Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 29 — Internationella sammankomster (1951)

VID konventet på Yankee Stadium i New York år 1950 tillkännagav Sällskapet Vakttornets president att under sommaren 1951 skulle den internationella familjen av vittnen komma tillsammans i Europa till en serie sammankomster där och att alla genast borde lägga planer för att vara med då. Så kom 1951 — men inget världskrig, som kunde hindra denna serie teokratiska högtider i Europa, vilka kallades ”Den rena tillbedjans” sammankomster. Den första sammankomsten i denna lysande serie hölls i London 1—5 augusti på det väldiga Wembley Stadium, och dit färdades tusenden, från fyrtio olika länder, med tåg, bil, båt och flyg. Här hörde 36.315 personer det offentliga föredraget ”Skall religionen klara världskrisen?”, som N. H. Knorr höll. Konventet var välorganiserat med olika funktionärsavdelningar i stil med New York-konventet år 1950. De många tusen utspisades i en ”självservering”, och logier hade anskaffats i hotell och privathem i hela London.

Programmet var i hög grad andligt upplysande och mycket vederkvickande för alla. En ovanligt fin orkester sattes samman för att leda sången. Vid denna lyckliga sammankomst blev 1.123 döpta. Den gladaste överraskningen var meddelandet att en ny studiebok, Vad har religionen gjort för mänskligheten?, hade givits ut. En serie om fyra nya traktater för effektiv tjänst på fältet sattes också för första gången i vittnenas händer. Föredragen vid detta konvent hölls huvudsakligen på engelska. Det förekom emellertid också möten på danska, finska, franska, tyska, holländska, norska och svenska. Det rådde en ljuv internationell samhörighetskänsla. Ingen drog sig för att ge sig i samspråk med medvittnen, som man kunde råka på över hela London och kände igen på det tilltalande konventmärket, som alla konventbesökare bar. Från London begav sig många vittnen över till kontinenten för att ta del i ytterligare sammankomster och träffa tusentals medtjänare i främmande land, som inte hade kunnat komma till London.a

En glädjefylld internationell sammankomst följde så i Paris 9—12 augusti. Den hölls i sporthallen Palais des Sports, och 10.456 hörde det offentliga föredraget där. Vittnen från tjugoåtta länder var närvarande vid denna sammankomst bland vittnena, som var den första för hela Frankrike på fjorton år. Här blev 351 döpta. Stor entusiasm rådde under denna lärorika, teokratiska fyra dagar långa högtid. Alla konventets avdelningar fungerade väl: man serverade mat, ordnade med logier, och en orkester med femtio musiker ledde sången; och de franska bröderna sjöng sannerligen av hjärtans lust!

Rotterdam var nästa plats för en ”Den rena tillbedjans” sammankomst, som hölls i idrottshallen Ahoy Gebouw 17—19 augusti. Här blev 285 döpta. För de många som inte hade råd att betala för logi i privathem hade sex stora tält slagits upp, där 3.600 konventdeltagare fick sova på halmbäddar. I synnerhet de holländska vittnena var flitigt sysselsatta med att annonsera söndagens offentliga föredrag, som besöktes av 10.775 personer, den största sammankomst i Holland som Sällskapet dittills anordnat.b Alla som deltog i denna sammankomst reste därifrån med hjärtan som klappade varmt för dessa käcka holländska bröder i den nya världens samhälle.

För dem som tog del i den internationella tredagarssammankomsten i Frankfurt am Main 24—26 augusti 1951, var detta som att bo i skogen i den nya världen. Ett stort idrottsstadion och en intilliggande cykelbana hyrdes för denna dittills största tyska sammankomst. Mycket förberedande arbete hade utförts för detta väldiga konvent, och 4.901 frivilliga konventmedarbetare hjälpte till att göra denna sammankomst synnerligen lyckad. I den stora skogsparken i närheten av själva stadion var en stor tältstad uppförd, som hade gator med bibliska namn. Flera av dessa tält rymde olika funktionärsavdelningar, och här fanns en matservering, där man kunde utspisa 30.000 personer i timmen, tack vare de enastående köksanordningarna med bland annat ett järnvägslok, från vilket man fick ånga. De flesta tälten i ”staden” utgjorde dock sovsalar för de 27.000 konventdeltagare som inte hade råd att betala för logi i hotell eller privathem inne i Frankfurt. En utmärkt orkester med 150 musiker bjöd på god musikalisk underhållning och ledde sången.

Programmet var i stort sett detsamma som vid sammankomsten i London. Den tyska upplagan av boken ”Till allt gott verk skicklig” gavs ut; och 2.373 blev döpta. Publiciteten genom tidningarna och radion var utmärkt. På söndagen nådde konventet sin höjdpunkt när 47.432 personer kom för att höra N. H. Knorr hålla det offentliga föredraget. Därefter, just som sammankomsten var till ända, följde något som de som var med aldrig kommer att glömma: den väldiga skaran av tyska bröder tog självmant upp en avskedssång, i vilken de anbefallde broder Knorr och hans medvittnen, som hade kommit från tjugofyra nationer, åt Gud. De tyska bröderna, som hade blivit vägrade möjlighet att i större antal bege sig till andra länder, uppskattade i synnerhet den givande, angenäma samvaron med sina många hundra utländska gäster under dessa välsignade sammankomstdagar.c

Eftersom vittnenas verksamhet i Östtyskland varit förbjuden av kommunisterna sedan augusti 1950, kunde inte många av dem ta sig till sammankomsten i Frankfurt. Därför anordnades ett särskilt endagskonvent följande tisdag i Västberlin, där sammandrag av de viktigaste föredragen och andra programpunkter av intresse framfördes av flera av de ursprungliga talarna själva. Sammankomsten hölls i den stora vackra friluftsteatern Waldbuhne, och 13.563 personer lyssnade till det fyra timmar långa programmet med anföranden som rörde sinnena. Det beräknas att 8.000 kom från östzonen. När bröderna Knorr och Frost och andra bröder talade till dem, slukade de varje ord, och applåderade spontant för friheten och emot diktatoriska metoder som tillämpats mot Jehovas vittnen.

Det som hände då denna stora skara skingrades är också något som kommer att leva i minnet, ty också här sjöngs kärleksfyllda avskedssånger. Med av andlig tillfredsställelse leende läppar vände bröderna från östzonen, unga och gamla, beslutsamt stegen tillbaka till tunnelbanan, sedan de först tagit ett hastigt avsked av sina bröder i västzonen, och tog sig in till Berlins centrum, varifrån var”och en med iakttagande av stor försiktighet fick ta sig över till sovjetsektorn. Många hade satt sina liv på spel och givit ut nästan hela sin inkomst för att kunna komma till detta endagskonvent, men de ansåg det värt alla uppoffringar. De vände åter till sina hemmadistrikt för att tjäna Gud i brydsamma tider, medvetna om att det vilken dag som helst kunde bli deras tur att sättas i fängelse och koncentrationsläger, vilket redan blivit många av deras medförkunnares öde. Det skulle ha varit så mycket lättare att stanna kvar i friheten i den västra sektorn. Men genom att de vände tillbaka visade de i sanning verkligt mod och hängivenhet för sina teokratiska plikter.d

Sammankomstkampanjen år 1951 fortsatte i Nordeuropa och sedan i Österrike. Vid sammankomsten i Köpenhamn var 6.912 närvarande vid det offentliga föredraget. Högsta antalet närvarande för de båda sammankomsterna i Vasa och Helsingfors var 5.750.e I Stockholm, nästa konventstad, samlades 6.211, och i Lillehammer i Norge hörde 2.391 det offentliga föredragetf Den största sammankomst som vittnena någonsin hade hållit i Österrike hölls i Wien med 4.467 deltagare.g

Denna serie konvent under 1951 avslutades med en sammankomst på Griffith Stadium i Washington, D. C., i USA 12—14 oktober. Högsta antalet närvarande var 57.500.

Vilken verkningsfull sammankomstanordning blev inte dessa 1951 års seriekonvent, däri att de stimulerade den teokratiska samhörighetskänslan, kunskapen och utvidgningen!h Siffrorna som anger hur många som hörde det offentliga föredraget visar dessutom vilken viktig roll sådana sammankomster spelar i fråga om att samla tillhopa Jehovas andra får över hela jorden. Vi ser i dem bevisen för att en oemotståndlig teokratisk utvidgning är i gång bland de människor som vaknat upp andligen.

Under 1952 fortsatte Jehovas vittnen att hålla sina mera lokalt betonade krets- och områdessammankomster, som också bidrar till att föra tillsammans allt flera av Jehovas folk, bort från Satans babyloniska värld. Ingen världssammankomst var utsatt för 1952, ty alla höll på att lägga planer för det långt i förväg utlysta internationella konventet år 1953, som skulle hållas i New York. Detta konvent skulle, så att säga, bli en upprepning av den mycket omtalade sammankomsten på Yankee Stadium år 1950 — fastän i betydligt större skala.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig. — Hebr. 10:24, 25, NW.