Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 14 — Kampen förs vidare, in i rättssalarna

SÄLLSKAPET Vakttornets bittra religiösa motståndares nästa försök gick ut på att med lagens hjälp sätta stopp för grammofonverksamhetens ”åskdunder”, varigenom vittnena alltifrån 1933 hade dragit sig ur det struptag som motståndarna genom sin censur hade tagit på yttrandefriheten i radion. Vid en domstol i Connecticut ingav två romerska katoliker klagomål mot ett av Jehovas vittnen, och denne dömdes den 26 april för att ha stört den allmänna ordningen, genom att i kärandenas närvaro ha spelat en grammofonskiva som återgav domare Rutherfords föredrag ”Fiender”, vilket frimodigt avslöjade den romersk-katolska hierarkiens verksamhet. Denna orättmätiga dom överklagades, och man vädjade till den ena högre instansen efter den andra ända upp till Förenta staternas högsta domstol. Den 20 maj 1940 fällde denna höga domstols nio medlemmar (bland dem ordföranden Charles Evans Hughes) enhälligt ett utslag till förmån för vittnena. Det fastslogs att spelandet av en grammofonskiva, som kraftigt angrep alla religioner och i synnerhet den romerskkatolska, i närvaro av katoliker är en befogad handling, som äger Förenta staternas konstitutions fulla stöd och inte kan räknas vara störande av den allmänna ordningen eller kan ge upphov till att den allmänna ordningen blir störd. Domstolen yttrade:

”I frågor som gäller religiös tro såväl som politisk uppfattning uppstår skarpa motsättningar. Inom båda dessa områden kan de lärosatser, som den ena människan hyllar, tyckas hennes granne vara den grövsta villfarelse. Den som förfäktar en viss åsikt och vill vinna andra för sin sak tillåter sig ibland, som vi vet, att gå till överdrifter, att tala ärekränkande om människor, som har varit — eller är — framträdande inom kyrkan eller politiken, och till och med att komma med falska påståenden. Men folket i denna nation har, med tanke på vad historien lär oss, fastställt att trots de överdrifter och ärekränkningar, som man kan tillåta sig, så är dessa friheter, på lång sikt, nödvändiga för att medlemmarna i en demokrati skall kunna bilda sig en klar uppfattning och följa ett rätt och riktigt handlingssätt.”a

Och år 1948 avgav Högsta domstolen, i en annan av Jehovas vittnens segrar inför domstolen, följande utlåtande:

”Högtalare är i vår tid oumbärliga redskap för verkningsfulla offentliga framföranden. Högtalarbilen har kommit att bli helt och odelat accepterad, när det gäller politisk agitation. Genom den kan man nå folket. ... Det förhållandet att man förargar sig på idéer och tankar kan förklädas i påståendet att man blir störd av ljudet. Den kraft till utövande av censur, som detta slags förordning medger, avslöjar det felaktiga i bestämmelsen.”b

Under 1940-talet misslyckades sålunda kristenhetens prickskyttar återigen i att göra slut på Jehovas vittnens föredragsverksamhet, som de utförde över hela jorden. Och i fråga om sitt sätt att tillbedja Gud blev Jehovas vittnen, genom Jehovas oförtjänta godhet, segerherrar på det religiösa slagfältet!

I Amerikas historia i våra dagar har Jehovas vittnen lämnat sina outplånliga spår såsom förkämpar för medborgerliga rättigheter, inte endast till förmån för sig själva, utan också till gagn för alla ärliga, rättskaffens människor. Lägg märke till vad juridiska publikationer har att säga:

”Sällan, om ens någonsin, i det förflutna har en individ eller en skara människor förmått att under en viss tidsperiod ge någon inriktning åt uttolkningen av någon del av vår oändligt omfattande konstitutionella lag. Men det kan ske, och det har skett här. Skaran i fråga är Jehovas vittnen. Genom nästan ständiga rättstvister har denna organisation åstadkommit ett oupphörligen växande antal preeedensfall beträffande hur man skall tillämpa det fjortonde tillägget [till grundlagen] i frågor som rör yttrandefriheten och friheten att tillbedja Gud. ... Helt nyligen har de enskilda staternas lagstiftning i förhållande till det fjortonde tillägget blivit föremål för liknande provsättning. Och på så sätt har ett stort berg av precedensfall vuxit fram, vilka har utkristalliserat regler för hur långt staterna har rätt att inkräkta på detta område. Till detta ’berg’ har Jehovas vittnen bidragit flitigast, både då det gäller antalet precedensfall och dessas vikt och betydelse.”c

”... Vad som än kan sägas om vittnena, så har de martyrers mod. Och de har pengar till att anlita advokater och låta sina mål gå vidare från domstol till domstol. Som en följd härav har de i denna tid flitigare än någon annan sekt eller skara människor bidragit till utvecklingen eller utgestaltningen av den konstitutionella lagen om frihet i religiösa frågor. Tro mig, de gör det snabbt. Ibland vinner de, och ibland förlorar de.”d

”Det står tydligt och klart att de nuvarande konstitutionella garantierna för personlig frihet, såsom Förenta staternas högsta domstol uttolkat dem, är mycket mer omfattande än de var före våren år 1938 och att Jehovas vittnens trettioen mål (sexton prejudicerande utslag) svarar för det mesta av denna utvidgning. Av dessa var målet Lovell mot staden Griffin det första. Om ’martyrernas blod är kyrkans utsäde’, vad uppgår då den skuld till, som de konstitutionella lagarna har till den kämpande envishet — eller kanske jag borde säga hängivenhet — som denna egendomliga skara lägger i dagen.”e

Vad är bakgrunden till dessa skildringar av kampen i nationernas rättssalar? — Fil. 1:7.

Som vi redan har framhållit, tog kristenhetens ”korståg” med arresteringar av Jehovas folk sin början år 1928 i South Amboy i New Jersey. Man förde i förstone inte någon statistik över arresteringarna, men år 1933 rapporterades enbart i Förenta staterna 268 anhållanden; 340 år 1934; 478 år 1935 och 1.149 år 1936.f I New Jersey och kringliggande stater drogs Rikets förkunnare om och om igen inför domstol och anklagades falskeligen för att driva handel utan rättigheter, störa den allmänna ordningen, bjuda ut varor utan att ha tillstånd härtill och bryta mot sabbatslagarna, och man betraktade dem som agenter eller gårdfarihandlare i stället för som Ordets förkunnare.g Jehovas folk ansåg det som sin plikt och sitt stora privilegium att sätta sig emot sådant laglöst intrång i deras rättigheter. Sällskapet inrättade en juridisk avdelning i Brooklyn, som skulle ge råd och hjälp i den väldiga kraftmätning, som stod för dörren. En ”rättegångsordning” utgavs, och alla förkunnare studerade den omsorgsfullt, så att de själva kunde föra sin talan inför domstol.h Man bestämde sig för att vädja till högre rätt så snart en dom gick vittnena emot. Om de tusentals domar som avkunnades av polisdomare, polisdomstolar och andra lägre domstolar inte hade blivit överklagade, skulle ett berg av ogynnsamma precedensfall ha hopat sig till ett jättelikt hinder på den sanna tillbedjans väg.i Men genom att vittnena har överklagat underrätternas beslut, har de uppnått motsatt resultat, ty de högre domstolarna har kommit vittnena till hjälp och fastslagit deras rätt till frihet att tillbedja Gud och deras rätt att tala såsom förkunnare av de goda nyheterna och därmed ”förkunna Jehovas rike”.

Således hade Jehovas vittnen än en gång tagit första steget till försvar mot detta prästerskapets ”korståg”, som gick ut på att öva våld mot dem i lagens namn. I Uppenbarelseboken 9: 7—9 liknas vittnena vid ”gräshoppor”, som är mitt uppe i striden. En uppfyllelse av detta började på ett anmärkningsvärt sätt år 1933. Det var då som 12.600 förkunnare anmälde att de var villiga att snabbt inställa sig för tjänst på fältet från hus till hus på särskilt uppdrag i områden där det rådde motstånd från de kommunala myndigheternas sida. De blev organiserade i 78 avdelningar över hela Förenta staterna.j Avdelningarna bestod av från tio till två hundra bilar bemannade med fem förkunnare vardera. Man använde särskilda metoder för vittnandet, beroende på vad slags motstånd från prästerskapet och polisen som man förväntade och som man mötte. När några vittnen arresterades i det regelrätta vittnandet på fältet, sändes omedelbart meddelande härom till Brooklyn, varefter bud blixtsnabbt gavs till den närmaste avdelningen att gå till aktion en söndag, strax efter det att arresteringarna hade gjorts, och avge ett grundligt vittnesbörd genom att på en till två timmar besöka vartenda hem i hela grannskapet. Närhelst en nödsignal sändes ut och kallade avdelningen att inställa sig för tjänst, mötte alla de bilburna patrullerna upp på en särskilt utlyst mötesplats på några kilometers avstånd från den stad som skulle ”tagas med storm”. Här gavs detaljerade instruktioner, och de olika patrullerna fick sina uppgifter sig tilldelade. När ”gräshopporna” var i verksamhet på dessa orter, där kommunala ämbetsmän, på prästernas tillskyndan, sökte definitivt förbjuda och undertrycka arbetet med att predika Riket, blev dessa störande element överväldigade av en ofantlig skara vittnen. Det enda de förmådde uträtta var att arrestera 20 till 30 vittnen, alltefter vad polishäktet där på orten kunde rymma. På så sätt blev vittnesbördet kungjort i praktiskt taget varje hem, om distriktet var aldrig så ”hett”, tack vare det stora antalet förkunnare.

I New Jersey, där striden stod hetast, behövde man ofta sätta in de stora New York och New Jersey-avdelningarna om 200 patruller vardera (med ett tusen ”gräshoppor” i varje avdelning), vilka fick träda i aktion växelvis, allteftersom det förekommit arresteringar under veckan. För att ge invånarna i de ”stormade” samhällena ytterligare upplysande undervisning rådde intimt samarbete med Vakttornets radiostation WBBR, vars verkningsfulla program regelbundet understödde den dådrika verksamhet som dessa avdelningar i östra USA bedrev. — Dan. 11:32, 33.

Vid Betelhemmet i Brooklyn bildade ett antal erfarna amatörskådespelare, som var skickliga i efterhärmningens konst, vad man kallade ”Kungliga teatern”. De blev mycket skickliga i att troget återge scener ur rättegångar som hölls under den tiden och likaså dramer ur bibeln.k När en av prästerskapet påverkad domare under veckan ledde domstolsförhandlingarna mot en handfull Jehovas vittnen, som dragits inför honom på falska anklagelser, upptecknade man stenografiskt en fullständig redogörelse för allt som skedde. Det fälldes nästan alltid några utsökta, fördomsfulla, obehärskade och missriktade yttranden av prästerliga talesmän och kommunala ämbetsinnehavare, vilka tydligt bevisade dessa mäns syften och strävanden att få de anklagade vittnena att framstå som skyldiga. Sedan man snabbt ordnat med repetition av materialet i det manuskript, som hade det upptagna stenogrammet till grund, och därjämte vitt och brett annonserat framträdandet, för att samla en stor skara radiolyssnare, demonstrerade aktörerna vid ”Kungliga teatern” följande söndag öppet inför oräkneliga ivriga åhörare den parodi på rättvisa som förekom vid domstolarna på de olika orterna. När nu offentlighetens strålkastarljus riktades mot de vilseledda polismännen, åklagarna och polisdomarna, blev många av dessa mer förslagna i sitt sätt att handskas med Jehovas vittnen.

I många år pågick emellertid denna kamp i New Jersey, till dess slutligen Förenta staternas högsta domstol den 22 november 1939 gav Jehovas vittnen seger i målet Schneider mot staten New Jersey.l Detta utslag grundade sig på Jehovas folks första seger i målet Lovell mot Griffin. (I Lovell-målet, 303 U. S. 444, hade Förenta staternas högsta domstol fällt enhälligt utslag, och rättens utlåtande formulerades och tillkännagavs av dess ordförande, Charles Evans Hughes, den 28 mars 1938. Detta mål hade kommit under Högsta domstolens prövning genom att ett domstolsutslag i staten Georgia hade överklagats.) Efter denna 11-åriga kamp upphörde New Jersey och närbelägna stater så gott som fullständigt med sin förföljelse och sina arresteringar, genom vilka de hade framhärdat i att felaktigt tillämpa lokala förordningar och av delstaterna stiftade lagar, som inte hade med saken att göra.

Honnör för flaggan

Så kom år 1934, då motståndare till Jehovas vittnen, som nu retade sig över ännu en ”plåga”, började försöka få dem att framstå som skyldiga på grund av deras odelade tro på och lydnad för den allenarådande Suveränen, Jehova. Stridsfrågan om honnör för flaggan väcktes och bredde ut sig. Två år tidigare hade nazisterna i Tyskland fört tvånget att hälsa flaggan fram i förgrunden och gjort detta hälsningstvång till ett medel att enrollera och organisera folken i Mellaneuropa under Hitlers hakkorsflagga. En liknande våg av missriktad fosterlandskärlek svepte nu fram över Förenta staterna och Kanada. På hösten år 1935 stod det mycket att läsa i pressen om Carleton B. Nichols j:r, en helt ung skolpojke i Amerika, son till ett Jehovas vittne, som vägrade att göra honnör för den amerikanska flaggan.a Telegrambyrån Associated Press anmodade Sällskapet Vakttornets president att uttala sig om Jehovas vittnens officiella ståndpunkt till denna nya fråga.b Genom ett radioföredrag den 8 oktober 1935 gav domare Rutherford svaret i sitt nu ryktbara tal ”Honnör för flaggan”, som omedelbart trycktes och utgavs i en 32-sidig småskrift, kallad Lojalitet, och spreds i millioner exemplar. I detta skriftenliga svar till den amerikanska pressen påpekades det att Jehovas vittnen respekterar flaggan, men att de förpliktelser som bibeln ålägger dem och det förhållande i vilket de står till Jehova strängeligen förbjuder dem att göra honnör för eller hälsa en vilken som helst bild eller symbol, vilket — i deras ögon — skulle betyda en handling av tillbedjan i strid med principerna i det andra av de tio budorden. (2 Mos. 20:4—6) Vidare framhölls det att kristna föräldrar i första hand har ansvaret att lära sina barn den sanna religionen och ett rätt uppförande, enligt vad de ser att bibeln föreskriver.

Tusentals oskyldiga ungdomar, barn till Jehovas vittnen, blev offer för denna hela nationen omfattande hetsiga strid. Vilket underbart vittnesbörd gav inte dessa små hjärtan frimodigt om hur deras främsta lydnad och hängivenhet gällde den levande Guden, Jehova, och hur deras lydnad för staten fick komma i andra hand! Deras beundransvärda fasthet och uthållighet inför det hån och den uteslutning ur kamratkretsen, som de blev föremål för från de flesta av sina skolkamraters sida, ådagalade helgjutenheten i den undervisning som föräldrarna givit dessa ungdomar i hemmen. Genom att de stod fasta i sin lojalitet inför Jehova, gjorde de historia och framkallade också bestörtning och häpnad ända upp i nationens högsta rådsförsamlingar. Den 6 november 1935 vägrade Lillian och William Gobitis, barn till Walter Gobitis, ett av Jehovas vittnen, att göra honnör för flaggan och relegerades från folkskolan i Minersville i Pennsylvanien.c Målet mot dem, som fördes vidare vid de olika federala domstolsinstanserna, tillvann sig uppmärksamhet inom hela nationen och blev prejudikatsmålet för hela landet. Det fördes ända upp i Högsta domstolen i Washington. Den 74 år gamle juristen J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, inställde sig personligen inför Förenta staternas högsta domstol och förde Jehovas vittnens talan i målet.d Under den tid om cirka fem år som det tog unionens och de enskilda staternas rättsliga instanser att ge sitt slutliga utlåtande, måste Jehovas vittnen organisera och finansiera privata skolor, som kallades ”Rikets skolor”, för att deras barn skulle få undervisning. Sådana privata internatskolor inrättades i Pennsylvanien, Massachusetts, New Jersey, Maryland och Georgia.e Den 3 juni 1940 fällde Förenta staternas högsta domstol med 8 röster mot 1 ett utslag emot Jehovas vittnen, då man fastslog att det var de lokala skolmyndigheternas, och inte domstolarnas, sak att avgöra vilka regler som barnen skulle tvingas att följa i skolan.f Detta var en betydande förlust i kampen för friheten att tillbedja Gud. Detta kraftiga nederlag lämnade fältet fritt för en ny våg av bitter förföljelse, till dess Högsta domstolen den 14 juni 1943 upphävde sin tidigare dom och fällde ett utslag till vittnenas förmån. Vad förhållandena och reaktionerna under 1940-talet beträffar, så skildras dessa i nästa avsnitt.

[Fotnot]

(Fortsättning följer.)