Bevara ostraffligheten

”Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” — 5 Mos. 32:4, NW.

1. Vad gör dem som lär känna Jehova lyckliga, och vad gör de?

HUR lyckliga är inte de människor som lär känna Jehova såsom det han är, nämligen hela universums allenarådande Suverän, vilkens felfria uppförande borde framkalla oförbehållsam lovprisning från varje levande skapelse! Dessa människor känner sig manade att sjunga som psalmisten gjorde i forna dagar: ”Sjungen honom en ny sång, spelen skickligt med stark klang. Ty Jehovas ord är rätt, och allt hans verk är gjort i trofasthet. Han älskar rättfärdighet och rättvisa; jorden är full av Jehovas kärleksfulla godhet.” (Ps. 33:3—5, AS) Dessa tacksamma och erkännsamma människor har sin lust i att ”förkunna, att HERREN [Jehova] är rättfärdig”, så att stora skaror av deras medmänniskor må föranledas till att tjäna och tillbedja hans heliga namn till sin egen eviga välfärd. — Ps. 92:16.

2. Vilka kännetecknande egenskaper har Jehova, och varför dras intelligenta skapelser till honom?

² På ett annat ställe betygade David: ”HERREN [Jehova] är god och rättfärdig.” (Ps. 25:8) Allt det som David blev inspirerad till att skriva, tillika med hela den övriga Skriften, ger oss samfällt en underbar återspegling av Jehovas fläckfrihet och alla fullkomliga egenskaper. Han uppenbaras för oss som en helig Gud, absolut ren, en som inte kan nås av fördärv och besudling, trofast, beständig och rättfärdigheten helt hängiven. Mänsklig uttrycksförmåga kommer ömkligen till korta, när det gäller att till fyllest beskriva hans överlägsna väsen. Det är därför inte att undra på att människor med ett ödmjukt sinne grips av andaktsfull bävan inför hans härliga, om ock osynliga, majestät. Det är inte att undra på att de inspireras till att söka närma sig honom genom att bemöda sig om att rätta sitt liv efter de underbara principer och lagar, som han har givit upphov åt, för att hela hans universella familj skulle styras och fungera i enlighet med dem. Han är lik en ofantlig magnet, som likasinnade skapelser oemotståndligt drages till.

3. I vilket viktigt avseende står han som kontrast till andra så kallade gudar?

³ Och hur skiljer sig inte Jehova från alla andra gudar, vilka av sina mänskliga tillbedjare framställs som sådana som väljer att bevara ett isolerat, högdraget och själviskt majestät och att hölja sig i mystik genom att hålla sina tillbedjare på respektfullt avstånd av fruktan för att deras humbug skall avslöjas! I stället har Jehova sin lust i dem som med all flit bemödar sig om att lära känna honom och forma sina tankar och handlingar efter hans. Åt alla som skulle komma att bli hans barn ger han denna befallning: ”Ni måste bevisa eder heliga, emedan jag är helig.” (3 Mos. 11:44, NW) Detta betyder att hans sanna tillbedjare måste sträva efter att likna honom i rättrådighet, de måste ådagalägga ostrafflighet i alla förhållanden till honom och till sina medmänniskor.

4. Förklara uttrycket ”ostrafflighet” och dess synonym ”integritet”, och visa hur de är tillämpliga på Jehova och hans barn.

⁴ Men vad är ostrafflighet? Och hur kan vi förvärva och behålla denna egenskap, som är ett väsentligt kännetecken hos Guds universella familj av skapelser? Det engelska ord, som här översatts med ”ostrafflighet”, är integrity. Webster’s International Dictionary definierar begreppet ”integrity” som rättrådighet i uppförandet; sundhet i fråga om moraliska principer; ärlighet, rättskaffenhet, ett helt, ofördärvat, obrutet tillstånd; fullständighet. ”Integrity” har en svensk motsvarighet, ”integritet”, och båda är lånord från latinet. Om vi närmare undersöker ordet ”integritets” uppbyggnad, finner vi, att det är sammansatt av in, en nekande eller upphävande sammansättningspartikel (jämför vårt o-), och -tegritet, som är avlett från det latinska verbet tangere, vilket betyder ”att vidröra”. Vi förstår alltså, att ordet integritet betecknar det tillståndet att vara orörd, ofördärvad, oskadd av söndrande och fördärvliga inflytanden, vilket allt väl kan återges med ordet ostrafflighet. Hur underbart framstår då inte vår Gud Jehova såsom ostrafflighetens Gud! Hur livsviktigt är det inte för oss att odla denna egenskap, om vi vill vara lika honom, bevisa oss värdiga att vara hans barn!

5. Med vad utrustade Gud människorna, och varför var det passande att människorna skulle söka bli lika honom?

⁵ När Gud först tänkte på att skapa människosläktet, beslöt han frikostigt att utrusta människorna med de storslagna möjligheterna att återspegla all hans rättfärdighet, ty han tillkännagav: ”Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet; och må de råda över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och husdjuren och hela jorden och varje krälande djur som krälar på jorden.” Hur passande var det därför inte att människan inom det lilla område, där hon utövade herraväldet, skulle rätta sitt beteende efter det fullkomliga exempel som gavs av den himmelske Fadern, av honom om vilken det heter: ”Jehova är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.” — 1 Mos. 1:26, NW; Ps. 145:17, AS.

6. Varför råder det så mycken strid och demoralisering, och vad är källan till detta?

⁶ Vi kan föreställa oss, vilken förvirring vårt universum skulle råka i, vilken villervalla av motstridiga intressen och demoraliserande inflytanden det skulle förete, om inte denne store Gud på ett fullkomligt sätt gåve stadga åt det och hölle det samman! Vi ser ju hur hela världscivilisationen på vår jord har blivit så grundligt fördärvad och dess bärare, människorna, så splittrade i fråga om föremålen för sin lojalitet och önskan att understödja och så förvirrade i sin tankegång, att ostrafflighetens suveräne Gud själv har skjutits i bakgrunden och mänskligheten kallas att fylka sig kring av människor och av demoner inspirerade projekt till förbättring av förhållandena. Allt detta började, sedan den första upproriska skapelsen hade givit det högmod och den vinningslystnad, som han själv hade alstrat inom sig, lov att bryta ned och fördärva hans tillbörliga trohet och lydnad mot Jehova och när han därpå brukade en orm till att inställsamt säga till den fullkomliga Eva: ”Är det verkligen så, att Gud har sagt att ni icke få äta av varje träd i lustgården? ... Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” — 1 Mos. 3:1—5, NW.

7. Visa helt kort vad som var den upproriske kerubens uppsåt både i Eden och på Jobs tid.

⁷ Här lägger vi framför allt märke till det i förväg uttänkta schackdraget att rubba det första människoparets ostrafflighet inför sin Skapare. Få dem att lyssna till underrättelser från en annan källa, till en annan ”auktoritativ” röst, att dela på sin lojalitet och minska sin tillit och förtröstan till Skaparen, så att den bleve bara en bråkdel av vad den en gång hade varit. Skulle de falla till föga för Satans fördärvliga inflytande eller modigt stå honom emot och bevara sin hängivenhet för Gud, som var deras Skapare och välgörare, fullständig och obeskuren? Den fråga som väcktes där i Eden har inte sedan dess dött bort eller blivit avgjord. På Jobs tid, för omkring 3.500 år sedan, anklagade den skrytsamme upprorsmakaren denne rättfärdige man inför Jehovas tron, varvid han gjorde gällande att Job bara sökte vinna fördelar, var en man som rättade sig efter Guds anordningar bara på grund av allt det goda som Jehova gav honom.

8, 9. a) Vilket prov sattes Job på? b) Hur bestod han det?

⁸ Därför blev Jobs ostrafflighet satt på prov. Rikedom och ägodelar togs ifrån honom, hans barn och tjänare i hans hushåll blev dödade, en avskyvärd hudsjukdom angrep hans egen kropp från huvud till fot, och hans egen hustru och tre falska vänner sammansvor sig för att få honom att avsäga sig sin tillbedjan av den ende sanne Guden. Tydligtvis brukade djävulen dessa mänskliga språkrör till att föra fram hans fördärvbringande propaganda: Du skulle lätt kunna bli kvitt alla dina svårigheter genom att helt enkelt förbanna Gud och dö. För övrigt är han i själva verket inte värd din tillbedjan och hängivenhet. Han är en oförnuftig diktator utan någon verklig kärlek till sina egna skapelser.

⁹ Vad menar du om Jobs ostrafflighet? Tillät han sig att bli delad och splittrad i sin undersåtliga tro och lydnad eller att få sitt sinne fördärvat av tvivel och misstankar och skickligt uttänkta hårklyverier från denna världen och dess gud? Nej! Tvärtom hör vi honom med fasthet förklara: ”Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.” ”Även om han dräper mig, vill jag dock förtrösta på honom.” (Job 27:5; 13: 15, AV) Innan Job sattes på detta ingående prov, hade han redan utmärkt sig som en Jehovas trogne tjänare. Och segerrik i prövningen blev han nu på ett iögonenfallande sätt välsignad av Honom, som är den store givaren av varje god och fullkomlig gåva. Jehova älskar i sanning dem som är beredda att lida för hans namns och rättfärdighets skull, och dessa gör honom lycklig. Den väg som heter ostrafflighet, denna helhet och fullständighet i fråga om hängivenhet, förtröstan och lydnad gentemot Skaparen, är vishetens väg, och Jehovas faderliga förmaning till sina barn lyder så: ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.” — Ords. 27:11.

10. Vilken taktik har Satan?

¹⁰ Den store smädaren, Satan, håller ständigt utkik och väntar på att skapade varelser skall avvika från rättrådighetens väg, så att han må kunna ytterligare öka det hån och den smälek som han överhopar Skaparens namn med. Han, som själv representeras av den lägsta bland skapelser, en orm som hasar sig fram på marken på sin buk, skulle vilja locka alla Guds skapade varelser bort från det rättrådiga tillståndet som Jehovas tillbedjare och tjänare. Detta är hans sluga plan, och därför låter han varje hemligt vapen komma till användning mot den Högstes tjänare, väl vetande att han bara behöver lyckas med att skjuta in något obetydligt tvivel i sinnet på en obetänksam individ, varefter detta tvivel kommer att tjäna som den tunna eggen på den kil, som slutligen kan komma att bryta sönder helheten, fullständigheten, i den skapade varelsens hängivenhet.

11. Hur bevisar sig Jehova ha kärleksfull omsorg om ostraff liga människor?

¹¹ Å andra sidan finner Jehova stor glädje i att ge akt på dem som bevarar sin ostrafflighet, som bär all den smälek och alla de lidanden som denna världen och dess gud kan låta komma över dem och som ändå likt Job vandrar i odelad, obefläckad tro och lydnad gentemot den universelle Suveränen. Han är den fullkomlige Fadern, som ger föredömet i ostrafflighet åt alla sina söner och döttrar. Och inte nog med detta, utan kärleksfullt har han också i sitt ord, den Heliga skrift, berett ett förrådshus av upplysningar med avseende på hans underbara principer och egenskaper, så att Guds människa må bli fullt rustad att avvärja fiendens angrepp och stå fast för rättrådighet och sanning. Och ytterligare en underbar gåva med samma syfte är det fläckfria föredöme i kött och blod som hans egen älskade Son fick bli för oss, när han var här på jorden. Lägg märke till hur Faderns tillit så otvetydigt blev uttryckt vid det tillfälle då det säregna dopet verkställdes vid Jordanflodens strand: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:17, NW) Ja, och redan hundratals år före denna händelse dikterade Gud likaså med tillförsikt för psalmisten ett uttalande om den belöning för ostrafflighet, som nu har tillerkänts Kristus Jesus: ”Du älskar rättfärdighet och hatar ogudaktighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina följeslagare.” — Ps. 45:8, AT.

Vad det innebär för oss i denna tid

12. Varför är det viktigt i vår tid att ägna eftertanke åt det som berättas om dem som i forna tider bevarade sin ostrafflighet?

¹² Men vad innebär det för oss i denna tid, i detta år 1955, att bevara ostraffligheten? Svaret på denna fråga blir klart, när vi undersöker det som berättas om ostraffliga människor i forna tider. Denna berättelse eller redogörelse har Gud särskilt bevarat till lärdom för oss nu i dessa tider av största fara, då Gog från den förmörkade ort i närheten av vår jord, varifrån han verkar, personligen förbereder och dirigerar en exempellös och obarmhärtig kampanj mot det folk som är ostraffligt gentemot Jehova Gud och hans konung, Kristus Jesus. Låt oss, när vi nu helt hastigt betraktar de forntida vittnenas prövningar, göra klart för oss, hur nära deras förhållanden överensstämmer med dem som vi i våra dagar befinner oss i.

13. Förklara vad som var den omstridda punkten på Abels tid och hur han kom att röna Jehovas ynnest.

¹³ I Abels fall kan vi se att den rena tillbedjan stod på spel. Abel visste vad som fordrades av honom, när det gällde ett offer som skulle vara välbehagligt för Jehova Gud. Efteråt visste Kain det också, men föredrog att handla efter sitt eget huvud. Och medan Kains moder hade traktat efter att bli lika vis som Gud, satte Kain i sin tur sitt eget omdöme i denna sak angående rätt tillbedjan framför Guds omdöme. Men hur var det då med Abel i en sådan familjeomgivning? Kains självrådiga, oavhängiga hållning fick inte lov att fördärva det riktiga och sunda i Abels hängivenhet för Gud. Abel höll fast vid en rätt tillbedjan, fastän det kostade honom hans liv. — 1 Mos. 4:1—15.

14. Vad betonas särskilt starkt genom Enoks handlingssätt?

¹⁴ Predikandet bidrar också på sitt speciella sätt till ett slutligt lyckosamt resultat på ostrafflighetens fält. Detta finner vi i berättelsen om Enok, som enligt Judas’ inspirerade ord frimodigt och oförskräckt sjöng ut mot ett släkte som var anti-Gud. Föga brydde han sig om att han bröt av mot det stora flertalet av jordens befolkning. Hans kärlek till rätt och sanning bannlyste all fruktan för obetydliga skapelser och uppehöll honom i det verk som Gud hade anförtrott åt honom. (1 Mos. 5:18—24; Jud. v. 14, 15) Också vi finner oss utgöra en föraktad och hatad minoritet, och vi har samma uppdrag att predika.

15. Visa hur Noa ådagalade sin ostrafflighet och vad som satte honom i stånd till att göra detta.

¹⁵ Att vandra i ödmjukhet med Jehova Gud såsom med en vördad vän och uppfostrare och alltid vara angelägen om att meddela sig med honom och av honom lära sig hans sätt att gå till väga är en annan sida av ostrafflighetens bevarande, som man inte kan komma ifrån. Tänk på det exempel Noa gav, om vilken det betygas att han ”vandrade med Gud”. (Åk) Och hur underbart belönade inte Jehova denne trogne tjänare, som bevisade sig ostrafflig bland hela detta släkte av fördärvade samtida! Att han vandrade med den store läraren och flitigt studerade under honom gjorde honom rustad att motstå den tidens hastigt tilltagande moraliska förfall, som slutade med tillintetgörelse genom syndafloden. — 1 Mos. 6:8—7:24.

16. Vad har lydnad med ostrafflighet att göra, efter vad vi finner i Abrahams fall?

¹⁶ Lydnad är ett annat ofrånkomligt villkor för dem som vill bevara sin ostrafflighet. När vi tänker på detta, framträder Abraham plötsligt för vår inre syn som ett påfallande exempel just på det området. Utan förbehåll eller invändningar avstod han från lyxen och nöjena i det folkrika Ur i landet Kaldeen. Men detta var bara början. Hans efterföljande färder skedde alla i sträng överensstämmelse med den resplan som Gud delgav honom. De förde honom i ständig beröring med gudlösa stammar och hedniska riken. Men han vek aldrig från lydnaden mot sin Gud; aldrig visade han den ringaste benägenhet för att bli ogynnsamt påverkad i fråga om sin ostrafflighet. Och det största provet endast tjänade till att ovederläggligen bevisa hur rätt och sund hans sinnesinställning var gentemot Gud. Han stod redo att dräpa sin ende son, på vilken hela hans gudaktiga faderskärlek var koncentrerad, i det han ödmjukt erkände att det är Guds företrädesrätt och står i hans makt både att ge livet och att taga bort det, såväl som att uppväcka de döda till att leva för evigt. — Hebr. 11:19; 1 Mos. 22:1—19.

17. Vilken roll fick Sara utföra i det stora ostrafflighetsdramat?

¹⁷ Saras exempel uppenbarar en annan gnistrande fasett hos den ädelsten som ostraffligheten kan liknas vid. Jo, visst log hon, när löftet om att hon på sin ålderdom skulle föda barn först uttalades. Men den inspirerade nedtecknaren av dessa händelser betygar om henne att hon alltid bevarade en tillbörlig undergivenhet för sin man, och när hon blev påmind om att det var den allenarådande Suveränens ord som var förbundet med löftet, ”blev [hon] förskräckt”. Hon hyste fruktan för Gud, och denna fruktan utgjorde grunden för sann vishet. Mänsklig vishet och mänskligt tänkesätt jagades på flykten. Hennes tro blev en segrande kraft inom henne, som triumferade över ålderdomens ofruktsamhet. — 1 Mos. 18:1—15; 21:1—7; 1 Petr. 3:6.

18. Vilken yttring av ostrafflighetens bevarande betonade Jakob i Jakob 5:10, 11?

¹⁸ En annan yttring av ostraffligheten är uthärdandet. Hur lämpligt betonas det inte av Jakob i hans brev till medkristna, när han säger: ”Bröder, tag profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod. Ni hava hört om Jobs uthärdande.” (Jak. 5:10, 11, NW) Och kan vi sätta fingret på det som gav Job kraft att uthärda? Vad var det annat än det starka hopp som han hyste om att Guds rika löften skulle gå i uppfyllelse? Tänk t. ex. på dessa ord från en man som genomgick de plågsammaste kval: ”O, att du ville gömma mig i scheol, att du ville hålla mig dold, till dess din vrede har upphört, att du ville utsätta för mig en fastställd tid och komma ihåg mig! Om en människa dör, skall hon då få liv igen?” (Job 14:13, 14, AS) Hans säkra förväntan om liv genom uppståndelse framkallade uthärdande, och att han framgångsrikt uthärdade stärkte i sin tur hans hopp. Vi gör väl i att ta honom såsom vårt av Gud godkända mönster.

19. Vilken speciell hållning hos Mose förtjänar att särskilt omnämnas i detta sammanhang?

¹⁹ Hur lätt söker inte djävulen göra det för dem som tjänar Jehova att gå med på en obetydlig kompromiss eller dämpa ner tonen och budskapet! Men han lyckades inte med Mose. Trots fara och smälek vägrade Mose att dra sig undan sina förpliktelser eller skjuta dem ifrån sig. Han övergav Faraos hov med alla dess bländande lockelser, därför att om han stannade där, skulle hans liv bli en lögn, i det att han till det yttre skulle synas gilla Faraos tillvägagångssätt och sedvänjor, medan han i sitt inre hörde till den föraktade och hatade hebreiska minoriteten. När han senare sändes att träda fram inför den hårde monarken med Guds budskap, framförde han detta rakt på sak och lade inte sordin på det, utan visade obetingad trohet mot Gud och mot sitt uppdrag. Han bibehöll en fast ståndpunkt för det som var rätt. Han förblev oberörd av Egyptens fördärvliga inflytanden. — Hebr. 11:23—29.

20, 21. a) Tala om hur Jesus kom att bli den förnämste bland de ostraffliga människorna, b) Vilka lärde i sanning av honom, och med vilket resultat?

²⁰ Med vart och ett av de här nämnda exemplen på sådana som bevarat sin ostrafflighet strålar något särskilt drag eller kännetecken fram liksom för att fängsla vår uppmärksamhet och på ett slående sätt framhäva de många egenskaper som krävs av den som skall stå fast för rättfärdigheten och emot orättfärdigheten. Men lägg nu märke till hur alla dessa särskilda drag förenar sig i det underbara exempel som givits av Guds egen Son, vilken inte erkände någon annan tillbedjan än den som ägnades Jehova, ständigt och utan fruktan predikade, städse förblev sin Faders ödmjuka sändebud, lydde Faderns föreskrifter ända fram till den skymfliga döden på pålen, ådagalade oövervinnelig tro på sin Faders makt och uthärdade allting, i det han aldrig för ett ögonblick kompromissade med djävulens sida i stridsfrågan om ostraffligheten. Det är därför som han har blivit smord med glädjens olja mer än sina följeslagare. — Hebr. 1:8, 9.

²¹ Och de som i sanning lärde av honom, medan han vandrade på jorden, tillkännagav samma sinnesinställning. Hellre än att uppge sin ostrafflighet var de beredda att avstå från bekvämlighet, ägodelar, allting, ja, själva livet. Detta är vad Paulus påminner oss om i Hebréerna 10:34 (NW): ”Ty ni både gåvo uttryck för medkänsla med dem som voro i fängelse och funno eder med glädje i att edra tillhörigheter blevo plundrade, i det att ni voro medvetna om att ni själva hava en bättre och förblivande egendom.” Och Paulus själv betygade, att för att kunna bevisa sig värdig att kallas en Kristi efterföljare hade han ”tagit förlusten av allt” och betraktade det ”som en hop avskräde”. (Fil. 3:8, NW) ”Bekymren för alla församlingarna” inbegrep för Paulus en beständig kamp mot söndrande och besmittande inflytanden, som redan var verksamma för att bryta ned ostraffligheten hos den kristna organisationen, vilken befann sig i sitt barnastadium. — 2 Kor. 11:28, NW.

22. Hur blev världen i det första århundradet slagen med häpnad av människor som bevarade sin ostrafflighet?

²² Gud välsignade rikligen de osjälviska bemödandena från Paulus’ och hans medapostlars sida. Tusentals saktmodiga människor kände sig på grund av sin kärlek till rättfärdigheten dragna till den oförskräckta förkunnelsen om Riket då i det första århundradet av denna era. De studerade flitigt Skriften, lärde känna Jehova, mognade i tron och blev verksamma i predikokampanjen. Vilket skådespel var de inte för den tidens fördärvade och utsvävande släkte! Ståndaktigt mötte de vilddjur och vilddjurslika mänskliga förföljare, och många av dem gav med sitt liv bevis på orubblig tro och lydnad gentemot ostrafflighetens Gud. Det fullständiga och absoluta i deras hängivenhet var ett i högsta grad förbryllande fenomen för världsliga människor och utgjorde samtidigt en källa till häpnad och förundran hos alla som var vittnen därtill.

23. Vilka rannsakande frågor ställs vi inför i dessa farliga tider?

²³ Likaså befinner sig Jehovas sanna tillbedjare i våra dagar mitt ibland ett fientligt släkte, ett släkte som fördärvats och förförts av denna världens gud. Också i vår tid är de som vandrar i sitt hjärtas ostrafflighet inför Jehova ett folk som väcker undran, som missförstås, röner hatfullt motstånd, blir förföljt, ja, som i vissa delar av jorden lever i dödsfara. Är du en av dessa människor till bekännelsen endast, eller på grund av ditt eget ostraffliga handlingssätt, som identifierar dig som en av dem? Kom ihåg att ostrafflighet är en sinnets och hjärtats sak. Är ditt sinne helt för Gud och rättfärdigheten? Är ditt hjärta starkt och rent, så att det oavlåtligen kan komma den himmelska visheten att pulsera genom din inre varelse och bli ett det eviga livets källsprång? Om svaret är ja, då har du den lyckan att räknas bland Guds människor av ostrafflighet.

Varningar för uraktlåtenhet att bevara den

24. Förklara hur några har uraktlåtit att förbli rättrådiga.

²⁴ Å andra sidan har vi också i Skriften sådana fall omtalade, som utgör varnande exempel på uraktlåtenhet att bevara ostraffligheten. I varje sådant fall skall vi finna, att uraktlåtenheten kom sig av den skapade varelsens brist på hänsyn för enheten bland alla andra medlemmar av den universella organisationen av Guds skapelser och brist på omtanke om deras välfärd. I stället riktades uppmärksamheten inåt mot det egna jaget. Det grundläggande nära sambandet mellan begreppen uraktlåta och bedraga understryker det faktum, att envar som blivit moraliskt fördärvad har bedragit sig själv, i det han börjat få högre tankar om sig själv än han borde ha och därför lägre tankar om Skaparen och sina medskapelser än han borde ha. Sedan han väl slagit in på självbedrägeriets väg, blev hans nästa steg att bedraga sina medskapelser.

25. Vem var den förste som begick denna uraktlåtenhet, och varför?

²⁵ Det var i den himmelska världen som den första uraktlåtenheten i detta avseende begicks, när en mäktig kerubs omåttliga ärelystnad eggade honom till att överskrida de frihetens och det dyrbara ansvarets trygga gränser, med vilka hans Skapare hade omgivit honom. Han brydde sig inte om att ostraffligheten hos den universella familjen som en helhet skulle komma att splittras genom detta handlingssätt. Var han inte intelligent och skön och utrustad med stor makt och myndighet? Varför skulle han inte bli ännu större? Varför inte den störste? Självbedrägeriet stärkte hans olovliga åstundan, och denna åstundan i sin tur drog honom in på det olagliga handlandets stråt. Han gjorde sig skyldig till förräderi och konspiration i syfte att tränga ut den allenarådande Suveränen. — Hes. 28:13—18.

26. Var stod Adam och Eva i frågan om ostrafflighet?

²⁶ I Eden satte samme upprorsmakare illvilligt in sin kraft på att få fler skapelser att brista i ostrafflighet. Till Evas dåraktiga beredvillighet att lyssna till förtal mot den som beständigt hade välsignat henne med goda gåvor kom sedan Adams handling att uppsåtligt förena sig med henne i överträdelserna. Båda dessa fullkomliga människor gav vika för det olycksbringande inflytandet från djävulen, när han avsiktligt tog sig för att skilja dem från Guds lyckliga organisation och förvända deras tänkesätt. I olikhet med den trogne Abraham ville Adam, denne människosläktets rikt gynnade ”förste fader”, gärna ta emot allt det goda från sin store välgörare, men inte avstå från någonting. Hur fördärvade måste inte Adam och Eva ha blivit, eftersom de så hastigt kunde förlora sin himmelske Faders härliga ofördärvbarhet ur sikte! — 1 Mos. 3:1—12; Jes. 43:27.

27. Var andevarelser med i denna stridsfråga, och under vilka omständigheter?

²⁷ Vidare påminner vi oss att det på Noas tid var fler av Guds änglasöner som uraktlät att bevara sin ostrafflighet. De övergav den plats där det var tillbörligt för dem att tjäna, nämligen i den himmelska världen, för att besöka jorden och hänge sig åt otillåtna förbindelser med människornas döttrar. Deras egna själviska önskningar kom att bli viktigare för dem än de plikter som anvisats dem i den himmelska organisationen. Möjligen tyckte de sig också finna sitt handlingssätt på något vis rättfärdigat genom den tanken, att de skulle kunna göra mycket för att höja människosläktet och hejda dess fortskridande degeneration. Helt visst måste det ha passat Satans uppsåt att fresta deras sinnen med ett sådant till synes rättfärdigt motiv. Ett skräck- och våldsvälde på jorden blev följden. Deras avföda av bastarder, tyranniska jättar, behärskade den jordiska skådeplatsen och befrämjade allt slags gudlöst uppförande. Jehova utplånade barmhärtigt denna mardrömsliknande era förmedelst syndafloden och förvisade dessa älskare av orättfärdighet till mörkret i Satans värld. Vilken storslagen arvedel kastade de inte bort genom att handla på ett sätt, varigenom deras ostrafflighet blev bruten! — 1 Mos. 6:1—6; 2 Petr. 2:4, 5; Jud. v. 6.

28. Vad vållade Sauls fall?

²⁸ Ett annat framträdande exempel på förlorad ostrafflighet finner vi i Sauls fall. Så länge Saul förblev liten och ödmjuk i sina egna ögon, var han högt gynnad av Gud. Med tiden fick han emellertid för höga tankar om sig själv. Han dristade sig att sätta sitt eget omdöme framför Jehovas, djärvdes ringakta Guds oförtydbara ord, som angav hur Saul skulle handla som konung och anförare för Israels här, och försökte därpå ohederligt rättfärdiga sina handlingar. Det domslut som uttalades till honom av Jehovas budbärare lydde så: ”Eftersom du har förkastat HERRENS [Jehovas] ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” (1 Sam. 15:23) Den klara och koncisa domen från sanningens rättrådige Gud klippte tvärt av alla Sauls undanflykter och ställde honom och hans anhängare direkt inför stridsfrågan. Det skadliga sataniska inflytandet hade rört vid Israels förste mänsklige konung och fördärvat honom.

29. Vilket exempel på uraktlåtenhet och misslyckande på Jeremias tid har vi?

²⁹ En av Jeremias samtida, profeten Uria, deltog i det särskilda verket att kungöra Jerusalems och dess orättfärdiga kungahus’ förestående undergång. När det började ryktas att vedergällning hotade Uria, stod denne då fast och oförskräckt i sin Guds kraft? Visade han samma okuvliga mod som Jeremia? Nej. Han sviktade. Han tillät människofruktan att undergräva hans ostrafflighet. Han flydde till Egypten. Och inte ens där var han säker, ty hans fiender fick honom utlämnad och därpå ömkligen avlivad. Fruktan kan i våra dagar ha samma verkan på människor som tjänar i sin egen kraft och uraktlåter att iföra sig den vapenrustning som Gud har berett åt dem till deras skydd. — Jer. 26:20—24.

30. Vilket värde har skildringen av Judas och hans slut?

³⁰ Judas var ett annat slående exempel på sådana som tar emot allt det goda som Jehova Gud ger — vad Judas beträffar var det den dyrbara förmånen att få vara tillsammans med Herren Jesus — och likväl bevisa sig vara, inte endast otacksamma, utan vad som är långt värre, förrädiska gentemot den som är alltigenom god och barmhärtig. Utan tvivel blåste Satan upp varje självisk böjelse hos Judas till en hatets flamma, för att han därigenom skulle kunna komma åt den allra främste bland Jehovas människor av ostrafflighet. Judas’ förskräckliga slut, när allt hopp var utsläckt, är upptecknat som en kraftig varning, vilken bestyrker vikten av dessa manande ord: ”Vakta ditt hjärta med all vaksamhet, ty därifrån komma livets källsprång.” — Ords. 4:23, AT; Matt. 27:3—10.