Hur många himlar finns det?
I de teorier om universum, som omfattades av ”forntidens folk, förekom ett flertal himlar, från tre till sju, och den högre övergick den lägre i härlighet”.. Vad säger bibeln i ämnet?
ENLIGT en vid St. John’s College i Cambridge i England verksam lärare bör man inte ta det som bibeln har att säga om himmel och helvete alltför allvarligt. När allt kommer omkring, säger han, är dess uttalanden bara prov på de ”åsikter som var på modet vid den tid då de yttrades”. Harper’s Bible Dictionary säger att ”tron på ett flertal himlar var vanlig i den forntida världen (jfr. 2 Kor. 12:2). Den fann stöd i Aristoteles’ och pytagoréernas teorier.”
Såsom kristna kan vi inte gå med på att det som bibeln säger om himlarna bara skulle vara en återspegling av uppfattningar som var på modet vid en viss tid eller att den grundar sig på rent mänskliga teorier. Vi bör inte heller rikta klander mot bibeln därför att några har missförstått eller vantolkat den. I stället bör vi erkänna dess anspråk på att vara inspirerad och Jesu påstående att Guds ord är sanning. Vi vänder oss därför med full tillförsikt till den för att vinna tillförlitliga upplysningar om himlarna.
Under det att de judiska religiösa ledarna, som kallades rabbiner, menade att det fanns sju tydligt åtskilda himlar och Koranens himmel hade omkring hundra ”grader” eller steg, används i bibeln uttrycket ”himlar” i ett tiotal olika bemärkelser. Den talar om rättfärdiga och orättfärdiga himlar, synliga och osynliga himlar, fysiska och andliga himlar och om förgångna, nuvarande och tillkommande himlar. Vad har alla dessa gemensamt som gör dem förtjänta av att kallas ”himlar”? De är alla upplyfta, upphöjda eller ”höga” jämförda med andra ting eller individer. Detta överensstämmer med det hebreiska ordet shamájim, vilket somliga lärda anser komma av ett rotord med betydelsen ”att vara hög”. Detsamma gäller det grekiska ordet ouranós; ordagrant betyder det ”himlavalvet” och tycks vara härlett från ett rotord med betydelsen ”upphöjd”.
De fysiska himlarna
Skriften använder på flerfaldiga ställen uttrycket ”himlar” om skyn eller atmosfären, luftrummet, vari fåglarna flyger. Vid skapelsen sade Gud sålunda: ”Må flygande varelser flyga över jorden i skötet av himlarnas utsträckning.” Och den av Gud inspirerade skildringen säger att vid tiden för syndafloden utrotade Gud allt som hade tillvaro från människa ”till himlarnas flygande varelser”. Det var till dessa himlar som Elia for upp då han skildes från Elisa, såsom vi läser: ”en stridsvagn av eld och hästar av eld, och de begynte skilja de båda åt, och Elia for i stormvinden upp till himlarna”. Detta kan inte ha varit de himlar där Gud är, ty många hundra år senare sade Jesus att ingen människa hade ”stigit upp till himmelen utom den som steg ned från himmelen, Människosonen”. Och Paulus framhöll att forntidens trogna, som hade dött, ”undfingo ... icke, vad utlovat var”, ty löftet skulle först infrias med avseende på en himmelsk klass. — 1 Mos. 1:20; 7:23; 2 Kon. 2:11; NW; Joh. 3:13; Hebr. 11:39.
Uttrycket ”himlar” brukas också i Skriften med hänsyftning på himlakropparna, stjärnevärlden, allt det som vi kan se med hjälp av de kraftigaste teleskop. Vi läser nämligen att ”i begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden”. Och likaså att Gud gav Abraham löftet: Jag ”skall ... förvisso välsigna dig och skall ... förvisso formera din säd, så att den blir lik himlarnas stjärnor”. Dessa vintergator, väldiga stjärnhopar, vittnar vältaligt om den store Skaparens majestät och härlighet, och därför utbrast psalmisten träffande: ”Himlarna förtälja Guds ära.” — 1 Mos. 1:1; 22:17; NW; Ps. 19:2.
De rättfärdiga, osynliga himlarna
Bibeln talar också om Guds osynliga skaparverk, hans härskara av andevarelser såväl som deras boning, såsom ”himlarna”. I förbigående sagt tycks det inte göras någon åtskillnad mellan singularformen ”himmel” och pluralformen ”himlar”. Somliga människor har undrat om dessa himlar är rätt och slätt ett tillstånd eller en sinnesförfattning eller om de avser en bestämd plats, men Skriften visar klart och tydligt att vi måste förbinda en bestämd plats med de andliga himlarna. Vi läser t. ex. om en änglabudbärare som Jehova sände till Daniel och som under vägen blev överfallen av en demonfurste, som avbröt hans färd under en tid av tjugoen dagar, till dess fursten Mikael kom till denne ängels undsättning, så att han kunde fortsätta färden till Daniel, som befann sig på jorden. Likaså läser vi om hur Jehova en gång, när hans ”hov” var samlat inför honom, frågade Satan var han hade varit och hur Satan svarade att han hade varit på jorden. Vi måste alltså förbinda en viss plats med de himlar, där andevarelser vistas.
Dessa himlar är det ”hus” som Jesus avsåg, då han sade: ”I min Faders hus äro många boningar; ... jag går bort för att bereda eder rum.” I detta himmelska hus bor Jehova Guds Son, den uppståndne, förhärligade Jesus Kristus, som nu är sin Faders väsens avbild, seraferna, keruberna och andra änglar, andebudbärare, och likaså de av Kristi nära efterföljare som varit trogna intill döden och som det har behagat Gud att ge livets krona; dessa senare har iklätt sig oförgänglighet och odödlighet i den ”första uppståndelsen”. Daniel fick se en glimt av dessa himlar i en syn, i vilken han såg tusen gånger tusen som tjänade Jehova och tio tusen gånger tio tusen som stod inför honom. Just dessa himlar var det som uppmanades att fröjdas vid den tid då Satan slungades ut från dem och ned till jorden, såsom det omtalas i Uppenbarelseboken 12. — Joh. 14:2; Dan. 7:10.
Hur dessa himlar ser ut, vilka är av så stort intresse för Kristi efterföljare, är något som tycks vara omöjligt att beskriva för människor. Bibeln talar inte om det, och det skulle vara dåraktigt att spekulera över det. Eftersom vi har fått veta att ”kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel”, kan himlarna inte bestå av guld och ädla stenar bokstavligt talat. I stället bör sådana uttryck som de som t. ex. förekommer i Uppenbarelseboken 21 och Hesekiel 28 betraktas som bildliga talesätt. Detta bildspråk hjälper oss emellertid att inse att dessa himlar är underbart vackra, ja, enastående praktfulla och härliga. — 1 Kor. 15:50.
Liksom det stjärnströdda himlavalvet befinner sig högt ovanför jordens atmosfär, dess himlarymd, befinner sig Guds tron högt ovanom de himlar där hans andesöner vistas. Det råder inget tvivel om att Guds tron är högt upphöjd över alla de varelser som han har skapat. Jesus sade t. ex. att vissa ”änglar i himmelen alltid hava tillträde till min Fader, som är i himmelen”, vilket innebär att inte alla änglar alltid har tillträde till Jehova Guds närvaro. Det är om denna särskilda himmel som vi läser: ”Så säger HERREN [Jehova]: Himmelen är min tron.” När Kristus lämnade sina lärjungar fyrtio dagar efter sin uppståndelse, gick han in ”i själva himmelen, nu för att träda fram inför Guds person för oss”. — Matt. 18:10, NW; Jes. 66:1; Hebr. 9:24, NW.
”Himlarna” såsom en del av ”världen”
Skriften talar också om ”himlarna” såsom den högt upphöjda delen av en ”värld”. Uttrycket ”värld” förekommer omkring 275 gånger i Konung Jakobs översättning, och på mer än 170 av dessa ställen står det som en motsvarighet till det grekiska ordet kosmos. Den kände grekiske filosofen Aristoteles definierar begreppet kosmos så här: ”Ett system, som är sammansatt av himmelen och jorden och av de skapelser som finnas där; i övrigt kallas ordningen och den sköna inrättningen av världen för kosmos.” I harmoni med denna uppfattning av begreppet ”värld” finner vi dessa Jehovas ord vara: ”Jag skall straffa världen för dess ondska. Jag [skall] komma himlarna att darra, och jorden skall skakas bort från sin plats.” — Jes. 13:11, 13, AS.
Bibeln talar om fyra sådana himlar såsom upphöjda delar av fyra särskilda världar. De första av dessa var de rättfärdiga himlar som kom till samtidigt med att Adam och Eva blev skapade, då Gud förordnade en vittskuggande kerub till att vara deras väktare: ”I Eden, Guds lustgård, bodde du. Du var en kerub, som skuggade vida.” Denne kerub, som skuggade vida, utgjorde de osynliga himlarna, och Adam och Eva utgjorde den synliga jorden i denna första värld, som var rättfärdig. — Hes. 28:13, 14.
Dessa rättfärdiga himlar blev dock mycket kortlivade. De nådde ett slut då den vittskuggande keruben gjorde uppror och därmed gjorde sig själv till Satan, djävulen. Vid den tiden nådde också den rättfärdiga jorden ett slut i och med Adams och Evas olydnad. Denna värld fördärvade sig själv, och en ond, ogudaktig värld tog sin början, vari Satan själv kom att utgöra de onda himlarna. Dessa himlar kom emellertid att omfatta allt fler individer, i det att många av Guds andesöner förleddes till att lämna sin himmelska boning och tjänst och komma ned till jorden för att såsom äkta män till mänskliga hustrur njuta av äktenskapligt samliv. Dessa onda ”himlar” var orsak till att ”jorden” på den tiden blev så fördärvad, att Jehova måste göra slut på det medelst syndafloden: ”Den tidens värld [led] tillintetgörelse, när den blev översvämmad av vatten.” — 2 Petr. 3:6, NW.
Syndafloden utrotade visserligen alla onda varelser av kött och blod, dåtidens ”jord”, men den tillintetgjorde inte de himmelska varelserna, Satan och andra onda Guds söner, utan vållade bara avbräck i deras verksamhet, sprängde deras organisation. Någon tid efter syndafloden överlistade dessa himmelska makter människorna på jorden, och världen efter floden blev ond, den hade onda himlar och en ond jord. Denna onda värld har ägt bestånd ända in i nuvarande tid och kallas också ”den närvarande onda tingens ordning”. Dess onda himlar är de fiender som de kristna har att kämpa emot: ”Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.” — Gal. 1:4, NW; Ef. 6:12.
Denna värld med sina onda himlar och sina onda, synliga, styrande makter på jorden, jämte dem som understöder den, kommer att möta slutet i Harmageddonstriden: ”Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.” — 2 Petr. 3:7.
Så snart slutet kommit för dessa onda himlar och denna onda jord, inbryter den utlovade, rättfärdiga, nya världen: ”Men ’nya himlar och en ny jord’, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.” Dessa nya himlar skall bestå av Kristus och hans brud, ”den heliga staden, det nya Jerusalem”. (NW) Johannes såg en syn av dem: ”Och jag fick se Lammet stå på Sions berg och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen ... som voro friköpta ifrån jorden.” Dessa skall, såsom Abrahams andliga säd, regera över mänskligheten i tusen år, välsigna den och återställa den till fullkomlighet såsom en ”ny jord”. — 2 Petr. 3:13; Upp. 14:1, 3; 20:5, 6.
Guds och Satans tjänare benämns också ”himlar”
Det återstår ännu att nämna två bemärkelser som Skriften ger åt begreppet ”himlar”, nämligen den ställning eller plats som Guds tjänare respektive Satans tjänare intar. Paulus skriver t. ex. om de kristna som har himmelska förhoppningar: ”Och han har uppväckt oss tillsammans och satt oss tillsammans i det himmelska i förening med Kristus.” Eftersom dessa Guds tjänare har blivit födda av anden och blivit gjorda till lemmar i Kristi kropp, kan det med rätta sägas om dem att de intar en upphöjd eller himmelsk ställning. — Ef. 2:6, NW.
På ett liknande sätt befinner sig förespråkarna för Satans, djävulens, religion, hans tjänare, så att säga i hans himlar, i det att de intar en upphöjd ställning och ger sig ut för att vara världens ljus. Till dem räknas de individer som kallas avfälliga ”stjärnor utan någon bestämd bana”. (Jud. v. 13, NW) Dessa Satans tjänare är de andliga eller religiösa motpolerna till de stjärnor som Jesus omnämner i Uppenbarelseboken 1:20; 2:1; 3:1.
Vad den ”tredje himmelen” beträffar, som omtalas i 2 Korintierna 12:2 och som Harper’s Bible Dictionary hänvisar till, den som aposteln Paulus blev uppryckt till, vill vi anföra följande: Detta uttryck avser inte ett flertal himlar utan syftar på det stora mått av hänryckning som Paulus erfor. På liknande sätt, för eftertryckets eller intensitetens skull, upprepas ordet ”omstörtas” tre gånger i Hesekiel 21:27. Jesus tillsade Petrus tre gånger att denne skulle föda hans får, såsom vi läser i Johannes 21:15—17, och i Uppenbarelseboken 4:8 finner vi ordet ”helig” brukat tre gånger för eftertryckets skull.
Vi ser alltså att bibeln använder uttrycket ”himlar” om såväl atmosfären, himlarymden, som det stjärnströdda himlavalvet. Det brukas också om Jehovas själva närvaro såväl som om hans myriader andevarelsers vistelseort. Med ”himlar” kan vidare avses den upphöjda, osynliga delen av en värld eller ”tingens ordning”. Och slutligen används uttrycket ”himlar” också om dem av Kristi tjänare på jorden som har himmelska förhoppningar och om Satans tjänare som intar upphöjda ställningar och ger sig ut för att vara världens ljus.