En gudagåva — minnet
NÄR Gud danade människokroppen av jordens stoft, utrustade han den med komplicerade organ, som var avsedda att fylla bestämda funktioner. Det sinnrikaste av dem alla, hjärnan, fick den underbara gåvan att kunna minnas. Tack vare den skulle människan kunna gömma i sitt sinne vilka som helst upplysningar som förmedlades till henne och göra bruk av dem längre fram.
Gud begränsade inte människans förmåga att minnas. Han gjorde inte minnet till ett kärl som kan fyllas så fullt, att det inte går att få i det något mer. I stället gjorde han det likt ett förråd, som aldrig skulle kunna fyllas och som man skulle kunna ösa ur, när man så ville, utan att något skulle gå förlorat av det som fyllts i det.
Människan skulle inte kunna existera’ utan denna gåva, minnet eller erinringsförmågan. Den är något underbart, som ger ära åt människans Skapare, och är i sig själv ett gott skäl för människan att säga till Gud: ”Jag tackar dig, för att jag är danad så övermåttan underbart.” — Ps. 139:14.
Erinringsförmågan växlar mycket. Alldeles som en del människor har friskare kroppar än andra, så har några bättre sinnesförmögenheter. Men det betyder inte att en människa inte skulle kunna få ett bättre minne. Det kan hon om hon försöker. Liksom kroppen kan stärkas genom kroppsrörelser, så kan erinringsförmågan stärkas genom övning.
Ytterst få människor inser vilka oerhörda utvecklingsmöjligheter Gud gav människosinnet. Det kan erinra sig långt mer än människor vanligen väntar sig av det. Historien igenom har det funnits människor som har visat vad sinnet kan åstadkomma. Låt oss till exempel nämna Thomas Macaulay. Han kunde åhöra en lång debatt i engelska parlamentet och därpå flera dagar senare upprepa den ord för ord. Och så har vi Richard Porson, som kunde erinra sig den fullständiga texten till Homeros’ Ciceros, Horatius’ och Vergilius’ litterära alster, såväl som Shakespeares, Miltons och Gibbons verk. Det var ingen dålig prestation.
Gaonen Elia, en litauisk rabbin, hade också ett häpnadsväckande minne. Han kunde erinra sig hela bibeln, såväl som Talmud, det övriga av Midrasch och en del andra judiska skrifter. Allt som allt lärde han sig innehållet i omkring 3.000 böcker utantill.
Under medeltiden fanns det en religiös sekt, bogomilerna, som förväntade att medlemmarna skulle utveckla och bruka minnet. De måste lära sig stora delar av bibeln utantill. Historieskrivaren Dragomanov påstår att 4.000 av dem lärde sig hela bibeln utantill och att alla sektmedlemmarna åtminstone hade de grekiska skrifterna i minnet.
Dessa exempel kan tyckas vara fantastiska bedrifter när det gäller erinringsförmågan, men de är endast några få av de många man skulle kunna nämna. Vad de bevisar är den enastående förmågan att kunna erinra sig något, vilken Gud förlänade människosinnet. De ger belägg för storheten i hans verk. ”Huru stora äro icke dina verk, o HERRE [Jehova]! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar. Ingen är dig lik bland gudarna, Herre [Jehova, NW], och intet är såsom dina verk.” — Ps. 92:6; 86:8.
Bibelskribenternas minne
De män som användes till att skriva bibeln var män med gott minne. När de satte sig ned för att uppteckna det som de hade sett och hört, kunde de påminna sig varje detalj. När aposteln Johannes skrev det fjärde evangeliet, hade sextiofem år förflutit sedan Jesus dog. Likväl innehåller det detaljrika samtal som han förde. Det återger vad Jesus sade till sina efterföljare och till sina motståndare, berättar om vad han gjorde och upplevde. Det är rikt på detaljer. Johannes påminde sig alla dessa ting därför att de hade gjort ett livligt intryck på hans sinne. Med hjälp av Guds andes ingivelse kunde han erinra sig alla dessa ting med all tydlighet.
De som såg Jesu underverk och hörde honom undervisa borde ha haft ett tvingande skäl att lägga på minnet det som de såg och hörde. De visste att de ord han talade var livets ord. ”Simon Petrus svarade honom: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå, att du är Guds Helige.’” — Joh. 6:68, 69.
Markus och Lukas, som nedtecknade delar av bibeln, hade inte själva hört Jesus tala. Men likväl var de upplysningar som de skrev ned i sina böcker i överensstämmelse med de faktiska händelserna. De kunde få veta mycket om dessa av människor som hade hört Jesus och var intresserade av hans läror och hade lagt sig vinn om att komma ihåg dem.
Eftersom vi vet att många människor efter bibelskribenternas tid har haft enastående minne, bör det inte verka otroligt att dessa bibelskribenter kunde påminna sig de många detaljer som de skrev ned. Kom också ihåg, att de ägde Guds inspirerande andes kraft till att skärpa deras sinnen.
Till och med nu på 1900-talet har det funnits människor med ovanligt gott minne. Theodore Roosevelt till exempel kunde läsa en sida en gång och därpå nästan ord för ord upprepa vad han hade läst. Om han kunde göra detta, skulle då inte bibelskribenterna ha kunnat göra detsamma med det som de hörde?
Hur man utvecklar ett gott minne
Det bör ligga Guds nutida tjänare om hjärtat att stärka sitt minne och därigenom göra det bästa bruk av denna Guds gåva. Guds ord innehåller mycket som vi bör minnas och bruka till hans ära och förhärligande. Vi har också hans befallningar, som vi inte får glömma. ”Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.” ”Jag vill, att I skolen tänka på [ihågkomma, 1878, Åk] och göra efter alla mina bud.” — Ords. 4:5; 4 Mos. 15:40.
När Guds folk håller sammankomst meddelas en hel del ting som man bör lägga på minnet. Man kan inte komma ihåg dessa ting om man inte anstränger sig för att fästa dem outplånligt i minnet. Även om en del av de upplysningar som ges kanske är en upprepning av vad man redan känner till, får man inte på grund härav låta intresset svalna. Ett levande intresse är betydelsefullt för erinringsförmågan. Gudagåvan minnet kan inte fungera effektivt, om vi inte hyser intresse för ämnet. Brist på intresse är ett av skälen till att många människor har besvär med att komma ihåg saker och ting. De utvecklar inte tillräckligt stort intresse för det som händer omkring dem, för det som de läser och för de ting som de hör.
Uppmärksamhet
Bristande uppmärksamhet kan vara en annan orsak till dålig erinringsförmåga. Människor i allmänhet lägger inte snabbt märke till saker och ting och är inte så noggranna i sina iakttagelser. De ser bara till en del, därför att de inte låter uppmärksamheten fängslas av det som de ser på. Detta gör ett diffust intryck på sinnet. När de söker erinra sig vad de såg, ser de bara en dimbild. Det som de då inte kan komma ihåg av bilden låter de sin inbillning fylla ut. Hur skulle någon kunna vänta sig att komma ihåg exakt det som han från första början inte har klart och tydligt inpräglat i sitt sinne?
När du blir föreställd för en person, tittar du då bara helt flyktigt på honom utan att fästa nämnvärt avseende vid hans namn, och förvånar du dig sedan över att du inte kan komma ihåg hans drag och hans namn? Du glömmer inte bort en persons utseende eller namn därför att ditt sinne inte kan komma ihåg olika människor, utan snarare därför att du inte är uppmärksam när ni presenteras för varandra. Du bestämmer dig inte för att du vill komma ihåg personen i fråga.
Det som krävs är uppmärksamhet och koncentration vid presentationen. Lägg märke till personens längd, hans kroppsbyggnad, ansiktsformen, ögon- och hårfärgen, formen på öronen, näsan, hakan och munnen. Lägg på minnet om han har några ärr eller andra märken. Lyssna uppmärksamt på vad han heter. Koncentrera dig på detta. Försök associera namnet med hans utseende. Använd namnet flera gånger under ert samtal. Påminn dig senare under dagen den bild du har av honom i ditt sinne och hans namn. Endast om du ger ditt sinne ett livfullt intryck av personen i fråga kan du komma ihåg honom. Och detsamma gäller om allting som du ser. När du ser på något så skärskåda varje detalj. Rikta hela din uppmärksamhet på det. Träna dina sinnen till att noga lägga märke till din omgivning.
I aposteln Paulus har vi ett exempel på en vaken iakttagare. Då han befann sig i Aten, lade han märke till vad han såg när han gick omkring i staden. Han lade märke till detaljer och såg till exempel bland de många föremål som brukades vid gudsdyrkan också det altare som var tillägnat ”en okänd Gud”: ”Atenare, jag ser att ni i allt tyckas vara mera benägna för fruktan för gudomligheterna än andra äro. Så till exempel fann jag också, medan jag gick omkring och noggrant gav akt på föremålen för eder dyrkan, ett altare som bar inskriften ’Åt en okänd Gud’.” — Apg. 17:22, 23, NW.
Tankeförbindelse
När du förbinder det som du läser och hör med sådant som du redan känner väl eller med kunskap som du redan har, stärks erinringsförmågan i hög grad. Det nya stoffet kan du plocka fram lättare, då du behöver det, därför att sådant som är dig bekant och som du i tanken förbundit det nya med, verkar som en krok och drar fram det.
Du vill kanske komma ihåg hur Italien ser ut på kartan. Detta går lätt om du tänker på att landets konturer påminner om en stövel. Eller om du skulle vilja komma ihåg hur många direkta citat från de hebreiska skrifterna som finns i de grekiska skrifterna, då kan du i tanken förbinda de 365 citaten med antalet dagar på året.
Om man, när man vill lära in en sak, frammanar en bild för sitt inre öga, vari denna sak förbinds med bilden, blir detta också till hjälp för minnet. Herr Strandberg kan du till exempel tänka dig stå på en klippa vid havet. När du nästa gång träffar honom, erinrar du dig hans namn med ens. Det går i allmänhet ganska lätt att få namn att ”leva”.
När du har vissa saker att utföra under dagen, varför skulle du då behöva rådfråga ett anteckningsblock om vad du skall göra? Varför inte lita på minnet? Ge det den övning det behöver. Ett anteckningsblock är ett dåligt surrogat för denna gudagåva. Ja, folk är i alltför hög grad benägna att låta anteckningar och det tryckta ordet bevara upplysningar som de borde ha i huvudet. Denna dåliga vana stärker inte erinringsförmågan. Du måste lära dig att lita på minnet.
Se för ditt inre öga hur du utför de uppgifter du måste ta itu med eller de saker du önskar köpa och förbind dem sedan i tanken med välkända föremål i ett rum i huset, i det att du låter ögat glida från ett hörn till ett annat. Dessa för dig välkända ting hjälper dig att ordna de ting i minnet som du vill komma ihåg. Gå igenom de olika sakerna några gånger i det du koncentrerar dig på dem och låter dem leva så att de kan förbindas med varandra. Tag så itu med vad du skall göra och lita på minnet utan att besvära dig med en massa anteckningar som vanligtvis blir bortglömda i alla fall.
Begrundan
Ett av skälen till att Guds tjänare på bibelns tid hade gott minne var att de begrundade. De tänkte på nytt över det som de hade lärt. Bibeln talar om ett tillfälle då Isak gjorde detta. ”Och Isak var ute och gick på fältet för att begrunda då kvällen föll på.” (1 Mos. 24:63, NW) Han gick bort från sitt läger, så att han kunde vara för sig själv på en plats där det rådde stillhet. Här koncentrerade han sig på de upplysningar som var gömda i hans minne. Han tänkte på nytt över det som Gud hade sagt och gjort och inpräglade således dessa ting djupare i sitt sinne. David gjorde också detta. ”Jag tänker på [kommer ihåg, 1878, Åk] forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag.” — Ps. 143:5.
Guds tjänare i våra dagar bör följa dessa trogna mäns exempel. De bör då och då i sinnet göra en återblick på det som de har lärt om Skaparen och hans ord. Begrunda särskilda saker, i det att du tänker igenom alla detaljer.
När du besöker en sammankomst, gör det då till en vana att senare på dagen göra en återblick över det som du har lärt av de tal som hållits. Försök att få ett tydligt och klart intryck av dem och sök få ett fast grepp om det som sagts. Du kommer då att bevara upplysningarna i minnet. Repetition kommer näst efter koncentration i vikt och betydelse. Koncentration förmedlar till sinnet det som vi vill komma ihåg, och repetitionen fäster det bättre i vårt minne.
Det är lika viktigt att du kommer ihåg det du läser som att du kommer ihåg det du hör. Bästa sättet då man skall studera en sak är att gå igenom stoffet först genom att bara läsa kapitel- eller underrubrikerna för att få ett allmänt intryck av det. Läs så igenom det och rikta hela uppmärksamheten på det du läser. Lägg märke till tankarna, som stoffet förmedlar, och gör då och då ett avbrott för att repetera dem. Sedan du läst igenom alltsammans, går du tillbaka och studerar igenom det grundligt. När du är färdig därmed, så gör i sinnet en återblick för att fästa det bättre i minnet.
Det kräver ansträngning att i minnet inprägla sådant som man läser såväl som allt annat man vill gömma i sinnet och göra bruk av längre fram. Du kan inte förvänta att du skall kunna erinra dig något utan att först försöka inprägla det fast och livfullt i sinnet. Ansträngningen kan vara smärtsam till en början, men det är denna ansträngning som stärker vår erinringsförmåga och så småningom gör det mycket lättare att återkalla något i minnet.
Den gudagåva, som minnet utgör, är en ära för Honom som gav den åt oss. Minnet är ett underbart ting och en välsignelse, och det är värt varje ansträngning att utveckla det. Bruka denna gåva förståndigt, så kommer den att vara en god tjänare åt dig.