Jag har satt min hand till plogen och har inte sett mig tillbaka
DÅ JAG gick ombord på planet till mitt nya hem i Bolivia, tänkte jag på de ord som min mor hade skrivit till mig i sitt senaste brev. ”Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.” (Lukas 9:62, 1917) Jag var fast besluten att tillämpa dessa ord.
Även om missionärsarbetet skulle bli en ny erfarenhet för mig, hade jag redan varit ute i heltidstjänsten i omkring fem år. Jag lärde känna sanningen genom mina föräldrar, som började studera år 1923 tillsammans med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Fastän jag bara var fyra år då, ville jag förstå Sällskapet Vakttornets publikationer. Men under många år ägnade min familj inte så mycket tid åt sanningen. Någon gång då och då hände det att några av våra grannar som var bibelforskare kom och besökte oss. Jag kommer också ihåg hur far brukade besöka grannarna för att lyssna till domare Rutherfords radioföredrag.
Men det var inte förrän år 1938 som sanningens säd började bära frukt. Min mor — som då var skild och hade gift om sig — började ta emot och ivrigt läsa Jehovas vittnens litteratur. Det jag fann särskilt spännande av det jag lärde mig var att ”en stor skara” skulle få överleva den nuvarande tingens ordnings tillintetgörelse och leva för evigt på jorden. (Uppenbarelseboken 7:9—14) Denna upplysning måste delges andra!
När jag blev döpt i juni 1939, började jag därför fundera på att bli heltidsförkunnare eller pionjär. Jag flyttade till Colorado, och där blev jag bekant med Helen Nichols och hennes mor — två smorda systrar som var reguljära pionjärer. De underbara erfarenheter som de berättade uppmuntrade mig ytterligare till att tjäna som pionjär. Så i maj 1940 blev jag förordnad som pionjär och fick börja tjäna i Salida i Colorado.
Gileadutbildning och sedan missionär i främmande land
Sedan jag tjänat några år som pionjär på olika platser i Colorado och Indiana blev jag inbjuden till Gileadskolans tredje klass. Detta är en skola som anordnats av Sällskapet Vakttornet för att utbilda missionärer. Under fem underbara månader åtnjöt jag Gileadskolans välsignelser, men efter examen fick jag inte omedelbart resa till det land dit jag hade förordnats som missionär. Andra världskriget utkämpades! Därför sändes jag tillfälligt för att samarbeta med sju andra systrar i West Haven i Connecticut i USA. År 1945 blev jag förordnad till att tjäna i Washington. Men snart var vägen öppen för mig att resa till mitt missionärsdistrikt: La Paz i Bolivia.
Jag hade aldrig hört talas om Bolivia innan jag fick mitt förordnande! Det är inte underligt att oroliga tankar for genom mitt huvud, då vi steg ombord på planet: Hur skulle jag bete mig som missionär? Skulle jag kunna hålla ut i den tjänsten? Jag påminde mig min mors råd att jag skulle sätta min hand till plogen och inte se mig tillbaka, och det styrkte mig i mitt beslut att göra min missionärstjänst framgångsrik. Dessutom skulle jag inte vara ensam i detta nya land. Jag hade sällskap med min syster och min svåger, som hade gått igenom Gileadskolans fjärde klass. Den 9 juni 1946 landade vårt plan i La Paz.
Mitt i revolutionen
Samma dag som jag kom försökte någon sätta i gång en revolution genom att fälla en bomb på regeringspalatset. Bomben sprakade till lite och dog ut, alldeles som revolutionen. Men knappt två månader senare bröt en annan revolution ut, och många dödades och många blev skadade. Landets president, jämte några av hans ministrar, hängdes i en lyktstolpe på stora torget. Så började min missionärstjänst i Bolivia.
Men efter den fruktansvärda blodsutgjutelsen kunde vi trösta de sörjande, och många ödmjuka bolivianer var villiga att börja studera bibeln med oss. (Jesaja 61:1, 2) På den tiden använde vi ofta grammofonskivor med predikningar, då vi vittnade för människor. Detta innebar att vi fick bära både en grammofon och en bokväska i de branta bergen i La Paz på den hisnande höjden av 3.660 meter. På grund av min begränsade kunskap i spanska trodde några att jag sålde grammofoner och grammofonskivor!
Jag fick uppleva många glädjande ting som ny missionär. En dag, då jag gick från hus till hus i ett av de finare kvarteren i La Paz, öppnade en tjänsteflicka och bjöd in mig. Damen i huset lyssnade på min framställning och tecknade en prenumeration på Vakttornet. Hur kom det sig att hon genast gav ett så fint gensvar? Hon hade nyligen blivit opererad, och medan hon låg på kliniken, läste hon bibeln. Hon upptäckte att bibelns läror skilde sig en hel del från det som hennes kyrka lärde, och därför var hon ganska ivrig att få läsa den litteratur jag erbjöd henne. Men innan jag kunde gå tillbaka till henne, kom hon och sökte få tag i mig, och hon fann mig till sist i ett gathörn, där jag erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till förbipasserande. ”Snälla du, kom hem till mig!” sade hon insisterande. Hon gjorde snabba framsteg i sitt studium av bibeln och blev snart döpt. Nu, 30 år senare, är hon fortfarande en trogen tjänare åt Jehova.
En smutsig docka
När vi hade arbetat 11 år i La Paz, blev vi skickade till södra delen av Bolivia. Min syster och hennes man och min kamrat Esther Erickson och jag styrde därför kosan till en liten stad som heter Tupiza. Detta hände i februari 1957. Tupiza ligger nära järnvägslinjen mellan Bolivia och Argentina. Folket där var mycket vänligt, och det var lätt att sätta i gång bibelstudier. I själva verket dröjde det inte länge förrän vi kunde organisera regelbundna möten som besöktes av många från Tupiza.
En dag fann vi en smutsig docka utanför vårt hus. Vad betydde detta? Prästen hade tydligen börjat varna människor för Jehovas vittnen, och därför försökte någon kasta en ”hechizo” på oss eller förtrolla oss! Men deras ”hechizo” visade sig vara verkningslös.
Eftersom Tupiza var en sådan liten stad, blev Esther och jag snart förflyttade till Villazón, en annan liten stad i Bolivia på gränsen till Argentina. Den här trakten var karg, blåsig och kall! Men vi var inte missmodiga, eftersom vi litade på att vi skulle få Jehovas välsignelse.
När Esther och jag började bearbeta staden, fann vi att människor hade satt upp skyltar i sina fönster med texten: ”Jehovas vittnen och evangelister tas inte emot.” Men ändå visste människorna i Villazón inte vilka Jehovas vittnen var! Liksom i Tupiza hade en präst ingripit och delat ut skyltarna i kyrkan för att människorna skulle sätta upp dem i sina fönster. Trots skyltarna i fönstren gav människorna gynnsamt gensvar, och vi placerade mycket litteratur och satte i gång många bibelstudier. Undan för undan försvann skyltarna från fönstren.
Men var skulle vi kunna hålla möten? Vi gjorde om ett rum i vår lilla lägenhet till en Rikets sal. Vi lade plankor över bokkartonger och fick på så sätt bänkar att sitta på. Eftersom det inte fanns någon döpt broder där, satte Esther och jag på oss huvudbonader och ledde mötena själva. Till vår stora glädje var det över hundra närvarande, då vi anordnade det första åminnelsefirandet av Kristi död där! Det är sant att några kom av ren nyfikenhet för att se hur ”gringas” (de utländska flickorna) ledde sina möten. Men några av dem som först kom av ren nyfikenhet är vittnen nu.
Vi bearbetade också den lilla staden La Quiaca i Argentina, där vi kunde sätta i gång flera bibelstudier med intresserade människor. Eftersom vi måste passera gränsen så ofta, uppmärksammades vi av gränspolisen. En dag, då vi återvände från La Quiaca, bad polismannen oss att inte utföra vårt arbete så öppet, eftersom Jehovas vittnens verksamhet hade förbjudits i Argentina. Jag sade till honom: ”Som jag har förstått garanterar er regering religionsfrihet.” Han svarade att prästerna hade utövat påtryckningar på ministrarna i regeringen, vilket hade lett till förbudet. Under alla förhållanden brukade han efter detta vända ryggen åt oss varje gång vi passerade gränsen till Argentina!
Vi arbetade i Villazón i fyra år. Min kamrat studerade med en man, vars hustru skötte en ”chichería”, en taverna där alkoholhaltiga drycker såldes. Denne man lärde känna sanningen och blev senare döpt, och han tjänade så småningom som äldste ända till sin död. Hur gick det med tavernan, chicherian? Den är nu en Rikets sal! När vi lämnade Villazón, fanns det en församling där på 20 förkunnare. Nu finns det ungefär 60 förkunnare där, och omkring 110 personer besöker mötena under veckosluten.
Aldrig se sig tillbaka
Från Villazón blev vi förflyttade till Santa Cruz, en stad i östra delen av Bolivia. Vilken glädje det var att få se verket växa från en liten församling på 20 förkunnare till nio blomstrande församlingar! Sedan, år 1965, återvände jag till La Paz för att bo på ett av missionärshemmen, och där har jag varit sedan dess.
I februari 1978 rasade en vägg gjord av soltorkat tegel och föll över mig, då jag steg av en av stadsbussarna. Mitt högra ben blev så svårt brutet att jag var tvungen att lära mig att gå igen. Men nu kan jag återigen ta del i tjänsten och leda bibelstudier.
Nej, heltidstjänsten har inte alltid varit lätt. Det har varit med- och motgångar, hjärtesorger och besvikelser. Men glädjen att finna fårlika människor och att få hjälpa dem att tjäna Jehova har mer än väl uppvägt besvikelserna. Nu, efter närmare 44 år i heltidstjänsten, är jag lika fast besluten att hålla kvar den hand som jag har satt till plogen och ta del i det arbete som ännu återstår att utföra. — Berättat av Betty Jackson.
[Bild på sidan 28]
Betty Jackson predikar de goda nyheterna i Bolivia