Vart är arbetarrörelsen på väg?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
”NÄR rikedomen växer förfaller människan”, konstaterade en poet. Likväl lockas många av de ständigt växande materiella rikedomarna. Det var därför som kapitalismen uppstod under medeltiden.
Många arbetare insåg att kapitalism ofta ledde till att livskvaliteten förföll. Till skydd för sig själva bildade de fackföreningar. Överallt där kapitalismen blomstrade uppstod arbetarrörelser.
Kritiker och även en del anhängare oroar sig emellertid över att fackföreningsrörelsen kanske håller på att förfalla. Kolumnisten Anthony Westell framför anklagelsen att ”arbetarrörelsen är efter sin tid och varken kan eller vill ändra sig”. Under rubriken ”Broderskap i upplösning” i The Economist kan man läsa att medlemsantalet i de brittiska fackföreningarna har sjunkit med ”åtminstone två miljoner” på fem år. Professor Adolf Sturmthal vid University of Illinois i USA skriver om en ”kris i den internationella arbetarrörelsen”.
Statistiken tycks stödja deras slutsats. I Japan Quarterly rapporterar man att andelen organiserade bland japanska arbetare sjönk från 32 procent 1960 till 29 procent 1984 och i Förenta staterna från 33 procent till 19 procent under samma tid. Även om man i Storbritannien och Västtyskland påstår sig ha en ökning är, enligt The German Tribune, ”läget inte så ljust som siffrorna antyder”. Det framhölls att medlemmarna inte längre engagerar sig och att de oorganiserade sektorerna i näringslivet breder ut sig. Fastän 55 procent är organiserade i Australien, kan man läsa i Far Eastern Economic Review att ”det råder ängslan och en känsla av kris i leden”.
Problem inom arbetarrörelsen
För att arbetarklassen skall ha framgång måste det finnas sammanhållning. Men många arbetarorganisationer är långt ifrån eniga. Londontidningen The Times konstaterade att förändrade attityder när det gäller arbete har gjort det nästan omöjligt att lägga fram någon ”gemensam synpunkt från arbetstagarnas sida, eftersom det helt enkelt inte finns någon”. Strejkerna i Australien beror många gånger på rättsliga tvister mellan olika fackföreningar. Från Canada, där fackföreningar kämpar mot varandra, rapporterade man att fackföreningsmedlemmar rasar över de hårdhänta metoder som en fackförening baserad i Förenta staterna använder sig av. Mer än 400 friställda kanadensiska arbetare beskyllde två fackföreningar för att ha ”grusat uppgörelsen” som kunde ha räddat deras arbeten.
Ytterligare ett internt problem som ansätter fackföreningar är brist på engagemang. Arbetarklassen, som en gång huvudsakligen bestod av kroppsarbetare iklädda blåställ, blir alltmer kontorsinriktad, teknisk och utbildad. Det påpekas i Labour Law and Industrial Relations in Canada (Arbetslagar och industriella relationer i Canada) att ”fackföreningarna har haft svårigheter med att slå igenom” hos denna kategori av manschettarbetare.
Många tvingas in i en fackförening. Ta bara exemplet med den ingenjör med akademisk examen som började arbeta på ett departement. Han berättade för Vakna!: ”Man talade inte ens om för mig att jag anslutits till fackföreningen. Mitt namn fanns helt enkelt med på medlemsförteckningen. När ett röstningscirkulär som gällde en strejk nådde mig, föredrog jag varken det ena eller det andra, så jag lade ner min röst.”
Korruption och brottslig verksamhet bidrar till missnöjet. I en större rättegång i New York som gällde beryktade förbrytargäng, avslöjades att fackföreningar i hög grad var inblandade i deras verksamhet. Det rapporteras att det i några australiska fackföreningar ”myllrar av kriminella”. I Canada har olagliga handlingar under strejker på senare tid lett till att mer än 700 personer arresterats, till och med en ledande provinspolitiker.
Problem som arbetarklassen inte kan påverka
Företrädare för arbetarklassen känner sig gäckade inför andra faktorer som de inte kan påverka. Det pågår en omvälvning inom det mänskliga samhället. Kamratandan bland fackmedlemmarna har urholkats. En man som arbetat som maskinist i 49 år och sedan en kort tid som fackföreningsrepresentant berättade för Vakna! hur lite det betydde för hans kamrater i fackföreningen att han gick i pension: ”Sista dagen gjorde de en insamling och gav mig 35 dollar [225 kronor]. Några av männen tog mig i hand, och sedan var det inte mer. Eftersom jag var friställd under depressionen, omfattade min anställning sex månader mindre än 50 år, så jag fick inte heller den sedvanliga guldklockan!”
Till en del beror likgiltigheten på att man underlåtit att hålla fast vid gamla ideal. Somliga fackföreningars engagemang i affärer har vuxit till stora imperier i vilka fackföreningen är arbetsgivare. Gerald Stewart konstaterar i The Canberra Times: ”Fackföreningarna försatt rätten att kritisera kapitalismen, när de började ta efter dess mindre tilltalande drag.”
Tekniska förändringar och konjunktursvackor kan leda till att monteringsarbetena blir färre. I tidskriften Time rapporterades att antalet ”blåställsarbetare” i Milwaukee i USA sjunkit från 223.600 år 1979 till 171.300 år 1986. Dessutom lockar nyare slag av arbeten yngre människor med särskilda färdigheter. För detta slag av individualiserade arbetare är fackföreningen inte alltid relevant.
Arbetare väntar sig inte bara pengar. Men bara vissa kategorier av arbetare gynnas av daghemsplatser, förkortad eller flexibel arbetstid, andelsägande i företaget och fri hälsovård. Det är svårare för en enda organisation att tillgodose så många olika intressen. Dessutom kringgår många arbetsgivare fackföreningarna genom att erbjuda meningsfulla förmåner direkt till de anställda.
I en del länder kritiserar medlemmarna sina fackföreningar för att de blandar sig i politik och religion. De vill antagligen inte att deras medlemsavgifter skall användas till att understödja verksamheter som de själva inte tycker om. Domstolar i Canada har upprätthållit medlemmens rätt att vägra betala medlemsavgiften till en fackförening som gör så.
Även om strejk är fackföreningarnas yttersta vapen, har de inte varit lika framgångsrika som förut. I Canada begärde ett regionalt justitieråd att polisen skulle fråntas strejkrätten, och i Quebec har man antagit långtgående lagar för att komma till rätta med sådana som protesterar genom olaglig sjukfrånvaro. I Förenta staterna ingrep den federala regeringen för att upplösa flygledarfacket när de strejkade. Andra länder, till exempel Australien, tillämpar tvångsmässigt skiljedomsförfarande.
Arbetsgivare har utvecklat olika sätt för att få facket på fall. Många större bolag har försatt sig själva i konkurs för att slippa ifrån besvärliga avtal med facket. Några väcker åtal för trakassering, medan andra slår sig ihop för att uppvisa en enad front gentemot fackföreningsrörelsen.
Anpassning för att leva vidare
Den nöd som från början ledde till arbetarrörelsen är till viss del borta. Lagar som samhället stiftat, vilka den organiserade arbetarklassen drivit fram, värnar om barnen, ställer upp minimikrav för anställningsvillkor och tillåter kollektivförhandlingar. Men i vissa länder betraktar arbetarledare mäktiga företag och ökande arbetslöshet som ett bevis på att de fortfarande fyller ett behov.
Nya generationer av fackföreningsledare försöker väcka förnyat stöd. Ordföranden i en fackförening tillstod att facket inte längre är lika populärt bland allmänheten och sade att ”fackföreningsledaren av i dag är mera grundlig i sina förberedelser och undersökningar” och nöjer sig inte med att bara slå näven i bordet. För att de skall lyckas krävs förändringar i fackföreningarnas uppbyggnad och i deras sätt att arbeta.
Inom vissa industrier har arbetarrörelsen anpassat sig och levt vidare. Biltillverkare har vunnit industrifackens tillmötesgående när det gällt att öka produktiviteten. Nya produktionsanläggningar som drar in på arbetskraften till förmån för industrirobotar stöds också av facket. I samband med en sådan verksamhet medgav en fackföreningstjänsteman att ”det är oroande, men samtidigt känns det som en bedrift att vårt folk har haft del i det”.
Även om en del fackföreningar motarbetar ansträngningarna att skära ner på arbetsstyrkan, jämkar andra med företagsledningen genom att gå med på förkortad arbetstid eller arbetsrotering. Internationella sjöfartsförbundet i Canada är ett exempel på det. På försök roterar grupper på fyra och fyra som arbetar 90 dagar i sträck följt av 30 dagars ledighet. Enligt torontotidningen Globe and Mail ”är den främsta fördelen att fler sjömän får arbete”.
Medan det har förekommit anmärkningsvärda misslyckanden i att få med anställda i större företag i fackföreningar, har fackföreningar i företag med färre anställda fortfarande framgång. Under ett år var det i en provins i Canada bara 42 av 704 nya företag som hade mer än ett hundra anställda. En iakttagare framhåller att ”den tid då fackföreningarna kunde ansluta stora grupper av medlemmar på det hela taget är förbi”.
Många av orsakerna till förfallet inom arbetarrörelsen såväl som förfallet inom samhället i övrigt kan människan tydligen inte påverka. Män och kvinnor som dras till arbetarrörelsen för att de vill ha en bättre värld förtjänar beröm för sina uppriktiga ansträngningar att hjälpa sina medmänniskor. Rättsinniga människor värdesätter sådana strävanden som görs för att ordna bättre arbetsförhållanden. Men fackföreningarnas nuvarande tillstånd är bara ytterligare ett vittnesbörd om hur välmenande men blott och bart mänskliga företeelser har kommit på glid i dessa kritiska tider. — 2 Timoteus 3:1—5.
[Ruta på sidan 19]
Kapitalism
Enligt en ordbok är kapitalism ett system där ”produktionsmedlen och distributionsapparaten är privatägda och drivs i vinstsyfte”.
Jakob Fugger, en välbärgad medeltida köpman från Augsburg i Tyskland, skötte också påvens generalagentur som samlade in avgifterna för avlatsbreven. Historikern Erich Kahler tror att kapitalismen har sitt ursprung hos Fugger. Han skriver:
”En del nutida ekonomer och sociologer har försökt påvisa att man kan spåra kapitalismen ända tillbaka till Babylon. Men det de fann var inte kapitalism. Kapitalism är inte detsamma som välstånd och flyttbara tillgångar, inte detsamma som att tjäna pengar eller att låna ut pengar, inte ens detsamma som att investera tillgångar produktivt. Inget av allt detta är kapitalism i sig självt, eftersom alltsammans kan fullgöra något grundläggande i livet, åtskilt från ekonomiska målsättningar, och kan göras i mänskligt intresse, frambringa något som en människa kan glädja sig åt. Men här blev för första gången affärsverksamhet, att göra pengar, att producera varor och att samla bekvämligheter på hög en sådan maktfaktor bland människor att de uttömmer hela sin livskraft, sitt hjärta, både det nuvarande och det framtida, ja hela sitt jag i ordets yttersta bemärkelse, i en rastlös, ständigt växande och sig självt förtärande produktion, en produktion vars egentliga mening de fullständigt har tappat bort och glömt.
Detta är början till kapitalismen, vilket innebär kapitalets herravälde över människan, den ekonomiska funktionens herravälde över människans hjärta. Detta är början på ekonomins autonomi, den rastlösa, gränslösa, alltmer utbredda exploateringen av naturen och framställandet av varor som ingen längre har vare sig tid eller möjlighet att njuta av. Följderna av denna utveckling är i dag tydligt uppenbara.” — Man the Measure (Människan är måttstocken).
[Ruta på sidan 20]
Arbetarrörelsens historia
Uttrycket ”arbetarrörelsen” används för att ”beteckna löntagarnas organiserade verksamhet, vars syfte är att förbättra deras nuvarande och framtida villkor”. — The American Peoples Encyclopedia.
Somliga gör gällande att de i Egypten förslavade hebréernas vägran att framställa tegel utan att få halm var den första arbetarstrejken. Men israeliterna var inte löntagare, utan slavar. (2 Moseboken 5:15—18) Inte heller var Onesimus, som Paulus skickade tillbaka till Filemon, arbetstagare, utan slav. — Filemon, vers 10—20.
När hantverksskrån, sammanslutningar av hantverkare som anställde arbetare och lärlingar, utvecklades på 1300- och 1400-talen, banades vägen för fackföreningar. Enligt The History of Trade Unionism (Fackföreningsrörelsens historia) förenade sig de lejda männen ”emot sina styresmän och ledare” så tidigt som 1383.
Den första arbetarlagen i England var Arbetarförordningen (1349 eller 1350). Under flera generationer sammanställdes arbetsförhållandena i England till en enhetlig lag, Lärlingsförfattningen (1563). Under 1900-talet hade de flesta länder mildrat de lagar som begränsat fackföreningarnas verksamhet.
Internationella Arbetsorganisationen (ILO) bildades 1919 under Nationernas förbunds 23:e artikel och existerar fortfarande. De flesta länder har införlivat organisationens bestämmelser i sin lagstiftning på det sociala området.
I de flesta länder är det i lag tillåtet att bilda fackföreningar. Fackföreningarna kan vara ”öppna”, i det avseendet att man kan få arbete vare sig man är organiserad eller ej, eller ”slutna”, vilket innebär att man måste vara organiserad för att få arbete.