Upprinnelsen till Ordspråken
ORDSPRÅKSBOKEN är en guldgruva av praktiska råd, som tycks omfatta varje fas av den mänskliga samlevnaden. I den finns det råd om hur man skall behandla vänner och uppfostra barn, varningar för de faror som lurar på ungas och gamlas väg och på den som är alltför självsäker. Om vi skall få gagn av denna sanningens guldgruva, måste vi gräva fram sanningarna ur den. ”Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, då skall du förstå HERRENS [Jehovas] fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.” (Ords. 2:4, 5) Att undersöka upprinnelsen till ordspråken är ett mycket givande sätt att gräva efter Guds vishets skatter.
”Hör, min son, din faders tuktan och förkasta icke din moders undervisning. Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.”
Ett barns föräldrar bör vara de första som talar med barnet om Gud, och faderns och moderns kärlek bör kunna hjälpa barnet att förstå den kärlek som Gud, den himmelske Fadern, ådagalägger. Detta är vad ordspråket lär oss. Undervisning och fostran till vishet kan till att börja med synas vara något som är svårt och hårt, likt järnfjättrar, som lägger band på det medfödda fördärvet och den medfödda benägenheten för att göra uppror, men med tiden blir de lika guldkedjor, som bärs som smycken och som inte alls utgör någon börda.
”Det [är] fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.”
I olikhet med fåglar, som inte låter sig fångas, när nätet breds ut inför deras ögon, går de onda blint sin tillintetgörelse till mötes. I detta kapitel visas det att de onda lägger planer för att fånga de oskyldiga i sina snaror. Om de oskyldiga känner till deras planer, undgår de att snärjas i deras garn, ty ”det [är] fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn”. Det kloka rådet är att man bör ge akt på Jehovas undervisning, så att man kan lägga märke till de ondas planer och så bli i stånd till att undvika deras snaror, liksom fågeln gör, som ser hur nätet breds ut framför den.
”Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket, men den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse ”
Det snabbaste sättet att förtjäna pengar i gamla tider tycks ha varit att köpa upp säd, när priserna var låga, och sedan vänta till dess att hungersnöden satte in som värst och då sälja säden till de höga priser som hungersnöden förde med sig. Det var ett slags forntidens svarta börs. Även om det kom något gott av personens handlingssätt, genom att han begränsade förbrukningen och lade upp förråd, föraktade folket honom för hans själviskhet, men de välsignade den som inte begagnade kristiden till att skaffa sig stor vinning. En sådan osjälvisk människa kommer att få sin belöning av Gud.
”De fattigas nyodling giver riklig föda, men mången förgås genom sin orättrådighet.”
Meningen här är att genom arbete och Guds välsignelse kan litet bli mycket och att genom ondska och vårdslöshet kan mycket bli litet.
”Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.”
Plan betyder ibland detsamma som uppsåt eller syfte. En mans planer, hans verkliga syfte, ligger ofta djupt förborgade i hans hjärta, liksom vattnet finns djupt där nere i brunnen. Det är svårt att få tag i hans planer. Det krävs tålamod och skicklighet att hämta upp dem, få fram dem ur hans innersta. Då detta ordspråk skrevs, var vattnet inte så lätt tillgängligt; det fanns djupt nere i brunnarna. Detta betydde arbete. Det betydde verkligt arbete för Rebecka att hämta upp vatten åt Abrahams tjänares kameler. (1 Mos. 24:19, 20) Så är det också med planerna, tankarna och syftena djupt nere i en mans hjärta. Om man skall få reda på hans syften, måste man sänka ned sin hink och så dra upp den. En man med förstånd, som önskar veta vad som finns i en annan människas hjärta, måste pröva sig fram. Han måste försöka på ett sätt och så på ett annat. Genom sin ihärdighet får han till sist reda på den andres syfte eller uppsåt. Sedan vet en man med förstånd om denna person är fientligt sinnad eller en god människa att vara tillsammans med. Guds uppsåt ligger inte heller i öppen dag. Många människor läser bibeln, men de lär sig inte att förstå vad Guds vilja är. Varför inte? De sänker inte ned hinken; de anstränger sig inte som de bör. Genom att gå till Guds folks församlingsmöten visar man att man är villig att sänka ned sin hink och därigenom hämta upp Guds ords uppfriskande sanningar.
”Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.”
Eggen på ett redskap som har använts till ett mycket påfrestande arbete måste slipas mot ett annat hårt redskap, om den skall bli vass igen. På liknande sätt måste en människa ibland vässa sina intellektuella och andliga förmågor. Kontakt med osympatiska människor och ting och besvikelser har en tendens att ta på våra krafter och göra oss nedtryckta. När vi befinner oss i ett sådant tillstånd, kan det verka mycket upplyftande att någon som förstår oss ser deltagande på oss eller säger något uppmuntrande. När sådan uppmuntran grundar sig på exakt kunskap från Guds ord, har den stor kraft att ingjuta nytt mod i oss till att på nytt ta fatt på vårt arbete.
”De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem, men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.”
Den som flyr när ingen förföljer honom löper i en bemärkelse bort från sig själv, från sitt eget samvete. Hans ansträngningar är därför fruktlösa. Den rättfärdige har verkligt mod, eftersom han vet att han är oskyldig och äger Jehova Guds godkännande.