Frågor från läsekretsen

● Hur skall vi fatta innebörden av ordet ”nödga”, såsom det brukas i Lukas 14:23, där vi läser: ”Gå ut på vägar och stigar och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt”? — P. F., USA.

Innebörden av ordet ”nödga”, såsom det används i Lukas 14:23, kan man bäst förstå mot den bakgrund som liknelsen om ”den stora måltiden” ger, och den anförda bibelversen är ju också en del av denna liknelse. Den kan jämföras med liknelsen om bröllopsfesten som återges i Matteus 22:1—14. Av den sistnämnda berättelsen framgår det tydligt och klart att den ”man”, som redde till den stora måltiden och bjöd många till den, var en konung, som hade ställt till med en bröllopsfest åt sin son. Han sände ut inbjudningar, men när de som blivit inbjudna till bröllopsfesten tackade nej och anförde olika ursäkter för att de inte kunde komma, då tillgrep konungen andra medel, för att det skulle bli många deltagare i festen. Eftersom han var konung och allt folket inom riket var hans undersåtar, hade han rätt att sända ut sina tjänare, och i stället för att utan åtskillnad bara inbjuda folk på stadens gator och vägar — fattiga, krymplingar, blinda och halta inbegripna — att komma till festen kunde han nu, såsom deras suveräne härskare, nödga eller tvinga dem att komma. Han måste förmodligen nödga dem, ty eftersom de var helt vanligt folk, skulle de dra sig för att ta emot en inbjudan, därför att de menade att de var ovärdiga att vara med vid en sådan stor tilldragelse, som från början de allra främsta i landet hade blivit inbjudna till. Detta innebar att det behövdes en hel del övertalning.

Just så har det varit vid denna illustrations eller liknelses uppfyllelse. Var och en har visserligen sin egen fria vilja, men det har behövts en hel del övertalning och det med stor kraft och energiutveckling och ansträngning från deras sida, som burit ut de goda nyheterna om riket och inbjudit människor med hörande öron att komma till den stora andliga festmåltid som Jehova gjort anordningar för i sitt rike. Denna ivriga verksamhet till gagn för dessa lystrande människor kan jämföras med den iver som präglade de änglar, vilka kom till Lot i Sodom och på den dag då denna stad blev tillintetgjord måste ta Lot och hans senfärdiga familj vid handen och föra dem ut ur staden till ett ställe utanför den och enträget uppmana dem att fly till bergen, för att de inte skulle sopas bort och bli tillintetgjorda. — 1 Mos. 19:15—17.

I våra dagar låter den store konungen, Jesus Kristus, ett lika angeläget budskap framföras av den smorda kvarlevan inför skaran av andra får, som i sin tur förenar sig med kvarlevan i att bära fram detta budskap till ytterligare andra. När de som bär fram detta budskap nu inser vad saken gäller — att Jehovas namn skall hävdas och rättfärdigas och de som lyssnar till dem vinna evigt liv –, framhäver de budskapet så kraftfullt som de bara kan och uppmanar, nödgar, ålägger, förpliktar, tvingar, så att säga, dem som lyssnar till dem att handla och ta ståndpunkt för Jehova och hans rike. Men även om de alltså framhåller hur angeläget och viktigt deras budskap är, kränker de naturligtvis inte de människors rätt att själva välja, som de vänder sig till med frälsningens budskap. I detta sammanhang kan man göra en jämförelse med Lydias gästfrihet mot aposteln Paulus och hans följeslagare. Om detta skrev Lukas: ”Hon nödgade oss” att komma. Hon skulle inte ha kunnat tvinga Paulus och hans följeslagare, om de hade varit fast beslutna att inte tacka ja till hennes gästfrihet. Genom att inte lätt bli modfällda ”nödgar” alltså de kristna, när de utför sitt vittnande, människor att komma till livets vatten. — Apg. 16:15; Upp. 22:17.

● Varför används pronomena ”han” och ”honom” i Nya Världens översättning med avseende på den heliga anden på sådana ställen som Johannes 16:7, 8, under det att pronomenet ”den” används på andra ställen? — B. H., USA.

I regel använder Nya Världens översättning de maskulina pronomena ”han” och ”honom” då det grekiska pronomen, som syftar på andens funktion, står i maskulinum och är singularis. Den använder det ”opersonliga” pronomenet ”den” då pronomenet i den grekiska texten är ”opersonligt”. Om man har gjort avsteg från denna regel, framgår detta alltid av fotnoterna.

Det grekiska ordet för ande är i sig självt ”opersonligt”, och det är därför rätt och riktigt att vid översättning bruka ett ”opersonligt” pronomen med hänsyftning på detta ord, ty det betecknar inte någon personlighet. Fotnoterna i Nya Världens översättning riktar också uppmärksamheten på detta förhållande. Men när den heliga anden personifieras, såsom det sker i Johannes 16:7, 8, där den omtalas såsom ”hjälparen”, används maskulina pronomen i grekiskan i samband med detta ord, ty ”hjälpare” är i grekiskan ett maskulint substantiv, men det genus eller kön som det egentligen syftar på kan variera.

Vi kan lättare få grepp om den här saken, om vi har klart för oss att i grekiskan och många andra språk — till skillnad från engelskan t. ex. — betraktar man ofta substantiven såsom maskulina eller feminina grammatiskt sett, fastän de i verkligheten inte kan hänföras till något kön. Det spanska ordet för ”bord”, mesa, har t. ex. feminin bestämd artikel, la, och libro, som betyder ”bok”, har den maskulina bestämda artikeln, el, fastän det ligger i öppen dag att inget av orden har anknytning till kön eller personlighet. I viss mån förekommer detta också i engelskan, ty man hör ofta engelsmän tala om en viss båt och använda det feminina pronomenet ”hon”. Engelskan är ett mycket bekvämt språk, därför att dess substantiv inte hänförs till ett visst genus och dess obestämda såväl som dess bestämda artikel är ”opersonlig”, ”könlös”, men det finns mycket att säga om fördelarna med bestämda genus. Dessa är: större exakthet, omväxling och skönhet.