Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 18 — De kristna inom Brittiska samväldet förhåller sig neutrala under andra världskriget

I ”SLAGET om Storbritannien” — som inbegrep ett luftkrigs fruktansvärda skärseld — dödades mindre än ett dussin av de 12.000 vittnen för Jehova, som på den tiden var bosatta på Brittiska öarna. Visst blev många vittnen skadade och förlorade sina hem och möteslokaler (Kingdom Halls) i nazisternas blixtanfall från luften, men likafullt fortsatte de sin väg rakt fram, i det de tillbad Jehova, den levande Guden. Sitt arbete från hus till hus bedrev de alltfort på ett högt plan. Mötena i församlingarna, måste flyttas till söndagseftermiddagarna för att man skulle kunna undvika faran från luftanfallen, som sattes in på kvällarna, men alla dessa möten hölls regelbundet. Den stora predikokampanjen, som alltjämt vidmakthölls och utvecklades till och med under dessa krigsår, skänkte stor tröst och ett verkligt hopp åt tusentals människor med ärliga och uppriktiga hjärtan.

Stora zonuppbåd hölls i vanlig ordning, som om det inte hade varit krig, och en del av föredragen framfördes till och med under pågående bombraider. I ett nattanfall förstördes den stora samlingslokalen Free Trade Hall i Manchester strax efter det att Jehovas vittnen hade avslutat sitt landskonvent där år 1940. Det mest häpnadsväckande av dessa konvent hölls i Leicester, den 3—7 september 1941, då omkring 12.000 vittnen kom tillsammans till en fem dagars teokratisk fest mitt under brinnande krig. Mitt för näsan på motståndarkrafterna måste man övervinna nästan oöverstigliga hinder, som mötte på alla håll — t. ex. i fråga om att anskaffa mat, husrum och transportmedel —, för att kunna hålla en sammankomst med ett så stort antal deltagare. Domare Rutherfords betydelsefullaste föredrag vid konventet i St. Louis i Förenta staterna månaden innan hade upptagits på grammofonskivor och sänts med flygpost till London och hann igenom censuren just i tid för det brittiska konventet. Vilken andlig lyftning blev inte denna sammankomst! Vilken ande av enhet och kärleksfullt samarbete lades inte i dagen! Den blev en källa till styrka för alla, så att de kunde uthärda krigsårens påfrestningar.a

Myndigheterna införde importförbud för boksändningar från Brooklyn. Till följd härav började ett väldigt slit med att skaffa papper, för att Sällskapet skulle kunna sätta i gång och vidmakthålla en ganska omfattande tryckningsverksamhet i själva Storbritannien, så att den jämna strömmen av olika skrifter alltfort kunde nå ut på fältet, där en stor skara verksamma pionjärer betjänade många tusen människor, som var medvetna om sitt andliga behov. Senare förbjöds införsel av tidskriften The Watchtower, som sändes direkt från Amerika till prenumeranterna i England. Man tillät emellertid att det i England trycktes ett häfte som innehöll de egentliga studieartiklarna i tidskriften, och på så sätt blev det inte något avbräck i fråga om det andliga ”kosthållet” vid de flera hundra Vakttornsstudiemötena, som hölls varje vecka, och bröderna på Brittiska öarna kunde andligen hålla jämna steg med sina amerikanska medtjänare. Flera pionjärhem upprätthölls i en del stora städer, så att pionjärer kunde arbeta inom de områden där det inte fanns så många församlingsförkunnare.

Många domare vägrade att tillerkänna bröderna rätten till befrielse från militärtjänst, när deras sak prövades inför de särskilda domstolarna. Detta ledde till att 1.593 domar fälldes, med en sammanlagd strafftid om mer än 600 år. Av dessa domar fälldes 344 mot kvinnor, som i likhet med männen blev tvungna att gå i fängelse under någon tid, därför att de inte ville lyda statens krav och ställa sig till förfogande för krigstjänst.b I England var alla, såväl män som kvinnor, ”krigsplacerade”. Innan kriget bröt ut, hade många vittnen kommit som flyktingar från Polen, Tyskland, Österrike, Belgien och — slutligen — Frankrike. Dessa flyktingar hade blivit pionjärer i England, men senare, när kriget skärptes, blev de av regeringen internerade på Isle of Man för den tid kriget varade. Också amerikanska och schweiziska medborgare bland vittnena deporterades från England.

Trots de kraftiga restriktioner och begränsningar till följd av kriget, som Jehovas vittnen på Brittiska öarna blev föremål för, bibehöll de sin neutralitet och bevarade sin ostrafflighet inför sin Gud. Kampen för friheten att tillbedja Jehova mattades inte eller dog ut i England. Tvärtom fördes den med ännu större kraft än tidigare.

Också skildringen av Jehovas vittnens bedrifter i Kanada är verkligt spännande. I Sällskapets tidigare år hade arbetet i Kanada bedrivits och utvecklats under Brooklynexpeditionens ledning jämsides med församlingarna i Förenta staterna. Slutligen upprättades en särskild avdelningsexpedition i Winnipeg år 1918.c Strax efter första världskrigets slut och ganska snart efter det att förbudet mot vittnena i Kanada hade upphävts den 1 januari 1920, flyttades Sällskapets kanadensiska expedition till Toronto.d År 1925 kom en filantropisk organisation till stånd, som fick namnet International Bible Students Association of Canada. Denna organisation fick äganderätten till egendomen vid avdelningsexpeditionen.e Arbetet gick framåt ganska bra år från år, men på grund av att några vikit av från vägen, måste det år 1936 vidtagas ändringar i fråga om ledningen av verksamheten. Detta fick till resultat ett bättre andligt tillstånd, med större framstötar i verket att vittna.f Hela tiden stötte man i det katolska Quebec på kraftigt motstånd, med flitigt återkommande arresteringar. Det verkliga ”slaget om Quebec” kom emellertid inte förrän under efterkrigsåren, vilket vi skall se längre fram.

Den 4 juli 1940, då Hitlers erövringar var som mest omfattande i Europa, utfärdade den dåvarande justitieministern i Kanada, Ernest la Pointe, som var katolik och bördig från Quebec, en kunglig förordning, som innebar ett fullständigt förbud för all verksamhet från Jehovas vittnens och deras kanadensiska organisations sida.g När nu krigssituationen såg som mest hotande ut för demokratierna, låg det nära till hands att låta Jehovas vittnen bli syndabockar. En nutida inkvisition följde. Man uppmuntrade till spioneri mot grannarna, trängde in i hemmen, lade beslag på privata boksamlingar, upplöste möten för bibelstudium och störde sammankomster för firandet av Åminnelsen, ja, man till och med konfiskerade exemplar av den välkända konung Jakobs bibelöversättning och gav order om att de skulle brännas. Pressen gjorde mycket bittra utfall. Dessa illgärningar begicks i alla delar av landet.h Även om allt detta kom plötsligt och oväntat över vittnena i Kanada, satte de sig inte med händerna i kors, sedan det hänt. Snart började man bygga upp ett omfattande effektivt underjordiskt system, som gjorde det möjligt för dem att komma tillsammans i små grupper för bibelstudium och att fortsätta sin predikoverksamhet. Fastän människor hade förbjudit dessa nitiska predikare av Jehovas rike, var de övertygade om att Han, den levande Guden, inte hade förbjudit deras tillbedjan av Honom och deras uppriktiga ansträngningar att göra Hans vilja. Genom att lyda Gud och inte människor följde de därför en kurs som behagade deras himmelske Fader, även om detta innebar att de fick lida straff från de jordiska myndigheters sida, som dristade sig att hindra människor i deras fria tillbedjan av Gud Allsmäktig. (Apg. 5:29) Slutligen hade fem tusen förkunnare kommit i gång igen, och de gjorde återbesök och ledde bibelstudier. En morgon i november 1940 steg dessa ”gräshoppor” upp tidigt och spred i ett ”blixtanfall” i alla delar av landet ett särskilt vittnesbörd i en småskrift, som till ett antal av många hundra tusen stacks in i dörrspringorna i husen. Den lilla skriften bar titeln ”End of Nazism” (Nazismens undergång). Detta bevis på dådkraftig verksamhet gjorde fienden förskräckt. Motståndarna fick bara fatt i tio, som de kunde arrestera. Allteftersom krigsåren gick, fortsatte man att genom liknande dristiga aktioner tillföra människor av en god vilja ett mått av andlig föda.i

Under nära två år led Jehovas vittnen i all tysthet, förbjudna som de var att lägga fram sin sak i en offentlig protest till myndigheterna och att träda upp till sitt försvar. Därefter, i juni 1942, tillät man dem att föra sin talan inför ett särskilt underhusutskott, som skulle granska Kanadas försvarsanordningar. Utskottet förordade enhälligt att förbudet mot Jehovas vittnens lagligen inregistrerade organisationer skulle upphävas, men justitieministern vägrade att återkalla förordningen om förbudet. Röster började höjas mot förbudet både här och där, inte bara i en del av de liberala tidningarna, utan också i debatter i underhuset. Den 15 oktober upphävdes slutligen förbudet gentemot det icke inregistrerade sällskapet av Jehovas vittnen men inte förbudet mot deras lagligen inregistrerade organisationer. Att förbudet således endast delvis upphävdes gjorde det fortfarande omöjligt att åter öppna Betelhemmet i Toronto och avdelningsexpeditionen där.j I juni 1944 lät man en petition cirkulera över hela landet och fick 223.448 namnunderskrifter på denna petition, som utgjorde en hemställan till myndigheterna att upphäva förbudet mot bibelstudiesällskapet I. B. S. A. of Canada. Innan man hunnit ingå med petitionen, beslöt emellertid legeringen den 13 juni 1944 att upphäva förbudet mot organisationen.

Från den stund då förbudet delvis upphävdes i oktober 1943 började bröderna i Kanada ivrigt spana efter och hyra möteslokaler och inbjöd flitigt allmänheten till mötena, alldeles som de hade gjort innan förbudet trädde i kraft mot dem. År 1940, då förbudet utfärdades emot arbetet i Kanada, var medeltalet förkunnare 6.081, men när det upphävdes tre år senare, i juni 1944, var det 10.345 personer som tog del i tjänsten.k Detta var i sanning en betydande ökning under en tid då arbetet varit hindrat, vilket visar att det inte går att utrota tillbedjan av Jehova. Förföljelse verkar snarare som en stimulans och bidrar till teokratisk tillväxt. Tillväxten inom den nya världens samhälle i Kanada är alltjämt beaktansvärd och imponerande och tillkännager andlig hälsa. Vittnena där är väl i stånd och redo att möta vad slags motstånd som än må komma.

I Australien började religiösa ledare egga till politisk aktion mot de energiska vittnena. Också detta tog fart i juli 1940. Den 16 januari 1941 tillkännagav premiärminister Menzies i förväg inför parlamentet regeringens förslag att förbjuda Jehovas vittnen. Följande dag, den 17 januari, kom det officiella tillkännagivandet av den kungliga förordningen med restriktioner för Sällskapets verksamhet och för dess lagligen inregistrerade organisationer. Dessa restriktioner gällde också den lagligen inregistrerade församlingen av Jehovas vittnen i Adelaide, som ägde en byggnad, vilken användes till Rikets sal. Denna byggnad lade regeringen inom kort beslag på. Betelhemmet och avdelningsexpeditionen beslagtogs också av regeringen.l Sorgligt att säga följde under den tid förbudet varade många av vittnena inte en den kristna neutralitetens strikta kurs. I stället ägnade sig många av dem åt företag som understödde nationens krigsansträngningar. Senare insåg bröderna det orätta i sitt handlingssätt och gjorde bättring.a

Det av regeringen utfärdade förbudet mot den verksamhet som bedrevs av den inregistrerade församlingen av Jehovas vittnen i Adelaide prövades inför rätta, och slutligen kom saken före i Australiens högsta domstol. Domstolen gav vittnena rätt med fyra röster mot en. Den fastslog att den kungliga förordningen med förbud för Jehovas vittnen i Australien var olaglig. Domstolen förklarade att vittnena inte utövade någon mot staten fientlig verksamhet eller framställde och spred litteratur som var upprorisk eller uppviglande enligt Australiens strafflag. Vidare framhöll domstolen att vittnena inte hade lagt hinder i vägen för nationens krigföring.b Sålunda blev också bröderna på andra sidan jordklotet befriade från de återhållande banden och kunde åter ta upp sin predikoverksamhet. Också de avgick med segern i den kamp för friheten att tillbedja Gud Allsmäktig, som de måste föra mot sina religiösa motståndare.

Samtidigt med den katolsk-nazistisk-fascistiska krigsoffensivens vilda framfart i Europa utfärdades förbud och i lag fastställda restriktioner för våra europeiska medarbetare i Frankrike, Spanien, Polen, Belgien, Grekland, Bulgarien, Ungern, Italien, Nederländerna, Rumänien, Jugoslavien, Estland och de övriga baltiska staterna, Finland, Danmark och Norge, och många av vittnena blev satta i fängelse. Också den afrikanska kontinenten drabbades. Man ingrep nämligen mot vittnenas verksamhet i Nord- och Syd-Rhodesia, Nigeria och Guldkusten. Det som inträffade i Europa fick sin motsvarighet i Asien och Stillahavsområdet, när den japanska ”ångvälten” sattes i rörelse år 1941. Hätsk förföljelse och förbud mot vittnena följde i själva Japan, på Filippinerna, Malacka, Fiji, Nya Zeeland och Ceylon, i Burma, Nederländska Ostindien (numera Indonesien) och Indien. Detta utgjorde en sannskyldig världsomfattande demonattack mot vittnena. Berättelsen om hur vittnena förhöll sig i vart och ett av dessa länder ger till känna deras kristna mod och uthållighet, när det nu gällde för dem att bevara sin neutralitet och fortsätta sin tillbedjan av Jehova, fastän de hade tvingats under jorden. När kriget väl hade vunnits av demokratierna (den symboliska ”jorden”) år 1945, hade ”floden”, som den katolsk-nazistisk-fascistiska världskonspirationen för tillintetgörandet av teokratisk frihet kan liknas vid, fullständigt ”uppslukats” i ett förkrossande nederlag. ”Jorden” kom i sanning Guds folk till hjälp. (Upp. 12:16, NW) Härigenom blev det möjligt för de överlevande vittnena att återvända till sin offentliga verksamhet ”ovan jord” och utöva sitt ämbete, som innebar att ge människorna tröst och uppmuntran och möjlighet till försoning med Gud.c

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]