Del 9 — ”Må din vilja ske på jorden”

Såsom det framhållits tidigare i det tredje kapitlet i boken ”Må din vilja ske på jorden”, vilket vi är mitt uppe i, satte människans Skapare den mänskliga familjen från begynnelsen i en jordisk helgedom, Edens heliga lustgård eller Edens paradis, där han trädde i förbindelse med sina oskuldsfulla skapelser, Adam och Eva. Därför att Adam och Eva förlorade sin oskuld genom att bryta mot sin himmelske Faders befallning, förverkade de rätten till liv i Edens jordiska helgedom för sina efterkommande, hela människosläktet. Vid den världsomfattande floden i Noas dagar blev denna lustgård, som var en helgedom, förstörd. Flera hundra år senare gav Jehova Gud sin profet Mose föreskrifter om att denne skulle låta israeliterna, som låg lägrade i öknen vid Sinai berg, uppföra en flyttbar helgedom, där de skulle tillbedja Gud. Denna bars i sinom tid av israeliterna in i det utlovade landet, Palestina. När Salomo blev Israels konung, ersatte han detta tält, som utgjorde en helgedom, med ett härligt, icke flyttbart tempel, som uppfördes på Moria berg i Jerusalem. Med tiden ohelgade judarna detta tempel ända därhän att Jehova Gud påbjöd och medgav dess förstöring, som de hedniska babylonierna verkställde år 607 f. Kr.

Den jordiska helgedomen återuppbyggd

38, 39. a) Hur lång tid bestämde Jehova att tempelplatsen skulle ligga öde? b) Vem uppreste Jehova, enligt Jesajas profetia, och vilket påbud utfärdade denne?

³⁸ Alldeles som Jeremia hade profeterat låg platsen för Salomos tempel öde under 70 år. Under tiden var de flesta av de tusentals judar, som överlevde Jerusalems och dess tempels fall, fångar i Babylon, fångar som det grymma Babylon inte gav något annat hopp än att de måste dö fjärran från sitt hemland. Men Jehova var i sin himmelska helgedom. Han gav akt på det som skedde och tänkte därvid på sitt namn och den tillbedjan som borde ägnas honom. ”Han [Jehova] har blickat ned ifrån sin heliga höjd, ... HERREN [Jehova] har skådat från himmelen ned till jorden för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn.” (Ps. 102:20, 21) Han bestämde tidpunkten för allt vad han skulle företa sig gentemot sitt eget folk och dess förtryckare. Han uppreste just den erövrare som han hade förutsagt genom Jesaja, nämligen kung Cyrus (eller Kores) i Persien: Jag, Jehova, ”är den som gör allt, ... den som säger om Kores: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem [såsom jag själv har sagt]: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’” (Jes. 44:24, 28; 45:1—5, 11—13) Till alla nationers förundran föll det mäktiga Babylon år 539 f. Kr. för mederna och perserna och fick dricka samma förnedringens kalk som det hade tvingat nationen av Jehovas folk att dricka. I det 70 :e året av Jerusalems ödeliggande, år 537 f. Kr., utfärdade perserrikets konung påbudet om att Jehovas helgedom skulle återuppbyggas.

³⁹ Så löd Cyrus’ påbud: ”Alla jordens riken har Jehova, himlarnas Gud, givit mig, och han har själv uppdragit åt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem, som är i Juda. Vemhelst som finnes ibland eder av allt hans folk, må hans Gud bevisa sig vara med honom. Må han så draga upp till Jerusalem, som är i Juda, och åter bygga upp Jehovas, Israels Guds, hus — han är den sanne Guden –, vilket var i Jerusalem.” — Esr. 1:2, 3, NW; 2 Krön. 36:22, 23.

40, 41. a) Hur kom offer på nytt att frambäras åt Jehova på rätt plats? b) När lades grunden till templet, till bekräftelse av vems ord?

⁴⁰ En kvarleva bestående av omkring 50.000 trogna israeliter och slavar hörsammade påbudet och återvände fulla av iver till Jerusalem. Vid slutet av detta år, det 70:e året av Jerusalems ödeliggande, var de tillbaka på de platser, där deras forna städer hade legat, och här bosatte de sig nu åter. Detta uppfyllde fullständigt Jehovas profetia genom Jeremia. På första dagen i sin sjunde månad, Etanim, den månad då judarna skulle fira försoningsdagen och hålla lövhyddohögtiden, församlades de med den judiske ståthållaren Serubbabel, och de förenade sig med sin överstepräst Jesua i att återuppföra Jehovas altare på dess plats i templets förgård på Moria berg. ”De uppförde altaret på dess plats.” Därpå började man på nytt frambära offer åt Jehova, enligt vad som var föreskrivet för var dag. Man höll till och med den veckolånga lövhyddohögtiden — för första gången på 70 år. Dessutom offrades det ”ständiga brännoffret” eller det ”ständigt återkommande brännoffret”, det brännoffer som frambärs dagligen, morgon och kväll. (Esr. 3:1—5, NW; 2 Mos. 29:38—42; 4 Mos. 28:3—10) Således började man återuppliva Jehovas tillbedjan på just den plats, vid vilken han hade fäst sitt namn. Vilka glädjedagar var inte detta för den frigivna kvarlevan av hans folk! Templets grund hade ännu inte blivit lagd, men det blev den sju månader senare, år 536 f. Kr., under Cyrus den stores regering.

⁴¹ Återigen hade Jehovas ord på ett underbart sätt besannats. Omkring 185 år efter det att Jesaja uttalat sin profetia om Cyrus, blev grunden till Jehovas tempel lagd, och helgedomen åt det forntida Israels Gud höll på att återuppföras. Men ännu storslagnare uppfyllelser av Jehovas profetior ser vi i våra dagar!

42. Vilken verkan hade fiendens försök att hindra tempelbygget, och hur grep Jehova in för att rätta till det förhållande som uppstått?

⁴² Jehovas helgedom har varit det främsta angreppsmålet ända fram till vår tid. När judarna höll på att återuppföra Guds tempel enligt Cyrus’ påbud, förtröt det folket i länderna runt omkring att denna kvarleva av Jehovas folk blivit återbördad och att hans tempel och tillbedjan återupprättades. De gjorde allt de förmådde, på ort och ställe och vid de persiska härskarnas hov, för att hindra att Jehovas helgedom skulle bli återuppbyggd, för att ”göra deras beslut om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och till dess Darejaves blev konung i Persien”. (Esr. 4:1—5, Åk) Arbetet på detta andra tempel åt Jehova blev i själva verket stoppat till följd av en felunderrättad perserkonungs påbud och den vapenmakt, som Jehovas helgedoms hedniska motståndare förfogade över. Under detta uppehåll i tempelbygget blev judarna materialistiska, och Jehova undanhöll dem sin välsignelse. För att mana kvarlevan av sina tillbedjare att fullborda huvudavsikten med att han föranstaltat om deras befrielse från Babylon, uppreste han då sina profeter Haggai och Sakarja, för att dessa skulle framhålla judarnas försumlighet och skulle stärka deras tro på Gud, den Allsmäktige. Frimodigt återupptog de, under Darius I:s andra regeringsår, byggandet av Jehovas helgedom. De lät inte fiendens invändningar förmå sig till att sluta upp med det och hänvisade motståndarna till Jehovas påbud genom kung Cyrus den store. Helgedomens fiender vädjade till kung Darius I. Perserkungen gjorde efterforskningar, fick belägg för att Cyrus hade utfärdat ett påbud om att judarna skulle återuppbygga Jehovas tempel och befallde lojalt att Cyrus’ påbud skulle fullgöras. Sluta upp med att hindra arbetet, ni fiender till Jehovas hus, annars skall ni upphängas på en påle och edra hus göras till offentliga avträden! Ge i stället förnödenheter åt Jehovas tempelbyggare, så att Guds hus kan bli färdigt! — Esr. 6:6—12.

43. a) När blev det återuppförda templet överlämnat åt Jehovas tillbedjan och tempeltjänsten återupplivad? b) I vilket syfte begav sig Esra till detta tempel, och vilken framstående person avlade ett besök där år 332 f. Kr.?

⁴³ I Jehovas ande och kraft, och rentav med understöd från det persiska väldets härskare, gick alltså tempelbyggandet framåt. På litet mer än fyra år fullbordades det. ”Huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar [februari–mars], i konung Darejaves’ [Darius’] sjätte regeringsår.” (Esr. 6:15) Detta var år 516 f. Kr. Med stor fröjd överlämnade Jehovas tillbedjare Guds fullbordade helgedom åt hans tjänst. Nästa månad firade de påsken, på den 14 Nisan. Tempeltjänsten fortsatte i denna helgedom, som ståthållaren Serubbabel uppförde, såsom den hade tillgått i det tempel som Salomo byggde. Återigen frambärs de dagliga offren, eller det ”ständiga [ständigt återkommande] brännoffret”, åt Jehova morgon och kväll. År 468 f. Kr., som var perserkonungen Artaxerxes’ sjunde regeringsår, kom den judiske präst, som hette Esra och som också sysslade med att göra avskrifter eller kopior av Guds lag, enligt konungens befallning från Babylon upp till detta tempel i Jerusalem för att överlämna en storslagen gåva till underhållet av Jehovas helgedom. (Esr. 7:1—8:36) Under det följande århundradet, så förmäler historien, gjorde en annan historisk person ett besök i denna helgedom i Jerusalem. Det var den macedoniske eller grekiske konungen Alexander den store som då, år 332 f. Kr., avlade ett besök där under sitt fälttåg för att erövra Persiena, vilket också skulle ske till uppfyllelse av profetiska utsagor.

44. Hur kom det sig att detta tempel återinvigdes år 165 f. Kr., och vilken högtid till minne härav var Jesus närvarande vid?

⁴⁴ Omkring två hundra år senare blev detta andra tempel återinvigt. Den syriske konungen Antiokus IV Epifanes gjorde ett ondskefullt försök att utrota Jehovas tillbedjan. År 168 f. Kr. orenade han Jehovas helgedom genom att bygga ett altare över det stora altaret, där man offrade åt Jehova, och frambar på det ett avskyvärt offer till den falske gud som han tillbad, Olympens Zevs (eller Jupiter). Detta hände på den 25:e dagen i den judiska månaden Kislev (november– december). Han satte stopp för det dagliga offret eller det ständiga brännoffret i templet. I vilt raseri förföljde han Jehovas tillbedjare som vägrade att kompromissa. (1 Mackabéerboken 1:20—64) Detta framkallade upproret under mackabéerna, den trogne prästen Mattatias’ söner. Efter det att hans tredje son, Judas, hade blivit vald till ledare, förde denne sin lilla truppstyrka till seger över fienden, återerövrade Jerusalem och återinvigde templet den 25 Kislev år 165 f. Kr., samma dag på året som det hade vanhelgats av den syriske konungen. Ända sedan dess har judarna firat tempelinvigningens högtid, Hanukkah, denna dag varje år. (1 Mackabéerboken 4:36—59; 2 Mackabéerboken 10:1—9; Josefos: Antiquities of the Jews [Judarnas gamla historia], bok 12, kapitel 7, paragraf 7) Denna högtid omtalas i Johannes 10:22, 23: ”Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter, och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.” På Jesu tid vanhelgade judarna själva genom sitt handlingssätt detta tempel.

45. Vem lär ha dristat sig att gå in i det allraheligaste i denna helgedom, och vad blev Judeen år 63 f. Kr.?

⁴⁵ Världsscenen förändrades, och Rom blev världsmakt. År 63 f. Kr. erövrade den romerske härföraren Pompejus den höjd, på vilken Jehovas tempel reste sig, och dristade sig att gå in i det allraheligaste i denna helgedom. Han såg inte någon Jehovas förbunds heliga ark där, ty denna hade inte återbördats till det allraheligaste.b Pompejus rörde inte templets skatter.c Men han intog Jerusalem, och Judeen blev en romersk provins.

46. Hur blev Her odes den store konung i Judeen, och vad försökte han göra med Jesus?

⁴⁶ Flera år senare bortförde härföraren Crassus allt av värde som han kunde hitta i templet.d Judarna gjorde så uppror, men Rom segrade. År 40 f. Kr. utnämnde den romerska senaten edomiten eller iduméen Herodes den store till konung över Judeen. Först år 37 f. Kr. stormade han Jerusalem och intog det och blev konung inte bara till namnet. Från detta år bör Herodes’ regeringstid räknas. Man finner då att Herodes alltjämt satt vid makten då Jesus föddes i Betlehem omkring den 1 oktober år 2 f. Kr. Det var denne onde kung Herodes som försökte döda Jesusbarnet för att hindra Jesus från att växa upp och bli konung. — Matt. 2:1—19.

47. Vad grep sig konung Herodes an med att göra för att behaga judarna, men hur blev allt detta till intet, i uppfyllelse av Jesu ord?

⁴⁷ Herodes, som blev kallad den store, härskade i 37 år. Mot mitten av sin regering grep han sig an med att restaurera templet som hade funnits alltsedan ståthållaren Serubbabels tid. För att behaga judarna ville han bygga om det, så att det blev mycket mera storslaget. År 17 f. Kr. sattes byggnadsverksamheten i gång, och arbetet fortgick utan att hindra den regelbundna tempeltjänsten. På ett och ett halvt år fullbordades templets helgedom eller náos. Det tog åtta år att fullborda templets förgårdar och de täckta gångarna runt omkring. Den fullständiga restaureringen av templet tog mycket längre tid. Ja, den fullbordades inte ens av Herodes den store. Vid påsken år 30 e. Kr. sade judarna till Jesus att arbetet på templet hade pågått i fyrtiosex år; och hur skulle han då kunna resa upp det på tre dagar? (Joh. 2:13—22) I själva verket fullbordades inte templets restaurering förrän år 64 e. Kr. Det var sex år innan den romerska hären under härföraren Titus förstörde både templet och staden, till uppfyllelse av Jesu profetia, som han uttalade på våren år 33 e. Kr. (Matt. 24:1, 2) De som hade utövat sin tillbedjan där skingrades till jordens ändar.

48. Vad har gjort ett återuppbyggande av denna jordiska helgedom olämpligt, och med vilket utlovat herradöme är det förbundet?

⁴⁸ Jehovas jordiska helgedom har aldrig återuppbyggts. Detta har varit i överensstämmelse med hans vilja. Den tid är länge sedan förbi, då en sådan livlös, materiell helgedom hade en uppgift att fylla. Jehova har vänt sin uppmärksamhet till en mycket betydelsefullare helgedom, en levande helgedom, och till den har han överfört sitt namn och sin heliga ande. När den fullbordas i en nära framtid, skall den därpå äga bestånd till hans eviga, universella ära. Genom denna ovanliga helgedom skall han utgjuta sin välsignelse över folk av alla mänsklighetens släkter och nationer, som gör hans vilja på jorden. Liksom helgedomen på Moria berg i Jerusalem var förbunden med hans herradöme över Israels nation, så är hans eviga, andliga helgedom oskiljaktigt förbunden med hans utlovade herradöme, himmelriket. Den byggs av honom som är större än kung Salomo och ståthållaren Serubbabel, för att inte nämna kung Herodes.

KAPITEL 4

GLIMTAR AV GUDS RIKE

1. Varför höll Jehova Gud dom i Edens helgedom, och vem skulle enligt hans påbud få huvudet söndertrampat?

INTILL dess synden uppstod var Jehova Gud människans erkände härskare i Edens helgedom. När människorna bröt mot sin rättfärdige härskares lag och således valde att få en ny härskare och laggivare, höll Jehova Gud domsförhandling. Han uttalade sin fördömelse över människans nyvalde härskare, Satan, djävulen, som nu hade blivit en rivaliserande gud, vilken sinnebildligt framställs såsom bedrägeriets orm. Domaren Jehova sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:15) Många människor har blivit bitna i hälen av en bokstavlig orm, och många människor har trampat sönder en orms huvud med sin häl; men ormarnas avföda har levt vidare fram till våra dagar. Detta har inte uppfyllt Guds dom i Eden, ty Guds dom innebar i själva verket ett påbud om att huvudet på den ”ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, skulle krossas. — Upp. 12:9, NW.

2. Vilka frågor väcktes av Guds profetiska dom, som han uttalade där?

² Det dödliga såret skulle tillfogas ormen av Guds kvinnas, dvs. hans heliga universella organisations, utlovade ”säd” eller avkomma. Denna organisation är såsom en hustru för honom och kan frambringa barn till hans tjänst. Hans profetiska dom i Eden väckte genast frågor; inte bara denna: Vem skall bli Guds kvinnas säd?, utan också dessa: När skall denna säd trampa sönder den hatade ormens huvud och förgöra honom och hans avföda? När skall människorna, offren för ormens lögn, bli föremål för denna stora befrielsehandling? Till och med himmelens änglar, vilka utgör den hustrulika organisation som är Guds kvinna, var intresserade av att få veta detta. — 1 Petr. 1:12.

3. Vad krävdes för att detta krossande skulle bli verklighet, och varför förverkligades det inte genom syndafloden?

³ Att den gamle ormens huvud krossas innebär kamp mellan härskare. Satan, djävulen, hade satt sig upp såsom härskare över människorna genom att förmå dem att lyda honom i stället för Jehova Gud. Det krävdes en annan mäktig härskare, om Satan skulle tillfogas ett nederlag och oskadliggöras såsom härskare. Syndafloden på Noas tid medförde inte att Satan fråntogs sitt herravälde. Den utplånade visserligen den ”forntida världen”, ”de ogudaktigas värld”, men Satan behöll alltjämt väldet över sin demoniska säd, de osynliga andarna eller fallna änglarna. — 2 Petr. 2:5.

4, 5, a) Var bröt uppror ut efter floden? b) Till vad hade Noa inte gjort sig över sina efterkommande, men på vilket sätt följde inte Nimrod hans exempel?

⁴ I världen efter floden lockade Satan, djävulen, snart det stora flertalet av Noas efterkommande till att göra öppet uppror mot Jehova Gud, som hade frälst deras förfäder, Noas familj, undan den världsförintande floden. De första upprorsflammorna av någon betydelse slog ut i full låga i den forntida staden Babylon på floden Eufrats strand i landet Mesopotamien, som nu kallas Irak. ”Noa levde efter floden tre hundra femtio år.” (1 Mos. 9:28) Likväl gjorde han inte under hela denna tid anspråk på att vara Guds kvinnas utlovade säd bara därför att han hade byggt frälsningens ark, och inte gjorde han sig heller till konung över sina efterkommande, hela mänskligheten. Om han hade gjort det, skulle han ha upprättat en världsregering med sig själv såsom härskare över hela mänskligheten. Men Noas sonsonsson Nimrod följde inte sin gudaktige farfarsfars exempel. Nimrod skilde sig från Noa. Fastän Noa ännu levde, bröt Nimrod regnbågsförbundet, som Gud hade ingått med Noa i syfte att slå vakt om den helgd, som tillkom djurens blod. Nimrod blev jägare, både för nöjes skull och såsom krigare, och gjorde sig själv till konung i opposition mot Jehova. Vi läser:

⁵ ”Detta är Noas söners, Sems, Hams och Jafets, historia. Och Hams söner voro Kus och Misraim och Put och Kanaan. Och Kus blev fader till Nimrod. Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. Det är därför som det talesättet finnes: ’Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.’ Och början av hans rike kom att bliva Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land. Från detta land drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela.” — 1 Mos. 10:1, 6, 8—12, NW.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]