De predikar genom att skriva brev
VARJE kristet vittne för Jehova måste predika de goda nyheterna om Riket. Det effektivaste sättet att göra detta är naturligtvis genom att gå från hus till hus. Somliga kan emellertid inte ta del i arbetet från hus till hus därför att de är sjuka, åldriga eller på annat sätt fysiskt handikappade. Många av dessa tar väl i akt de möjligheter de har genom att skriva brev, i vilka de talar om de goda nyheterna om Guds rike.
En av dem skriver så här: ”På grund av ett slaganfall för tre år sedan kan jag inte längre gå från hus till hus, och därför vittnar jag genom att skriva brev. Nyligen skrev jag ett sådant brev till en dam som plötsligt förlorat sin man. Denna dam kom sedan på besök till mig och berättade om hur mycket mitt brev hade hjälpt henne. Jag kunde ge henne ännu ett gott vittnesbörd, och vi bestämde om bibelstudium veckan därpå. Studiet fortsätter utmärkt bra, och hon vittnar för alla hon träffar.
En annan innestängd skriver: ”Jag har nu varit sängliggande i mer än ett år. Jag kan inte sitta uppe alls, men jag fortsätter att skriva brev och sända ut massor av skrifter. Även om jag under nästan fyra års tid bara har fått fyra prenumerationer på Vakttornet och placerat en bibel och flera inbundna böcker, så har jag dessutom placerat hundratals tidskrifter och småskrifter.”
Denna syster använder mellan 65 och 85 timmar i månaden till att skriva brev. Hon har vistats på sanatorium sex och ett halvt år, men hon fick sanningen för bara omkring fyra år sedan. Sista gången hon fick permission från sanatoriet, för ungefär tre år sedan, kunde hon bli döpt.
En annan syster, som har svårt att röra sig och är 72 år gammal, använder omkring 100 timmar i månaden till att skriva brev, som hon skickar tillsammans med småskrifter. Församlingen rapporterar att hennes brev har banat väg för många effektiva vittnesbörd som de förkunnare, som kan gå, fått avge vid folks dörrar. Från en dam mottog systern detta brev:
”Kära —! Jag vill tacka Er för Ert rara brev, som jag fick i går. Först vill jag tala om att jag är katolik och är mycket fäst vid min religion. Jag vet inte hur Ni fick min adress, men Ert brev gjorde djupt intryck på mig; jag läste det med stort intresse. Jag tycker det är underbart att se att någon kan mena sådant allvar med sin religion och vara så entusiastisk för den. De flesta skulle inte sitta ner och ta sig tid, såsom Ni gör, att skriva till andra människor och berätta om vår underbare och kärleksrike Mästare. Jag är viss om att Gud uppskattar det Ni gör. Jag har en god vän som tillhör Jehovas vittnen, samma religion som Ni, en mycket underbar människa liksom Ni, och som utför ett stort verk som missionär. Återigen säger jag varmt tack för brevet, och må Gud välsigna Er.”
Vid ett av Sällskapets Betelhem finns det en broder som är närmare 80 år gammal. Han kan inte gå i trappor, därför att han har hjärtfel, men han skickar trösterika brev och skrifter till människor som tidningarna uppger har mist någon nära anhörig. Han har också, mot en ringa avgift, skaffat sig en lista med namn och adresser på personer som bekänner sig vara kristna och som önskar korrespondera med andra till bekännelsen kristna. Till de personer, som han väljer ut, sänder han så ett kort brev, vari han talar litet om sig själv och sin tro — åtföljt av några traktater, en småskrift eller ett tidskriftsexemplar — och ber mottagaren skriva och säga sin mening om publikationen, sedan han har läst den. Han har fått många intressanta svar från olika håll i världen.
Vi skall inte heller glömma dem som är så förvärkta, att de inte kan skriva brev, men som vittnar med telefonens hjälp eller som fyller ut sin verksamhet med brevskrivning genom samtal i telefonen. En syster, som var sängliggande i många, många år, använde telefonen flitigt — hon hade den invid sängen —, till dess hon inte längre kunde vittna ens på det sättet på grund av ledgångsreumatism, som gjorde henne lam.