Kvalificerade att vara tjänare

”Att vi äro tillräckligt kvalificerade kommer från Gud, som förvisso har gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara tjänare åt ett nytt förbund ” — 2 Kor. 3:5, 6, NW.

1. Vilka önskade resultat åstadkommes av tillräckligt kvalificerade tjänare?

I DENNA tid då materialismen är förhärskande och kommunismen breder ut sig mer och mer, är mänskligheten i stort behov av tillräckligt kvalificerade evangelii tjänare. Att vara tillräckligt kvalificerad betyder att vara lämplig, att vara passande, att ha vad som är nödvändigt för tjänsten eller ämbetet som förkunnare, att alltså motsvara kraven i samband därmed och kunna utföra tjänsten framgångsrikt och åstadkomma de önskade resultaten, nämligen andra verkliga kristna, som kan bestå i de prov som hör den nuvarande tiden till, övervinna alla de trosförintande, moralfördärvande inflytandena, fortsätta med att efterlikna Kristus och vinna Guds godkännande för evigt liv i den nya världen.

2, 3. a) Nämn två i första hand nödvändiga förutsättningar för att någon skall vara en tillräckligt kvalificerad tjänare, b) Trots vilka ”meriter” var Saulus från Tarsus inte kvalificerad, och varför inte?

² Om någon inte har blivit ordinerad av Gud och har blivit utsänd av honom till att utöva ämbetet, utföra tjänsten, kan han aldrig vara en tillräckligt kvalificerad tjänare. Låt oss till exempel tänka på aposteln Paulus. Till att börja med kallades han Saulus från staden Tarsus i Mindre Asien, en hebré av hebreisk börd, en jude som tillhörde Israels nation, den som Gud hade utvalt till sitt särskilda folk. Han var av Benjamins stam, var medlem av fariséernas sekt och strävade nitiskt efter att leva i överensstämmelse med de rättfärdiga normerna i den lag som Gud hade givit genom Mose. Emellertid menade han, att för att kunna göra detta måste han förfölja den kristna församlingen, som nyligen hade blivit till. Från judisk synpunkt sett var Paulus ostrafflig. För att studera den mosaiska lagen besökte han en skola i Jerusalem och satt vid den välkände lagläraren Gamaliels fötter. Saulus från Tarsus försökte bli förklarad rättfärdig av Mose lag och bemödade sig därför om att leva under det gamla förbundet, som Jehova Gud hade ingått med israeliterna vid Sinai berg i Arabien. (Fil. 3:3—6_; NW; Apg. 22:1—5) Uppenbarligen ville Saulus vid den tiden vara en Guds tjänare, en tjänare åt hans gamla lagförbund, men gjorde allt detta Saulus tillräckligt kvalificerad eller gjorde honom lämplig, passande, för Guds tjänst? Nej! Varför inte?

³ Därför att Jehova hade utplånat det gamla förbundet med dess mosaiska lag och hade börjat ett nytt förbund med det folk som han hade utvalt. Det gamla lagförbundet hade haft Mose till medlare. Det hade sitt prästerskap av Arons släkt och sina tempeltjänare av Levi stam. Det hade sitt materiella tempel i Jerusalem och sina djuroffer. Det hade sin lag, vars tio bud ”Gud hade skrivit med sitt finger” på två stentavlor. Genom det kom Jehova Gud i förbundsförhållande till Israels tolv stammar, med vilka en stor skara icke-israelitiska främlingar eller tillfälligt bosatta var förenad. Men denna lag var en profetisk bild av större föranstaltningar från Guds sida; den utgjorde en skugga av goda ting som skulle komma. Sedan den hade varit verksam i 1.545 år, hade den blivit föråldrad, och tiden var inne för att den skulle tas bort, när Kristus dog, uppstod, for upp till himmelen och trädde fram inför Gud med värdet av sitt mänskliga offer. På pingstdagen år 33 e. Kr. invigde alltså Jehova Gud det nya förbundet genom Jesus Kristus som sin medlare. Jehova hade redan genom en ed i sitt eget namn svurit att Jesus skulle vara en präst lik Melkisedek, konungen i Salem, och han gjorde nu denne melkisedekske präst, Jesus Kristus, till det nya förbundets överstepräst.

4. På vilka villkor blev Jehovas nya förbunds tjänare insatta i detta sitt ämbete, och varför?

⁴ De kristna på jorden, som antog Jesus såsom sin medlare och överstepräst, fördes in i detta nya förbund, deras synder blev dem förlåtna enligt det nya förbundets bestämmelser, och de gjordes till förbundets folk, det andliga ”Guds Israel”. De blev Jehovas folk, som skulle känna honom ”från den minste bland dem till den störste”, och de bar hans namn. Tro på Jesus Kristus och inte köttets omskärelse var nu tecknet på deras rättfärdighet. (Jer. 31:31—34; Gal. 6:15, 16) De gjordes till Jehovas underpräster, och Jesus Kristus, deras medlare, var deras store överstepräst, genom vilken de skulle frambära offer av lovprisning och goda gärningar åt Gud. Alltså gjorde Gud inte längre någon kvalificerad till att vara tjänare åt det gamla lagförbundet, och att Saulus från Tarsus bemödade sig om att vara detta förbunds tjänare visade att han var efter sin tid. Jehova Gud gjorde nu dem kvalificerade som skulle vara hans tjänare i det nya förbundet. Att vara Guds nya förbunds tjänare innebar att vara en av Jesu Kristi, översteprästens, underpräster, en medlem av Jehova Guds ”konungsliga prästerskap”. (Hebr. 3:1; 1 Petr. 2:9; Upp. 5:9, 10) Det som Saulus förlitade sig på, nämligen sina köttsliga gärningar och vad han själv var i köttet, räknades inte längre. Inte genom någonting av detta kunde Saulus tillräckligt kvalificera sig såsom Guds tjänare. Ingen annan människa kan heller göra sig själv tillräckligt kvalificerad eller göra någon annan tillräckligt kvalificerad. Men vad vi inte kan göra, det kan Gud.

5. Vilket uppmuntrande resultat finner vi att Jehova kan åvägabringa, såsom det illustreras i fråga om Saulus från Tarsus, en hädare och förföljare av Jehovas folk?

⁵ Nå, men hur gör då Gud någon tillräckligt kvalificerad och insätter honom i det kristna ämbetet, såsom vi finner det illustrerat i Saulus’ från Tarsus fall? Saulus’ fall visar att det finns hopp till och med för sådana som nu är förföljare av Jehovas folk, om de är ärliga och villiga att låta sig rättas, ty Saulus var också en blodbesudlad förföljare av det kristna ”Guds Israel”. Han behövde Guds barmhärtighet. I barmhärtighet hejdade Gud honom för att insätta honom i det nya förbundets tjänst. Så här säger aposteln Paulus: ”Jag är tacksam mot Kristus Jesus, vår Herre, som överlät kraft åt mig — därför att han höll mig för pålitlig — genom att insätta mig i ett ämbete, fastän jag förut var en hädare och en förföljare och en fräck människa. Icke desto mindre fick jag röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro. Men vår Herres oförtjänta godhet överflödade i oerhörd grad, tillika med tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus. Tillförlitlig och värd att till fullo mottagas är den utsagan, att Kristus Jesus kom i världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men orsaken till att barmhärtighet vederfors mig var att Kristus Jesus förmedelst mig såsom det främsta fallet skulle ådagalägga all sin långmodighet, till ett exempel på dem som komma att med tro förtrösta på honom för att få evigt liv.” (1 Tim. 1:12—16, NW) Om någon har varit en förföljare av Jehovas folk och nu inser sin villfarelse och stora syndfullhet, må han fatta mod. Se på Saulus såsom ett exempel och hys tro på att barmhärtighet kan vederfaras också dig.

6, 7. a) Hur fick Saulus, sedan han blivit avbruten i sin förföljelse, underrättelse om vad som var Jehovas vilja med avseende på honom? b) Genom att uppfylla vilka krav blev han därpå Guds kvalificerade tjänare?

⁶ Kom ihåg att det fullkomliga mänskliga offer, som Jesus Kristus såsom medlare frambar, gav gällande kraft åt det nya förbundet. Detta offer medgav att Gud kunde förlåta synd och missgärning enligt sitt uttryckliga löfte i detta nya förbund. Jesus, detta förbunds förhärligade medlare, hejdade därför förföljaren Saulus på vägen till Damaskus genom att göra honom blind och skickade honom in i staden för att vänta på att en trogen kristen, som Saulus hade haft i sinnet att förfölja, skulle komma till honom, nämligen den i Damaskus bosatte Ananias. När Ananias kom till Saulus på tredje dagen av dennes blindhet, förklarade han hur Jehova Gud var i färd med att göra Saulus tillräckligt kvalificerad för det nya förbundets tjänst. ”Han sade: ’Våra förfäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun, därför att du skall vara ett vittne för honom inför alla människor om sådant som du har sett och hört. Och nu, varför dröjer du? Stå upp, låt döpa dig och avtvå dina synder genom att åkalla hans namn.’ ” (Apg. 22:14—16, NW) ”Och genast föll det från hans ögon något som såg ut som fjäll, och han återfick synen, och han steg upp och blev döpt”, och han blev ”uppfylld av helig ande”. (Apg. 9:17, 18, NW) Han avtvådde sina synder i dens renande blod, som är det nya förbundets medlare, och gjorde det genom att åkalla dens namn, som är det nya förbundets store upphovsman, nämligen Jehova Gud, som hade ingått förbund om att förlåta missgärning och att inte mer komma ihåg synd. — Hebr. 9:14—26.

⁷ Saulus, som nu hade blivit döpt, fått förlåtelse och blivit uppfylld av helig ande, kände med sig att han var tillräckligt kvalificerad och sänd av Gud. Därför tog han genast upp den tjänst, för vilken han hade gjorts lämplig. Lägg märke till hur han bevisade sig vara kvalificerad: ”Han kom sedan att vara några dagar hos lärjungarna i Damaskus, och genast började han att i synagogorna predika Jesus, att denne är Guds Son. ... Saulus fortfor att vinna styrka allt mer och mer och förbryllade judarna som bodde i Damaskus, i det han logiskt bevisade att denne är Kristus.” På grund av en komplott mot hans liv ”togo hans lärjungar honom och släppte ned honom om natten genom en öppning i muren, i det att de firade ned honom i en korg”. Därpå kom han till Jerusalem och blev där omsider föreställd för aposteln Petrus och Jesu halvbroder Jakob. ”Och han stannade hos dem och framlevde sitt dagliga liv i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn, och han talade och disputerade med de grekisktalande judarna. Men dessa försökte att röja honom ur vägen.” Därför sände de kristna bröderna honom tillbaka till hans hemstad, Tarsus. — Apg. 9:19—30, NW.

Steg som leder till att man blir kvalificerad

8, 9. Vilka steg, som leder till att man blir kvalificerad som tjänare, måste tas, innan ”otrons täckelse” avlägsnas?

⁸ Ingen kan bli tillräckligt kvalificerad för att vara en Guds tjänare i hans nya förbund om det inte sker med honom som med Saulus, att ljuset från Gud genom Kristus lyser på honom, att han ångrar sitt syndfulla handlingssätt, tar emot Guds barmhärtighet, åkallar Guds, syndaförlåtarens, namn för att få sina synder avtvådda i Jesu offerblod och blir döpt i vatten och alltså visar tro och avger en offentlig bekännelse av denna tro. Aposteln Paulus inskärper dessa förhållanden hos oss, när han avhandlar sina kvalifikationer för tjänsten. Han talar om det otrons täckelse, som en gång förblindade honom, och säger:

⁹ ”När man vänder sig till Jehova, blir täckelset borttaget. Nu är Jehova anden; och där Jehovas ande är, där är frihet. Och medan vi med obetäckta ansikten likt speglar återkasta Jehovas härlighet, bliva vi alla förvandlade till samma avbild, från härlighet till härlighet, alldeles såsom utfört av Jehova, anden. Det är därför som vi, då vi ju hava detta ämbete enligt den barmhärtighet som visades oss, icke bete oss otillbörligt; utan vi hava frånsagt oss de lönnliga ting som man bör blygas över, i det vi icke vandra i förslagenhet och icke heller förfalska Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefalla oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn. ... Ty vi predika icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss själva såsom edra slavar för Jesu skull. Ty det var Gud som sade: ’Må ljuset lysa fram ur mörkret’, och han har lyst på våra hjärtan för att upplysa dem med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte. Vi hava emellertid denna [tjänstens] skatt i lerkärl, på det att den kraft, som är över det normala, må vara Guds och icke från oss själva. ... Då vi nu hava samma trons ande som den varom det är skrivet [Psalm 116:10]: ’Jag utövade tro, därför talade jag’, så utöva vi också tro, och därför tala vi, då vi ju veta att han som uppväckte Jesus skall uppväcka också oss tillsammans med Jesus. ... Därför giva vi icke upp.” — 2 Kor. 3:16—4:16, NW.

10. Vilken verkan hade Jehovas härlighet på de båda förbundens medlare — det gamlas och det nyas — och på Paulus?

¹⁰ Paulus hänsyftade här på Mose, det gamla lagförbundets medlare. Därför att Mose var tillsammans med Jehovas ängel på Sinai berg, blev han så att säga ”laddad” med ett härlighetsljus, så att när han kom ned från berget visade det sig, att ”huden på hans ansikte utsände strålar”, och han måste ha ansiktet betäckt, så länge han talade med de förskräckta judarna och till dess han återvände för att tala med Jehovas ängel. (2 Mos. 34:29—35, NW) Nu återkastade aposteln Paulus själv likt en spegel Jehovas härlighet, såsom den strålade i Jesu Kristi ansikte, hans som var det nya förbundets medlare. Paulus höll nu på att förvandlas från en grad av andlig härlighet till en annan, ”alldeles såsom utfört av Jehova, anden”, vilken han kom att lära känna mer och mer.

11. Hur förhärligade Paulus sitt ämbete?

¹¹ Så länge Paulus på detta sätt återkastade ett härlighetsljus och undergick förvandling, kunde han förvisso inte bete sig otillbörligt i sin tjänst. Han kunde inte vandra i förslagenhet och inte heller förfalska Guds ord genom att blanda upp det med någonting orent. Han måste frånsäga sig de lönnliga ting som man bör blygas för. Genom att göra sanningen uppenbar i dess renhet måste han anbefalla sig åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn. Han kunde inte genom ett täckelse dölja något för dem som han predikade för såsom en det nya förbundets tjänare. Om alltså de goda nyheterna, som Paulus förkunnade, var höljda av ett täckelse, så var det inte hans fel. Satan, djävulen, denna tingens ordnings gud, hade täckt över dem genom att förblinda alla deras sinnen som inte trodde, ”så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom”. (2 Kor. 4:3, 4, NW) Då Paulus inte höljde ett täckelse över någonting, kunde han inte utbjuda Guds ord som en handelsvara, såsom kristenhetens betalda präster och predikanter gör. Paulus måste uppriktigt frambära det budskap, varmed Gud hade sänt ut honom. Då Paulus visste, att han var ”under Guds ögon, i sällskap med Kristus”, måste han förhärliga sitt ämbete, inte förnedra det. — 2 Kor. 2:17; Rom. 11:13; NW.

12. Vem måste alla det nya förbundets tjänare i likhet med Paulus känna, och varför?

¹² Det nya förbundet, som Paulus var tjänare åt, tillkännagav: ”De skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger HERREN [Jehova]”, och i Hebréerna 8:11 citerade aposteln Paulus just dessa ord. (Jer. 31:34) Paulus kände Jehova Gud och var därför ett av Jehovas vittnen. Alla det nya förbundets tjänare måste känna Jehova, i annat fall skulle de inte kunna vara tillräckligt kvalificerade för att vara i hans nya förbunds tjänst. De måste vara vittnen om vad de vet och känner till, alltså vara vittnen om Jehova, Jehovas vittnen. Med detta i tankarna sade Paulus till sina medtjänare: ”Jag vädjar därför enträget till eder: Bliv mina efterliknare.” (1 Kor. 4:16, NW) För att efterlikna Paulus måste alla det nya förbundets tjänare vara vittnen om och för Honom, som de känner såsom detta förbunds Gud, Jehova, den som förlåter deras synder. Såsom Gud själv sade till sitt förebildliga folk i lagförbundet: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt, på det att I mån känna och tro mig och förstå, att jag [är] HAN.” Dessa ord, som innebär en ordination, ett förordnande till att vara vittnen, gäller nu med större kraft Guds tjänarklass, som är delaktig i det nya förbundet och om vilken han profetiskt sade: ”Detta folk har jag danat åt mig; det skall förkunna mitt lov.” (Jes. 43:10, 21, Da) Det nya förbundets tjänare i våra dagar uppfångar härlighetsljuset från Jehova, sådant det återstrålas i Jesu Kristi ansikte, hans som har trätt fram för människorna, och de måste likt speglar återkasta detta ljus av kunskapen om Guds härlighet till andra, för att han må bli prisad och de må bli upplysta. I denna förmörkade tid är det mycket nödvändigt att göra detta.