Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
Berättat av Harold A. Morris
VID aderton års ålder är en pojke fylld av ärelystna planer som han hoppas kunna förverkliga i framtiden. Livet ligger framför honom. Han har inte den ringaste tanke på ålderdom, kraftlöshet och död. Mycket ofta anser han sig vara bra mycket klokare än han verkligen är. Det är inte troligt att han fäster avseende vid den vise kung Salomos råd, såvida han inte är medveten om sitt andliga behov. ”Kom nu ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar”, sade Salomo. Jag var i varje fall bland dem som inte tänkte på detta råd. Jag hade visserligen vuxit upp i ett hem som ansågs vara kristet, men det fattades mig mycket i fråga om andliga ting.
När mina klasskamrater tog examen vid läroverket, befann jag mig på sjukhus på grund av en brusten blindtarm. Jag måste stanna på sjukhuset en månad, och under ytterligare en månad var jag konvalescent hemma. Jag kunde inte fortsätta mina studier när hösten kom, så jag begav mig till en annan stad, där jag hade fått arbete. Det var då jag träffade på ett av Jehovas vittnen och började få kunskap om Jehovas underbara uppsåt att återställa paradiset här på jorden. Jag sökte flera gånger upp detta vittne för att tillägna mig mera kunskap om Guds ords underbara sanningar. Det var denna kunskap som gav mig ett uppsåt i livet som var värt en helhjärtad strävan.
En kväll föreslog min nye vän, vittnet, att jag skulle följa med honom till Vakttornsstudiet. Jag var genast beredd att följa med. Eftersom jag var van vid vanliga ”gudstjänster”, föreföll det första Vakttornsstudiet mig mycket egendomligt. Det var emellertid uppenbart att alla som var där ägnade sig åt bibelstudium. Deras uppriktighet och vänlighet kunde inte jämföras med något som jag tidigare hade träffat på. Efter studiet dryftade församlingen hur man skulle ordna med färden till ett zonuppbåd, som skulle hållas i Indianapolis två veckor senare. Denna sammankomst gjorde djupt intryck på mig. Aldrig någonsin hade jag sett så många lyckliga och hänsynsfulla människor. Detta hjälpte till att övertyga mig om att de var Jehovas folk. Sex månader senare, vid nästa zonuppbåd, tog jag ett viktigt steg framåt i min strävan att söka förverkliga mitt uppsåt i livet och lät döpa mig.
När jag började planera för att bli pionjär, trodde mina föräldrar att jag hade förlorat förståndet, då jag lämnade ett bra arbete för att dra ut och predika. De menade att det var att gå för långt i fråga om religion. En ung broder i församlingen beslöt sig för att följa med mig till Greenville i Nord-Carolina. Det var en underbar känsla jag hade, när jag bröt mig lös och började söka förverkliga mitt uppsåt i livet i heltidspredikandet såsom en tjänare åt Jehova. Detta var i mitten av februari 1942. Min avsikt var att fortsätta som pionjär så länge jag kunde. Jag är lycklig över att kunna säga att nästan halva mitt liv har blivit brukat i denna glädjefyllda tjänst.
I Nord-Carolina var bröderna mycket snälla mot oss, och vi hade underbara erfarenheter. Ja, församlingen växte så snabbt, att vi snart kunde flytta till en annan plats. Sällskapet förordnade oss då att arbeta i Louisville i Kentucky. Medan vi var där fick jag se en artikel i tidskriften Consolation (En ny värld), som nu heter Awake! (Vakna!), om att Gileadskolan hade öppnats. Jag blev mycket glad över att få veta om planerna och förberedelserna för att öva och sända ut missionärer till andra länder, men jag kunde inte tänka mig att jag själv skulle passa in i sammanhanget. Jag blev mycket förvånad då jag fick mig tillsänd en blankett för ansökan om att få komma till Gilead. Detta hände i december 1943. Brevet som medföljde framhöll klart och tydligt att detta var ett privilegium som man inte fick ta lättvindigt. Hela mitt återstående liv skulle på verkas av det beslut jag fattade. Sedan jag under bön tänkt över saken, fyllde jag i ansökningsformuläret och sände in det.
Jag blev erbjuden att komma till Gileads tredje kurs, som började i februari 1944. Gilead blev ett språngbräde till större privilegier i fråga om tjänst. Efter avslutningen blev jag och min kamrat förordnade att arbeta i Connecticut. Därefter fick vi arbeta vid Betel under sex månader. Så till slut fick vi vårt förordnande i främmande land, som vi väntat på i flera månader. Vi skulle bege oss till Bolivia.
När vi kom till La Paz i Bolivia den 25 oktober 1945, var det ingen som väntade oss. Vi kände inte en själ i landet. Vi gladdes många gånger över att ha privilegiet att börja något här som aldrig skall bli glömt. Till dess vi fick den litteratur, som vi hade beställt och som anlände tre månader efter vår egen ankomst, fick vi arbeta med tre exemplar av boken ”Sanningen skall göra eder fria” på spanska samt ett exemplar på engelska och en bibel på spanska och en på engelska. Fastän vi bara kunde ta emot beställningar på olika skrifter, kunde vi börja bibelstudier redan första veckan med människor som visade intresse.
Mera hjälp fick vi åtta månader senare, då fyra missionärer till anlände. Alla sex har vi beslutsamt stannat kvar på vårt teokratiskt tilldelade distrikt och fortsätter att ge föda åt fåren här i landet. Vi betraktar Bolivia som vårt hem. Vi tackar Jehova och hans organisation för att de har gjort det möjligt för oss att tjäna här.
När allt fler missionärer kom in i landet, började de goda nyheterna om Riket spridas till andra delar av Bolivia. Människor av en god vilja började sluta sig till den nya världens samhälle. Det dröjde inte länge förrän de bolivianska bröderna blev flera än missionärerna, och när vi hade kretssammankomster tog fler och fler av dem del i programmet och fick ansvar när det gällde att planlägga och leda verksamheten under sammankomsten.
År 1952 använde tre av oss semestern till att besöka fyra städer, i vilka man inte kände till Jehovas vittnen. Under de år som följt sedan dess har jag haft del i att organisera verksamheten på dessa platser. Verksamheten har kommit i gång helt nyligen i den sista av de fyra städerna, ty vädret där är mycket kallt och blåsigt. Endast sju månader efter det att två missionärer blivit sända till denna stad, fanns det åtta nya förkunnare av de goda nyheterna som där på platsen offentligen kungjorde budskapet om Jehovas uppsåt. Nu har en församling börjat fungera där.
När de två första filmer, som den nya världens samhälle har framställt, kom till Bolivia, hade vi bara en enda krets. Eftersom jag var kretstjänare, hade jag den stora glädjen att få visa filmen i alla delar av landet. Glädjen hade sin rot i åsynen av den lycka som dessa filmer skänkte bröderna och människorna av en god vilja.
Så länge det fanns bara en enda krets i Bolivia, kände jag alla bröderna och de flesta av de nya som höll på att komma med i sanningen. Men nu, när det finns sex kretsar, träffar jag alla förkunnarna endast en gång om året, vid landskonventet. Vid det sista konventet betraktade jag de trettiosex nya bröder som skulle döpas, och det slog mig att jag bara kände igen några stycken av dem. Detta är sannerligen ett tecken på tillväxt. Här blev trettiosex döpta på en enda dag, men år 1956 var det bara tjugotre som blev döpta under hela året.
Då landstjänaren blev sjuk, blev jag ombedd att fylla hans plats till dess en annan kunde sändas hit. Fastän jag tyckte att jag inte passade för kontorsarbete, gladde jag mig mycket över de tio månaderna. Det fanns alltid något att göra. Problem skulle redas ut, rapporter skulle skrivas, litteratur skulle skickas i väg, löpsedlar skulle tryckas, nya missionärshem skulle upprättas, sammankomster skulle anordnas, och så hade jag min personliga predikoverksamhet tillsammans med församlingen på platsen att sköta.
Det var en stor glädje att få vara med vid den stora internationella sammankomsten år 1958 och att åter få råka gamla vänner och släktingar. När det led mot slutet på min semester, var jag redo att återvända till mitt arbete i Bolivia. Jag tycker mycket om mitt arbete här bland dessa andligen hungriga människor.
Det var mycket roligt att träffa samman med många bröder vid sammankomsten, vilka lade planer för att tjäna där behovet är stort, och att tala med ungt folk, som tänkte göra heltidstjänsten till sitt uppsåt i livet. De som gör det kommer aldrig att ångra att de slagit in på en sådan kurs. När jag tänker över vad jag själv har gjort och vad jag kunde ha gjort genom att inrikta mig. på ett annat mål, är jag övertygad om att jag strävat hänemot det enda mål som är något värt. Om jag kunde leva om mitt liv, skulle jag inte välja ett annat uppsåt att söka förverkliga.