är det endast med ledning av de årligen till huvudexpeditionen i Pittsburgh insända rapporterna om antalet närvarande vid Åminnelsen som vi kan få någon antydan om antalet. År 1899 till exempel gavs en ofullständig rapport från 339 församlingar, vilka rapporterade inalles 2.501 deltagare.e För år 1900 finns det en uppgift om att 280 grupper (vilket endast utgör två tredjedelar av hela antalet) rapporterade 2.600 deltagare vid den årliga åminnelsehögtiden.f Antalet anslutna till församlingarna växte hastigt. År 1902 visade rapporterna efter Åminnelsen att hela antalet närvarande i endast 175 församlingar överskred 4.700, vilket innebar att varje församling i medeltal hade dubbelt så stor tillslutning som det föregående året.g Och slutligen kan det framhållas, att år 1903 fanns det 20.000 prenumeranter på Zion’s Watch Tower — en skara stor nog att göra sig gällande, som trädde fram till försvar för sanningen.h

Prästerskapet lade undan för undan allt tydligare i dagen sitt motstånd mot Sällskapet Vakttornet, allteftersom tusen och åter tusen bibliska traktater och ströskrifter i en beständig ström vällde fram från ”källan” i Pittsburgh (Pennsylvanien) och spreds inom ett allt vidsträcktare område. Sällskapets representanter fick inte längre tala från kyrkornas predikstolar, såsom det skett på 1870-talet. Inom de protestantiska samfunden hade det år 1846 bildats ett slags predikantförening, som officiellt kallades Evangeliska alliansen och vars syfte var att begränsa erkännandet av ordination som Guds ords förkunnare till medlemmar av de större samfunden, vilka redan hade upprättat teologiska läroanstalter. Medlemmar i denna förening började förlöjliga C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets president, och gjorde i synnerhet invändningar mot att han kallades ”pastor”. Vissa samvetslösa tidningar brukades också som redskap för att sammanställa och sprida anstötliga lögner om Russells högst privata meningsskiljaktigheter med sin hustru. I likhet med sina fariseiska förebilder, som smädade Jesus genom att ifrågasätta hans myndighet och hans äktenskapliga börd, förnedrade sig dessa religionens avfälliga ledare i våra dagar till att angripa en individ, när de kände plågan av de rätta och sunda bibliska upplysningar som nu kungjordes.i

Någonting nytt påbörjades, vilket stimulerade spridandet av bibelns sanning genom traktatutdelning. Det blev en sannskyldig överrumpling för prästerskapet. Zion’s Watch Tower för den 15 april 1899 föreslog vad man kallade ”Frivillig tjänst”. Alla de kristna som deltog i de av Sällskapet anordnade mötena inbjöds att frivilligt taga del i en massutdelning av 300.000 exemplar av den nya småskriften The Bible vs. Evolution (Bibeln kontra evolutionen). Den skulle delas ut till folk som var på väg från de protestantiska kyrkorna på söndagarna.

”Detta arbete utförs bäst på så sätt, att de vänner, som vill deltaga häri, i varje stad eller samhälle gör upp ett program, så att ingen församling blir uteglömd och ingen blir föremål för utdelning två gånger. Alla stora församlingar kräver åtminstone två eller tre utdelare, för att kyrkobesökarna skall bli snabbt och effektivt betjänade, då de kommer ut. I allmänhet blir resultatet bättre om utdelarna ställer sig på något avstånd från själva kyrkan i de riktningar som folket kommer att gå.” — Sid. 93, 94.

I USA, Kanada och Europa togs detta arbete entusiastiskt upp av tusentals frivilliga. Under det första året delades 948.459 traktater ut.j Sedan fortsatte denna organiserade traktatutdelning eller frivilliga tjänst under många år. Den utfördes särskilt om söndagarna och kom med tiden att utvidgas till att omfatta utdelning från hus till hus, i det att traktater stacks in under dörrarna på söndagsmorgnarna. Minst två gånger om året gavs nya traktater ut, och dessa spreds i millioner exemplar på det sätt vi här har omtalat till kyrkobesökare. Nu nådde en riktig flod ända fram till kyrkdörrarna och svämmade över religionens betesmarker.k Prästerskapets fientliga hållning och motstånd gav sig allt tydligare till känna. Från det hållet gjordes ideligen försök att få förkunnarna arresterade för att de stod på gatan och delade ut fria traktater, som om trottoarerna utmed kyrkorna skulle varit särskilt helig mark. På grund av opåkallade ingripanden från lagens handhavare, vilka — på prästerskapets tillskyndan — försökte öva våld i lagens namn för att hindra och försvåra eller helt undertrycka denna traktatutdelning på gatorna, gavs emellanåt råd och upplysningar beträffande traktatutdelarnas ställning inför lagen.l

Den 10 mars 1903 inbjöd en representant för en predikantförening i Pittsburgh, dr E. L. Eaton, som också var präst vid en metodist-episkopalkyrka i staden, C. T. Russell till en sexdagarsdebatt över i förväg överenskomna bibliska ämnen. (Senare visade det sig, att detta var ett försåtligt försök från det förenade prästerskapets sida att offentligen misskreditera Russell i fråga om hans insikt och kunskap i klassiska språk och hans förkunnelse.) Inom två dagar antog Russell i god tro denna inbjudan, och debatterna hölls slutligen på hösten i Pittsburghs Carnegie Hall, som fylldes till sista plats varje gång.

1) Söndag eftermiddag den 18 oktober förfäktade Eaton att bibeln lär att Guds nåd till frälsning har utövats sedan människans fall och att det inte kommer att bli någon prövotid efter döden. Russell förnekade detta med stöd från Skriften. 2) Tisdag kväll den 20 oktober förfäktade Russell att bibeln tydligt lär att de dödas själar är omedvetna under den tid deras kroppar befinner sig i graven. Eaton förnekade detta. 3) Torsdag kväll den 22 oktober förfäktade Eaton att bibeln lär att alla de frälsta skall bli andevarelser och efter den allmänna domen komma till himmelen. Russell förnekade detta. 4) Tisdag kväll den 27 oktober förfäktade Russell att bibeln lär att endast denna evangelieålders ”helgon” skall ha del i den ”första uppståndelsen” och påstod dessutom att stora skaror av människor skall bli frälsta i och genom den senare uppståndelsen. Eaton förnekade detta. 5) Torsdagen den 29 oktober förfäktade Russell att syftemålet såväl med Kristi andra ankomst som med millenniet är att alla jordens släkter skall bli välsignade. Eaton förnekade detta. 6) Slutligen, söndagen den 1 november, förfäktade Eaton att bibeln lär att det straff för synd, som Gud slutligen kommer att tilldela de oförbätterliga, skall bestå i obegripligt stort evigtvarande lidande, under det att Russell med kraft förnekade denna helveteslära.a

Några intressanta detaljer i samband med debatterna är värda att nämna: Under debatterna var flera av prästerna i trakten på plattformen tillsammans med Eaton, för att ge honom moraliskt stöd och hjälp med att från Skriften söka bevisa sina påståenden, under det att Russell ensam hävdade sin ståndpunkt som en Daniel i en lejonkula. I stort sett var det Russell som vann de sex olika debatterna, och hans seger var oomtvistlig i den sista debatten, den över ”helvetet”. Det har omtalats, att en av de närvarande prästmännen, vilken insåg att Russell hade vunnit, kom fram till Russell efter den sista debatten och sade: ”Det gläder mig att se hur ni riktar brandsprutestrålen mot helvetet och släcker elden. ”b Kort efter det att de babyloniska kyrkosystemens falska läror på detta sätt blivit avslöjade, blev en hel del av medlemmarna i Eatons metodistförsamling bibelforskare. Andra utmaningar till debatt antogs, men i sista minuten blev motståndarna rädda och drog sig ur spelet.c Inom tolv år från det att debatten mellan Russell och Eaton hade hållits år 1903 ordnades emellertid två andra större drabbningar mellan representanter för Sällskapet Vakttornet och medlemmar av ledande religiösa organisationer. Den 23—28 februari 1908 drabbade L. S. White från samfundet Disciples of Christ samman med Russell i debatt i Cincinnati i Ohio inför tusentals åhörare, som fick bevittna hur Russell än en gång vann en lätt seger.d Baptisterna uppfordrade till en serie debatter i Los Angeles i Kalifornien, och här möttes J. F. Rutherford för Sällskapet Vakttornet och pastor J. H. Troy. Debatterna hölls inför en åhörarskara om inalles 12.000 personer (man beräknade att ett tiotusental fick gå hem igen, därför att det inte fanns plats) under fyra kvällar i april 1915 i hörsalen Trinity Auditorium.e Också dessa debatter blev en glänsande seger för Sällskapet Vakttornets talesman, som stod som försvarare för bibelns sanning.

Under 1905, 1906 och 1907 reste Russell genom hela Förenta staterna och Kanada och höll en serie endagarskonvent. Hans offentliga föredrag var det välkända ”Till helvetet och åter”, och han höll det i nästan alla de stora städerna i dessa båda länder inför åhörarskaror som till trängsel fyllde de förhyrda lokalerna.f I detta sitt slående och fängslande tal tog han på ett humoristiskt och lustigt sätt sina åhörare med på en fantasifärd till helvetet och åter, och genom denna framställning blev de falska lärorna om helvetet avslöjade och söndersmulade. Före debatterna mellan Eaton och Russell gjorde Russell och hans följeslagare år 1903 en andra resa till Europa, varvid en avdelningsexpedition upprättades i Barmen-Elberfeld. Även Skandinavien besöktes, och den 2—3 maj talade Russell flera gånger vid en sammankomst i Stockholm. Det beslöts då att avdelningsexpeditioner skulle upprättas i Sverige och Danmark. Därpå, år 1904, upprättades en annan Sällskapets avdelningsexpedition i Australien.g Vid denna tid föll sanningens säd i god jord i Sydafrikah, Japani och Brittiska Västindien, där det hölls ett konvent i Kingston på Jamaica med 400 deltagare och 600 närvarande vid det offentliga föredraget på söndagen.j

Vad beträffar det amerikanska verksamhetsfältet, så hölls det största konventet dittills i Put-in-Bay i Ohio den 29 augusti— 7 september 1908. Man beräknade att högsta antalet närvarande var 4.800.k Under denna tid, från 1890 till 1908, spreds alltjämt böcker, ströskrifter och andra tryckalster i milliontals exemplar, och det fanns nu mer än 30.000 prenumeranter på Zion’s Watch Tower, vilka i tusental deltog i dessa organiserade fortsatta ansträngningar att dela ut av bibelns sanning till kristna som begärligt tog emot dem. Dessa uppriktiga kristna fick hjälp att komma ut ur Babylon och bli den allsmäktige Gudens och Kristi Jesu hängivna tjänare. Trots det protestantiska ”lejonets” vredgade försök att tillintetgöra det Simson- liknande Sällskapet, blev dess medarbetare — fyllda av kraft genom Jehovas ande — allt verksammare och starkare.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]