En återblick på områdessammankomsterna under 1957

UNDER sommaren 1957 samlades Jehovas kristna vittnen till många konvent. Dessa områdessammankomster med temat ”Livgivande vishet” hölls huvudsakligen i USA, Kanada och Europa. De tjänade till att göra Jehovas namn och rike kända, och för åt Gud överlämnade kristna utgjorde de en rik, andlig festmåltid och beredde tillfälle till angenäm samvaro med likasinnade, och dessutom erbjöd de rika möjligheter att tjäna bröderna och predika ordet.

Samtliga sammankomster nådde höjdpunkten vid söndagseftermiddagens offentliga föredrag ”Läkedom för folken nu inom räckhåll”, som allmänheten särskilt inbjudits till. Efter föredraget lämnades en trettiotvåsidig småskrift, som innehöll talet, gratis till alla åhörarna.

Bland de andra talen märktes särskilt de som innehöll förklaringar och sammandrag av innehållet i fem av bibelns så kallade poetiska böcker, vilka ingår i den vid sammankomsterna i USA nyutkomna översättningen del 3 av Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna. Dessa tal inflyter, oavkortade, under våren och försommaren i Vakttornets spalter. ”Ett uthärdande, likt Jobs, i ändens tid”, blir det första som publiceras. Vi får där veta hur värdefullt det är för dem som i vår tid önskar bevara sin ostrafflighet att förstå det profetiska drama, vari den trogne Job var huvudaktören. Därnäst kommer ”Internationell lovprisning av den ende Guden”, som påvisar hur Psaltaren framhäver Guds den Högstes, uppsåt och avsikt med jorden och människan och talar om hur den universella stridsfrågan om Gud Jehovas suveränitet skall slutligt avgöras inför allt skapat till hans eviga lov och pris. ”Visa utsagor just för vår tid” var ett annat tal, som behandlade Ordspråksboken. Innehållet häri underströk sammankomsternas tema; det gjordes jämförelser mellan Guds vishet och människors vishet, och skillnaden mellan kunskap, vishet och förstånd påpekades.

Ännu ett tal, ”Den store Församlaren om gagnlösa och nyttiga gärningar”, grundade sig på Predikaren och visade varför självisk strävan är fåfäng och underströk det faktum, att kristna människor inte behöver lära detta genom erfarenhet; Salomo gjorde det åt dem! Det mest omtyckta av dessa tal hette ”Den älskade kvinnan i Höga Visan” och byggde på Salomos Höga Visa. Denna visa eller sång skulle med rätta kunna kallas ”Sången om Salomos obesvarade kärlek”, ty den beskriver hur Salomo förälskar sig i en flicka från Sunem, som föredrar sin herde, som hon älskar, framför Salomo, vilket utgör en profetisk bild av hur Kristi ”brud” förblir trogen mot honom.

Särskilt intressanta var också två tal som byggde på de tre första kapitlen i Uppenbarelseboken. Dessa framhävde för tillsyningsmännen i församlingarna deras plikter såsom ”stjärnor”. Förmånen att ”tjäna där behovet är stort” framhölls också, och alla som hade möjlighet därtill inbjöds att bege sig till främmande länder såsom ”deltidsmissionärer”. Det enkla, spontana, hjärtevärmande avslutningstalet, som hölls av Sällskapets främste närvarande representant vid respektive sammankomst, kommer också sent att glömmas. Vid alla sammankomsterna i USA talade Sällskapets president, N. H. Knorr, och dess vice president, F. W. Franz, vid flera olika tillfällen.

Andra intressanta drag

Många intressanta erfarenheter från tjänsten på fältet berättades också. En handlade om en polsk ingenjör, som hade tagit flera höga akademiska examina och hade kämpat i den polska motståndsrörelsen under andra världskriget. En av hans arbetskamrater, ett Jehovas vittne, som lade märke till hans ärlighet och goda vilja, talade med honom om det hopp Riket ger. Efter bara några månader tog han ståndpunkt. Han blev döpt vid en av sammankomsterna.

Att ihärdighet i återbesöksarbetet ger resultat framhölls gång på gång. I ett fall fick man efter många fruktlösa försök kontakt med en söndagsskollärare. Sedan han studerat en tid tillsammans med vittnena och därpå bjudit hem pastorn i församlingen tillsammans med vittnena till ett möte, tog han ståndpunkt. Nu är alla hans forna söndagsskolelever antingen med vid vittnenas möten eller har studier med vittnena i sina hem.

Det är välkänt att Jehovas vittnen inte tror på barndopet, då det ju saknar stöd i Skriften. Men förstår en åttaårig flicka tillräckligt för att kunna bli döpt? En tidningsman tvivlade på detta, till dess han fick tillfälle att ställa frågor till flickan, som hon gav klara och rediga svar på, varvid hon också läste direkt ur bibeln.

Systrarna i en församling beslöt att de skulle predika mera, så att församlingens mål skulle kunna nås, fastän bröderna var upptagna av att bygga en ny Rikets sal. Till följd härav och tack vare det intresse som uppstod genom uppförandet av salen, fick församlingen sådan tillväxt, att när salen var färdig, var församlingen i det närmaste stor nog att behöva delas i två.

Dessa olika sammankomster var varandra tämligen lika; de följde i stort sett samma program, men en eller annan detalj utmärkte på ett särskilt sätt den ena eller den andra. Så till exempel utgjordes samlingsplatsen för konventet i Miami i Florida, 3—7 juli, av en kapplöpningsbana i vars mitt det låg en vacker lagun omgiven av kungspalmer. Dopet försiggick i denna lagun, och alltså kunde alla som var med vid sammankomsten bevittna dopet utan att behöva lämna sina sittplatser! Vid sammankomsten i Houston i Texas, som pågick samtidigt, hölls föredragen osv. både på spanska och på engelska i en luftkonditionerad hörsal. Denna anordning blev mycket uppskattad, och man gladdes likaså åt att ingen rasåtskillnad förekom.

Sammankomsten i Baltimore i Maryland, 21—25 augusti, var den sista i USA. Dess mest framträdande drag var den resolution som antogs på lördagskvällen. Den utgjorde en protest till Dominikanska republikens främste styresman på grund av att man utvisat missionärer ur landet och den sista tiden brutalt misshandlat infödda Jehovas vittnen. De utvisade missionärernas berättelser var också högst intressanta; antalet döpta var 1.034, och ovanligt många fria logier erbjöds vittnena.

Tre sammankomster hölls i Kanada under juli månad. En tidning i Toronto återgav en väldig vy från sammankomsten tvärs över den övre delen av två tidningssidor. Bland deltagarna i sammankomsten i Edmonton var en grupp från Alaska, som hade färdats omkring 3.000 km i en lastbil för att komma dit.

Fyra sammankomster hölls i England och en i Skottland. De omnämndes i både pressen och TV-utsändningarna, och en del välvilliga insändarbrev publicerades i tidningarna. Särskilt framträdande var det sammanlagda deltagarantalet, som med 20 procent översteg fjolårssiffran, och detta trots en busstrejk, som inverkade menligt på fyra sammankomster.

Tre sammankomster hölls i Västtyskland. I Dortmund blev den av tjugofem bussar bestående karavanen, som förde dem som skulle döpas till dopplatsen 20 km från konventområdet, eskorterad dit av motorcykelpolis. Det gjorde kraftigt intryck på allmänheten, när polisen höll motorvägen öppen för vittnenas bussar och hejdade trafiken vid vägkorsningar och lät bussarna få förkörsrätt. Vilken förändring på bara tretton år; för så kort tid sedan var ju alla vittnena i nazisternas koncentrationsläger! I Munchen höll man sammankomst i ett jättetält omkring 300 m långt, som rymde 22.000 personer. Det var fyra gånger så stort som något tält man tidigare sett i Munchen, och det satte tungorna i rörelse! Den största glädjen vid dessa sammankomster i Tyskland bereddes deltagarna när det tillkännagavs att vittnenas lärobok Qualified to Be Ministers (Kvalificerade att vara tjänare) kommit ut på tyska.

Här nedan återger vi de hittills mottagna rapporterna från sammankomsterna.

Rapport över områdessammankomster under 1957

Antal närv.