Del 8 — ”Må din vilja ske på jorden”
På det att Jehova Guds vilja måtte ske på jorden såsom den sker i himmelen, satte Gud i begynnelsen den mänskliga familjen i en helgedom. Denna heliga plats var Edens lustgård eller paradiset fyllt av välbehag, där Adam och Eva kunde träda i förbindelse med sin Gud och himmelske Fader. Det var i denna paradisiska helgedom som en himmelsk son till Gud gjorde uppror och förvandlade sig till Satan, djävulen. Genom ormen, som han tog i sin tjänst, frestade han kvinnan Eva till att synda genom att äta av den förbjudna frukten på trädet för kunskap om gott och ont. Hon i sin tur förmådde sin äkta man, Adam, att äta och uppsåtligt bryta mot Guds lag. Deras närvaro i Edens paradisiska helgedom förorenade den nu. Gud slog ned på den skyldiga trion och uttalade sin förintelsedom över den store ormen, Satan, djävulen, vilken skulle verkställas av Guds kvinnas säd. Han uttalade också dödsdomen över Adam och Eva och renade paradisets helgedom genom att driva ut det syndiga paret och sätta hinder i vägen, så att de inte skulle kunna återvända för att söka äta av livets träd och så få leva på jorden för evigt.
23, 24. Hur visas det att synden överfördes till Adams barn utanför Eden, och i vilka två bemärkelser var Kain en mördare?
23 Synden tillika med den fördömelse som kommer av den, döden, överfördes till Adams barn, som föddes utanför paradisets helgedom. Detta framgår tydligt av det som hände hans förstfödde son, Kain. Denne son ägnade sig åt att odla den förbannade marken utanför Edens helgedom. Hans yngre broder, Abel, blev fårherde. Kain och Abel bar fram offer åt Gud. Det är förnuftigt att anta att den tillbörliga plats, där de kunde frambära offren, var strax intill Edens helgedom, vid den östra ingången, där de av Gud förordnade keruberna höll vakt. Var och en bar fram något av produkten av sitt särskilda arbete. Kain bar fram något av markens frukt. Abel offrade några av sina förstfödda fårs liv och göt ut blodet på marken och bar fram fettstycken av kropparna till Gud.
24 Då visade Gud att liv måste offras och att detta liv måste frambäras till honom, för att de syndfulla människorna skulle kunna återvinna hans ynnest och vinna förlåtelse och bli återlösta från synden och dess straff, döden. Gud såg med välbehag till Abels djuroffer; han förkastade Kains blodlösa offer. Uppfylld av avund göt nu Kain ut blod, men det var hans rättfärdige broder Abels blod, hans som hade behagat Gud genom att frambära ett offer i tro på Gud. När Kain utgöt blod på detta sätt, orenade han marken. Kain blev visserligen inte genast dödad såsom mördare men kom under Guds särskilda förbannelse. (1 Mos. 4:1—23; Hebr. 11:4) Han var mördare i två bemärkelser: genom att han hatade sin oskyldige broder och genom att han verkligen bragte honom om livet. Han visade att han hade sitt ursprung hos djävulen och var ett djävulens barn. (1 Joh. 3:8—12, NW) I sinom tid dog Kain, alltjämt med Guds förbannelse vilande över sig. Alla hans ättlingar blev likaså bortsopade, av den världsomfattande floden på Noas tid. — 1 Mos. 4:16—24; 6:5—13.
25. Hur kommer det sig att döden har följt människorna åt genom Noa och hans familj, ja, genom syndafloden ända fram till vår tid, och vilken mönsterbild gav Gud genom att godta Abels offer?
25 Fram till floden på Noas tid hade ingen av Adams efterkommande lyckats tränga in i Edens helgedom och nå fram till livets träd där. Det var inte på så sätt som Gud nu avsåg att människorna skulle vinna evigt liv i ett paradis på jorden. När Guds tid var inne, sopade syndafloden bort varje spår av denna paradisiska helgedom i Eden någonstans i närheten av det område som nu kallas Mellersta Östern. Alltså har döden följt människorna åt, ja, genom Noa och hans familj, som överlevde syndafloden, ända fram till våra dagar. Varje mysterium beträffande döden och dess orsak avlägsnas av detta kärnfulla uttalande: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 5:12) Den vise kung Salomo sade: ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” (1 Kon. 8:46) Därför får alla människor del av syndens lön, som är döden. (Rom. 6:23) Att Gud godtog Abels offer av får, som inbegrep utgjutande av blod, utgör en mönsterbild. Det anger på vilket sätt människorna skall befrias från dödens fördömelse och frälsas från döden. Det måste ske genom att ett godtagbart liv offrades här på jorden. Abel hade inte rätt att i gemenskap med Gud äta något av köttet av de offrade förstfödda i sin hjord och hade än mindre rätt att dricka deras blod. Varför kunde då Abels offer behaga Gud?
26. Med vilken lag från Gud var Abels offer i harmoni, och hur blev det föranstaltat om ett bättre offer för människorna än det som Abel frambar?
26 Han hade inte lärt detta av Adam, men han lärde det genom tro på Gud. Därför var hans offer i harmoni med Guds lagar som tillkännagavs långt senare: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” (1 Mos. 9:4) ”Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen som är däri.” (3 Mos. 17:11) ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Jehova, som såg att endast på grundval av ett offer av tillräckligt värde och erforderlig kraft kunde rättvisan gentemot de döende, syndiga människorna vändas i ynnest gentemot dem, var också så kärleksfull, att han föranstaltade om det behövliga offret. Han gjorde detta genom sin himmelske Son, sitt första och främsta skaparverk, som han sände ned från himmelen till jorden för att bli den fullkomlige mannen Jesus Kristus. Jesu offer kan åstadkomma det som det första offret en människa frambar, Abels offer, inte kunde åstadkomma. Det kan befria oss från den synd och fördömelse vi ärvt och från döden såsom en följd av synden och från graven. Därför riktar bibeln vår blick mot ”ett nytt förbunds medlare, Jesus, och ... ett stänkelseblod, som talar bättre än Abels blod”. (Hebr. 12:24) Abels blod ropade till Gud från jorden och krävde hämnd på den mordiske broderhataren, Kain. Jesu blod ropar från Guds altare på Guds barmhärtighet gentemot män och kvinnor som utövar tro och lydnad. — 1 Mos. 4:10; Hebr. 13:10—12.
En tillfällig, materiell helgedom
27. Varför bar troende människor, från Noa till Job, fram offer, och vad utgjorde Abrahams tillämnade offer av Isak en förebild till?
27 Alltifrån Abels tid frambärs offer av troende människor, som vann Guds välbehag. Detta innebar att blod utgöts och alltså att ett offerdjur måste låta sitt liv. Noa, Abraham, Isak, Jakob och Job menade inte att Jehova var en blodtörstig Gud, utan lade i dagen att de tydligt urskilde behovet av ett offer. De trädde därför regelbundet fram inför Gud med offer. Dessa män av tro var Guds präster för sina familjer och sitt övriga husfolk. Abraham var rentav villig att offra sin son Isak såsom ett mänskligt offer på Moria berg, där den muhammedanska Klippmoskén nu ligger, i Jerusalem. Han var villig att göra detta med tro på Gud och med tro på en uppståndelse från döden för sin offrade son. Härigenom fick han utföra ett profetiskt drama, som visade hur den himmelske Fadern skulle offra sin egen Son, Jesus Kristus, för att alla troende i alla familjer och nationer på jorden skulle kunna välsigna sig i den himmelske Fadern och i hans offrade Son, den utlovade säden. — 1 Mos. 12:1—3; 22:1—18.
28. Av vem mottog Abraham en välsignelse, och hade han eller andra män av tro några tempelhelgedomar?
28 Abraham mottog en välsignelse av en man som var både konung och präst och hette Melkisedek. ”Och Melki-Sedek, konungen i Salem [forntidens Jerusalem], lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste. Och han välsignade honom och sade: ’Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner [förtryckare, NW] i din hand!’” (1 Mos. 14:18—20) Det finns emellertid ingen uppgift i bibeln om att konungen och prästen Melkisedek hade en tempelbyggnad som tjänade såsom en helgedom, vari han frambar offer åt Gud, den Högste. Alltså hade ingen av dessa män i forntiden, som utövade tro, några tempelhelgedomar.
29. Under vilka omständigheter gav Jehova föreskrifter om att man skulle bygga en helgedom åt honom, och varför bör ingen göra sig lustig över denna ursprungliga helgedom?
29 När Mose, som var en ättling till Abraham, föddes i Egypten, var detta land fullt av tempel åt många gudar. Likväl hade Jehovas eget folk ännu på den tiden inte någon tempelhelgedom åt honom. Egypten var inte rätta platsen för något tempel åt Jehova. Det land, som Gud förde Abraham till, då han kallade honom ut ur Mesopotamien, och som Gud lovade att ge åt hans efterkommande, var rätta platsen för en sådan helgedom. När Mose och hans folk hade lämnat slaveriet i Egypten långt bakom sig och var på väg mot det utlovade landet, förde Jehova dem till foten av Sinai berg, där de fick stanna nästan ett år. Här instruerade han Mose, för att denne skulle låta folket uppföra en helgedom åt honom. Medan de var på vandring mot det utlovade landet, skulle det vara en flyttbar helgedom, ett tält med två avdelningar eller kamrar och med en förgård, som omgav det. Så sade Jehova till Mose, sedan han givit honom de tio buden: ”Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem. Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig.” (2 Mos. 25:8, 9)Må ingen göra sig lustig över detta lilla tält, denna lilla helgedom i öknen, ty denna lilla byggnad var en förebild till himmelska ting, som har mycket stort värde och är av stor betydelse för oss nu. Så säger den inspirerade aposteln, då han citerar just dessa föreskrifter från Jehova till Mose och kommenterar dem. — Hebr. 8:1—6.
30. Hur länge tjänade detta tält, som var en helgedom, sitt syfte, och hur uppstod den gudaktiga tanken att bygga en icke flyttbar helgedom?
30 Denna helgedom, som bestod av ett tält, uppfördes på våren år 1512 f. Kr. och fortfor att vara den plats, där Jehova trädde i förbindelse med det forntida Israels nation i flera hundra år sedan de blivit bosatta i det utlovade landet i det betydelsefulla Mellersta Östern. I detta landområde, som förbinder Europa, Asien och Afrika kom Israels nation att utgöra ett konungarike. Dess andre konung var den trogne David. År 1069 f. Kr. intog David berget Sion, borgen i Jerusalem, och gjorde det till sitt regeringssäte. Där, i närheten av sitt palats, hade han den heliga förbundsarken, som innehöll tavlorna med de tio buden, uppställd under ett tält och anförtrodd åt trogna leviters vård, vilka var prästernas medhjälpare. Då uppfylldes kung David av den gudaktiga tanken att bygga ett icke flyttbart tempel åt Jehova, ett tempel av trä och sten och ädla metaller. Han lade fram saken för Gud.
31. Varför fick inte David äran att bygga den föreslagna helgedomen?
31 Kung David var en krigarkung, som Jehova Gud hade brukat till att såsom Guds skarprättare utgjuta hans fienders blod. Därför gynnade inte Gud David med privilegiet att få bygga templet i Jerusalem. Men Gud ärade David med något ännu mycket större än att få bygga en helgedom av förstörbart material till hans heliga namns ära.
32, 33. Vilket förbund slöt Jehova nu med David, varigenom han visade sin uppskattning?
32 David hade i stor kärlek visat sig angelägen att få bygga ett världsligt, materiellt hus till Guds ära; och Jehova slöt därför ett förbund med David om att bygga honom ett hus. Nej, inte ett palats, utan ett konungsligt hus eller en ätt av konungar, som alla skulle efterträda honom, som alla skulle vara hans avkomlingar, intill dess Davids hus’ evige konung skulle komma. Gud sade:
33 ”Så förkunnar nu HERREN [Jehova] för dig, att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son, som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. ... Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” — 2 Sam. 7:1—16.
34. Varför kan förbundet med David inte gå om intet?
34 Detta var förbundet med David om riket. Jehova bekräftade detta förbund med sin ed. Kan solen och månen försvinna, upphöra att ge ljus åt människorna på jorden? Nej, och lika omöjligt är det att förbundet med David om riket skall gå om intet. Gud kan inte bryta sin heliga ed. Han skall aldrig någonsin kränka sitt förbund med David. Till hans hävdande och rättfärdigande håller syftet med detta förbund på att uppfyllas på ett mäktigt sätt i våra dagar. — Ps. 89:26—37.
35. Vilket verk manade därför David sina undersåtar att ta del i, och hur visade Gud att han godtog det nya templet för tillbedjan av honom?
35 David uppmanade sina undersåtar att stödja hans efterträdare, Salomo, i att bygga ett praktfullt tempel åt Jehova på Moria berg, i det han sade: ”Given nu edert hjärta och eder själ till att söka Jehova, eder Gud, och stån upp och byggen helgedom åt Jehova, vår Gud, att man må föra Jehovas förbundsark och Guds helgedoms kärl in i det hus, som skall byggas åt Jehovas namn.” (1 Krön. 22:19, Åk) Allt byggnadsmaterialet hade blivit iordningställt, och kung Salomo började så att bygga i det fjärde året av sin regering. I elfte året av sin fridsamma regering fullbordade han detta vördnadsbjudande tempel, som enligt nutida penningvärde skulle ha varit värt flera milliarder kronor. Sedan den heliga förbundsarken hade förts in i det allraheligaste i detta tempel, visade Jehova tydligt att han godtog denna helgedom för tillbedjan av honom. Han fyllde tempelhelgedomen med en härlighetens mirakulösa molnsky. Därpå lät han genom ett underverk eld falla ned från himmelen för att tända elden på tempelaltaret i förgården och förtära de första djur som offrats på det. De närvarande gudstillbedjarna uppfylldes av fruktan och föll ned på den stenlagda tempelgården och tillbad Jehova och ”tackade honom, därför att han är god och därför att hans nåd varar evinnerligen”. — 2 Krön. 5:4—14; 7:1—3.
36, 37. a) Vilket påbud och vilket medgivande for hedningars framfart visar om detta tempel var Jehovas verkliga helgedom? b) Hur klagade Jeremia över den heliga staden vid dess förstöring?
36 Vid detta tempels invigning påminde kung Salomo i bön alla sina åhörare om att detta rymliga tempel, som var så underbart skönt, inte var himmelens Guds verkliga helgedom: ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus, som jag har byggt!” (2 Krön. 6:18) Om detta hade varit Jehovas sanna helgedom, varför skulle han då längre fram ha påbjudit att det skulle förstöras, därför att de otrogna, avfälliga israeliterna hade orenat det genom att fylla det med sina avskyvärda, vämjeliga, vederstyggliga ting? Varför skulle han — med skenbar förlust av den egna prestigen bland världens nationer — tillåta de hedniska tillbedjama av Babylons falska gudar att storma in i landet likt rytande lejon, att visa vanvördnad mot dem som för formens skull tillbad i templet, att döda prästerna, att plundra templet på allt av värde och att bränna ned det till grunden? År 607 f. Kr. förstörde Babylons härsmakt under kung Nebukadnessar den ryktbara, heliga staden Jerusalem och förstörde templet, som Jehova en gång hade helgat. De förde bort dess skatter och heliga kärl sånär som på den heliga förbundsarken, vilken hade försvunnit och undgick rovgiriga hednahänder. (2 Kon. 25:8—21; 2 Krön. 36:17—21) Jeremia, som Jehova hade brukat till att profetera om allt detta, satt där sörjande och uppstämde klagosång till Gud över den heliga staden, Jerusalems (Sions) dotter:
37 ”Ovännen räckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon ägde; ja, hon fick se, huru hedningar kommo in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling. Herren [Jehova, NW] förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag. HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar. Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen, som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens [Jehovas, NW] helgedom dräpa präster och profeter? Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga stenar [Helgedomens stenar, NW, fotnot] ligga kringkastade i alla gators hörn.” — Klag. 1:10; 2:7, 8, 20; 4:1.
(Fortsättning följer.)