Behovet av ensamhet

JEHOVA befaller oss att meditera; och för att kunna meditera behöver vi vara ensamma. Vi bör meditera över; begrunda, Jehovas ord, inte bara för att öva upp sinnet eller för att berika vårt tänkande eller för att filosofera, utan för att vi härigenom skall bli bättre i stånd att predika ordet för andra. Allvarlig begrundan, inte dagdrömmen, är hårt arbete. Sinnet är som en istadig mula; det vill till några rapp och stötar för att få det att börja röra sig. Det krävs också ensamhet, för att man så långt sig göra låter skall kunna utestänga alla störningar.

I en artikel i Christian Century för i december 1954 skrev signaturen Simeon Stylites: ”På så många olika sätt har vi, som ett folk betraktat, förklarat krig mot ensamhet och meditation. Vi känner oss bortkomna utan ’gänget’ eller ’laget’. Det värsta som man kan råka ut för är att vara ensam. Om du alls kan njuta av någonting ensam, anses du vara ’asocial’ och i behov av att skyndsamt komma under behandling av en psykoanalytiker eller, ännu hellre, få vård på sinnessjukhus.”

Och i samma tidskrifts nummer för 11 januari 1956 sade denne författare: ”Äntligen har den kommit — den bärbara TV-mottagaren! Låt oss alla stå upp och sjunga till dess ära. Ty detta är höjdpunkten på en lång rad uppfinningar och hjälpmedel, som konstruerats för att hindra människan från att någonsin behöva tvingas att lära känna sig själv. Den kommer — jämte det där andra redskapet till befrielse från ensamhetens fasor: reseradion — att rädda oss från det som många av vår tids människor anser vara den allra största tänkbara olycka: att bli lämnad ensam utan någon av den nya tidens uppfinningar, som kan hindra en från att tvingas låta de egna tankarna frotteras med varandra.”

Varken denna världen eller dess gud, Satan, önskar att folk skall tänka själva. Satans propaganda strömmar ut genom denna världens förbindelsekanaler och formar så alla sinnen till överensstämmelse med denna tingens ordning. Alan Valentine skriver i sin bok The Age of Conformity (Likställighetens tidsålder), sidan 66: ”Amerikanerna är fullständigt uppslukade av radion, televisionen och pressen under så mycket av sin tid, att de inte har mycket över för umgänge eller förströelse av annat slag. De resurser för att underhålla sig själv, som människan har inom sig, förtvinar, därför att de aldrig brukas, och individuellt tänkande har blivit onödigt, när man kan tillägna sig den uppfattning som populära skribenter redan tuggat och smält åt en.” Och på sidan 113 tillfogar han: ”Genomsnittsamerikanen har inte entusiastiskt accepterat det skapande sinnets förmåga till andlig lyftning. Han föredrar intellektuella skrävlare som inte ställer för stora krav på hans hjärna eller skapande fantasi.”

Många tycker bara om tankearbete ifall andra utför det. De låter sig uppslukas av TV:s frågesportprogram, för att få höra på när andra tänker, men de skyr sådan Övning för sinnet vad dem själva angår. Visst vill de ha kunskap och veta alla svaren, men viljan är inte så stor, att de vill arbeta sig till detta; det är samma förhållande som med hälsan: visst vill de äga en god fysik, men de har inte vilja nog till att ägna sig åt den övning som är nödvändig härför.

Ungdomar, som följer i de vuxnas fotspår, har samma motvilja mot ensamhet och begrundan. Psykologen Robert Lindner har sagt, att en av de främsta orsakerna till ungdomens svårigheter i vår tid består i ”uppgivandet av den ensamhet, som en gång var uppväxttidens kännemärke och källan till dess fall av djupaste förtvivlan såväl som av oviss hänryckning. Och denna ensamhet var ofta skapande. Den födde ibland de drömmar, förhoppningar och högtflygande planer, som gav livet och framtiden mening och bidrog till att vi fick våra poeter, konstnärer, vetenskapsmän. ... Men ungdomen i vår tid har övergivit ensamheten till förmån för gängbildning, för ligamöten, för stora sammanslutningar, som begraver individualiteten, om de inte rentav utplånar den. I dessa andefattiga gäng flockar sig de unga likt boskap. Den inträdesavgift de betalar består i att de avsäger sig sitt eget jag och blir ett med hjorden. ... Denna förändring kan inte åstadkomma någon social vinst. Ty det är alltid i ensamheten som handens, hjärtats och sinnets verksamhet bär frukt. I folkhopen, hjorden eller gänget är massans sinne verksamt — ett ociviliserat sinne, utan skärpa, utan medkänsla.”

Det trängande behovet av ensamhet och de svårigheter som möter den som söker ensamheten dryftas av Anne Morrow Lindbergh i hennes bok Gift from the Sea (Gåvan från havet): ”Vi är så rädda nu för tiden för att vara ensamma, att vi ser till att vi aldrig är det. Även om vi inte skulle ha tillgång till familj, vänner och bio, så har vi alltid radion eller televisionen att fylla tomrummet med. Kvinnor som brukade klaga över att de kände sig ensamma behöver aldrig vara ensamma mera. Vi kan sköta vårt hushållsarbete med de tjusigaste smörtenorer som sällskap. Till och med dagdrömmeriet var mera skapande än detta slölyssnande. Det ställde vissa krav på en och gav själen ett slags näring. Men hur är det nu? I stället för att odla egna drömblommor i vår ensamhet fyller vi den med ständigt flödande toner, en oändlig ström av ord och ’sällskap’ som vi inte ens gitter lyssna till. Vi låter det strömma ur apparaten bara för att fylla tomrummet. När oljudet tystnar, har vi ingen inre musik att ersätta det med. Vi måste lära oss på nytt att vara ensamma. ...

Världen av i dag har ingen förståelse för människans ensamhetsbehov. Hur oförklarligt är det inte? Vad som helst annat kan godtagas som en bättre ursäkt. Om man reserverar tid för ett sammanträde, ett besök hos hårfrisörskan, en bjudning eller en butiksrond då respekteras det av alla. Men om man säger: jag kan inte komma, ty det är just då jag ämnade vara ensam, då anses man vara ohövlig, självisk eller konstig. Är det inte ett dåligt betyg åt vår civilisation, detta att det anses misstänkt om man vill vara ensam, att man måste be om ursäkt för att man söker ensamheten, dölja att man tycker om den — liksom vore den en hemlig last! I själva verket är de ensamma stunderna de betydelsefullaste i livet. Vissa flöden tränger inte fram till gagn för oss annat än när vi är ensamma. Konstnären vet att han måste vara ensam för att kunna skapa, författaren för att ge form åt sina tankar, tonsättaren för att komponera, helgonet för att bedja.”

Det är de uppfriskande andliga flödena som de sanna kristna blir vederkvickta av, när de i ensamhet begrundar Jehovas ord; och när de kommer tillsammans till möten, har var och en mera att bidraga med till det som dryftas; och när de går till folks hem och predikar, har de tankar som är kraftiga nog att tillbakavisa falska läror, kullkasta dem, och att förmå ett egensinnigt tänkesätt att foga sig enligt Jehovas ord. Jesus sökte ensamheten — för att taga emot, berika sig själv; men han sökte också upp folk — för att få ge ut. Och han är ”ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren”. — 1 Petr. 2: 21, NW; 2 Kor. 10: 3—5; Luk. 4: 42; 5: 16.