Ingen gåva att tala tungomål i våra dagar
Vilka syften tjänade ”gåvan att tala tungomål” som gavs vid pingsten? Förlänar Guds heliga ande fortfarande gåvan att tala tungomål, och måste vi vara i stånd att tala med tungor för att bevisa att vi har fått mottaga den heliga anden? Vad säger bibeln?
PLATSEN var en sal i övre våningen i Jerusalem. Närvarande var 120 av Kristi efterföljare, däribland hans apostlar, hans halvbröder och hans moder. Det var på pingstdagen år 33 e. Kr., omkring den 20 maj enligt vår almanacka. Tio dagar hade förflutit sedan Kristus hade setts fara upp till himmelen. ”Plötsligt uppstod från himmelen ett dån, alldeles likt ljudet av en brusande, stark vind; och det uppfyllde hela huset vari de sutto. Och tungor såsom av eld blevo synliga och fördelade sig på dem, och en satte sig på var och en av dem; och de blevo alla uppfyllda av helig ande och började tala på olika tungomål.” — Apg. 2:1—4, NW.
Eftersom detta var vid pingsthögtiden, var det så, att ”i Jerusalem bodde judar, vördnadsfulla människor, från varje nation under himmelen. När så detta ljud hördes, församlade sig mängden och blev förbryllad, emedan var och en hörde dem tala på sitt språk” ”om Guds storslagna verk”. Petrus, som förde ordet, förklarade för de skräckslagna judarna innebörden i detta underverk, att det var en uppfyllelse av Joel 2: 28, 29 angående Jehovas utgjutande av sin ände över allt slags kött. — Apg. 2:5—18.
Omkring tre och ett halvt år senare åtföljde tungomålstalande utgjutandet av den heliga anden över Kornelius och hans hushåll, medan Petrus predikade för dem. Åratal senare ägde en liknande händelse rum, sedan Paulus hade predikat för några i Efesus. Fastslår dessa tre tillfällen, som är de enda i Skriften omnämnda där gåvan att tala tungomål åtföljde erhållandet av den heliga anden, en fast och orubblig regel att alla som har erhållit den heliga anden skall vara i stånd att tala med tungor?
Bland ett ansenligt antal av de mindre sekterna i Förenta staterna såväl som i andra länder, särskilt bland pingstvännerna, läggs det stort eftertryck vid tungomålstalandet. Sålunda får vi reda på beträffande General Assemblies of God, som har ett medlemsantal av inemot en kvarts million i Förenta staterna, att ”de håller särskilt enträget fast vid läran att gåvan att tala tungomål följer med andedopet; ingen Ordets förkunnare som betvivlar den gåvan kan inneha rekommendationskort i denna grupp”. — Handbook of Denominations.
Syftet med gåvan att tala tungomål
Jehova Gud utrustade Mose med kraft att utföra underverk, för att han skulle kunna bevisa att han i sanning var Guds profet. På liknande sätt hade Kristus Jesus bevisat sig vara Jehovas profet, alldeles som han sade till sina kritiker. ”Tro gärningarna, även om ni icke tro mig.” Vad kunde då vara mera logiskt, än att Jesu närmaste efterföljare skulle vara i stånd till att göra detsamma? Och därför utförde också de underverk, botade de sjuka, uppväckte de döda osv. Gåvan att tala tungomål var bara en av de många andens gåvor som apostlarna och de tidiga lärjungarna ägde, vilka hjälpte dem att ådagalägga att de i sanning var verkliga efterföljare till Guds Son och att de hade den rätta, den sanna, religionen. — Joh. 10:38, NW.
Gåvan att tala tungomål tjänade emellertid ett annat syfte, ett mycket praktiskt syfte. Särskilt på pingstdagen kunde de genom denna gåva att tala tungomål vittna för judar som hade kommit från många olika länder och som inte förstod arameiska, infödingsspråket. Inget under att tre tusen mottog kristendomen den dagen!
I våra dagar är emellertid inget av dessa två skäl för handen. Sedan kristendomen har bevisat sitt gudomliga ursprung, föreligger inget ytterligare behov av underverk. Låt oss i förbigående lägga märke till att fastän några påstår sig äga gåvan att helbrägdagöra, finns det absolut ingen likhet mellan den helbrägdagörelse som Jesus utförde och den som påstås ske i våra dagar. På den tiden blev alla som kom till Jesus och hans apostlar botade, medan det i våra dagar är ytterst få som kan påstå att de blivit hjälpta. Dessutom blev till och med de döda uppväckta på den tiden. Och dessutom har vi i våra dagar också bibeln översatt på mer än 1.125 språk, och ”dessa goda nyheter om riket” predikas på inemot ett hundra olika språk.
Tungomålstalandet utgjorde i verkligheten en mycket ringa del av den tidiga kristna ämbetsutövningen. Vi läser inte ett ord om att Jesus själv talade med tungor och inte heller om att hans efterföljare blev befallda att göra det eller gjorde så, medan han var tillsammans med dem. Eftersom deras ämbetsutövning i första hand gällde judarna, fanns det inget behov av tungomål. Tungomålstalande finns därför inte medtaget bland Jesu avskedsinstruktioner: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” — Matt. 28:19, 20, NW.
”Men”, säger en pingstvän, ”hur förhåller det sig med Markus 16:17, som lyder: ’Dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål.’ Bevisar inte det att alla Kristi efterföljare bör vara i stånd att tala med tungor?” Men låt oss lägga märke till sammanhanget. Enligt det skulle de som tror vara i stånd inte bara att tala med tungor utan också vara i stånd att driva ut demoner, vara i stånd att ta giftiga ormar i händerna utan att bli skadade och dricka dödligt gift utan men.
Det är sant att det finns några som påstår att den heliga anden sätter en i stånd att ta giftiga ormar i händerna utan men; det är därför som pressen i Förenta staterna allt emellanåt talar om att några av dessa vilseledda blivit bitna och till och med dött av ormbett under sådana omständigheter. Så var det till exempel med W. J. Palmer, från Johnson City, Tennessee, som dog av ormbett den 4 oktober 1953; J. Thomas, från Trenton, Georgia, som dog av sådana ormbett den 15 juni 1954, och C. E. Canada, från Greenville, Syd-Carolina, som i augusti 1953 överlevde ett ormbett, därför att han tog emot kraftiga seruminjektioner, vilket de andra två, som dog, hade vägrat att göra.
Nutida bibelforskare är faktiskt ense om att de tolv sista verserna, som talar om tungomål och om att inte bli skadad av ormar, inte har skrivits av Markus, utan har tillagts av någon annan. Enligt Goodspeed är det så, att Markus’ redogörelse ”slutar tvärt med sista ordet i 16: 8 i de två bästa och äldsta handskrifterna, den Sinaitiska och den Vatikanska, och några andra”. — The Goodspeed Parallel New Testament.
Gåvor kontra andens frukter
Emedan gåvan att tala tungomål fascinerade de kristna i Korint i mycket större utsträckning än den var värd, måste Paulus föra dem till rätta i denna sak, vilket han gjorde i sitt första brev till dem, vari kapitlen 12 till 14 är de enda ytterligare omnämnandena av tungomål utanför Apostlagärningarna. Inte ens på den tiden hade alla gåvan att tala tungomål, ty Paulus skrev: ”Icke alla äro apostlar, eller hur? Icke alla äro profeter, eller hur? Icke alla äro lärare, eller hur? Icke alla utföra kraftgärningar, eller hur? Icke alla hava gåvor att bota sjuka, eller hur? Icke alla tala tungomål, eller hur? Icke alla äro översättare, eller hur?” Och lägg märke till ordningsföljden, från det viktigaste, apostlarna, till det minst viktiga, tungomålen och uttydningen av dem. — 1 Kor. 12:27—30, NW.
Paulus fortsätter sin bevisföring i kapitel 13 och visar vad som verkligen är viktigt: ”Om jag talar människors och änglars tungomål, men icke har kärlek, då har jag blivit ett ljudande stycke malm eller en skrällande cymbal.” Och i det Paulus hänför gåvan att tala tungomål till dess rätta plats, säger han i det följande kapitlet: ”Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger en församling. Nu skulle jag visserligen gärna vilja att ni alla talade tungomål, men jag föredrager att ni profetera. I sanning, den som profeterar är större än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke översätter, så att församlingen kan få uppbyggelse.” ”Jag tackar Gud, att jag talar fler tungomål än ni alla göra. Trots detta ville jag i en församling hellre tala fem ord med mitt förstånd, för att jag också måtte undervisa andra muntligt, än tio tusen ord i tungomål. Bröder, bliv icke små barn i förståndsförmågor.” ”Tungomål [äro] till ett tecken, icke för de troende, utan för dem som icke tro.” — 1 Kor. 14:4—25, NW.
Det råder ingen tvekan om att Paulus inte fäste någon större vikt vid gåvan att tala tungomål. Han visade att den gagnade föga, om det som sades inte blev översatt, och att profeterande, som här betyder att offentligen framställa, lära, var till långt större hjälp än gåvan att tala tungomål.
I våra dagar behöver den kristna församlingen inte längre gåvan att tala tungomål, men den behöver verkligen andens frukt, som också Paulus visar: ”Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finnes gåvor att profetera, skola de avlägsnas, eller tungomål, skola de upphöra.” ”När jag var barn, brukade jag tala som ett barn, tänka som ett barn, resonera som ett barn, men nu då jag har blivit man, har jag lagt bort det som kännetecknar ett barn.” Det är klart och tydligt att de mirakulösa gåvor som tjänade den kristna församlingen i dess barnastadium inte längre skulle behövas, sedan den kommit till mognad. Vad som verkar att vara tungomålstalande i våra dagar, kallat glossolali, är — om inte resultatet av känslosamhet eller brist på andlig balans — ett tillfälle där ”Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel” för att bedraga. — 1 Kor. 13:8, 11; 2 Kor. 11:14; NW.
Jesus sade: ”Av deras frukter skola ni känna igen dem.” De frukter som hans sanna efterföljare bär i våra dagar är de som består i ”dessa goda nyheter om riket”, i att hålla ”sig utan fläck från världen” och i ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. Dessa, och inte tungomålstalandet, identifierar den sanne kristne förkunnaren och visar om han har den heliga anden eller inte. — Matt. 7:16; 24:14; Jak. 1:27; Gal. 5:22, 23; NW.