En tilldragelse bakom järnridån

För två år sedan blev jag arresterad, därför att jag var ett av Jehovas vittnen. Klockan två på natten kom polisen och förde mig till fängelset och satte mig i en cell. Det fanns redan en man i cellen, när jag fördes in, och han muttrade: ”Skall jag då inte ens få ro på natten; en man går, och en annan kommer, och i morgon skall jag stå inför rätta.” Jag bad om ursäkt och sade att det inte var mitt fel att jag kom och störde honom, och så frågade jag varför han var där. Han svarade att han hade en byggnadsfirma, och när han inte hade kunnat få ett bygge färdigt i tid, hade myndigheterna förklarat det för sabotage, och så hade man satt honom i fängelse. Han sade att han höll på rättvisan och inte ville ha något med politiken att göra, och det var detta som föranlett att han hamnat i fängelse. Sedan frågade han mig vad för slags brott jag hade begått, och på detta svarade jag att jag var ett av Jehovas vittnen och talade med folk om sanningen. Jag föreslog så att vi skulle fortsätta vårt samtal en annan gång.

Följande dag blev den här byggmästaren dömd till flera års fängelse. Jag kunde nu undervisa honom om sanningen varje dag, ty han ville veta vilka Jehovas vittnen är och vad deras tro går ut på, och hans intresse blev större dag för dag. Efter tre veckor började vi inte äta en måltid innan vi hade bett gemensamt, och ibland bad han själv. Litet längre fram frågade han om han fick kalla mig broder, och det gick jag gärna med på. Han sade: ”En vacker dag lämnar du fängelset och jag blir kvar här, och jag skulle önska avtjäna den återstående tiden såsom ett vittne för Jehova.” Jag fortsatte att undervisa honom, och när vi kom så långt att vi dryftade ämnet överlämnande, gav han uttryck åt sin önskan att bli döpt. Jag gjorde emellertid invändningar, ty jag tyckte att hans beslut kom väl hastigt. Men han stod på sig och sade: ”Broder, du tar inte överlämnandet allvarligt nog”; och detta gjorde mig litet skamsen. Jag sade honom att vi skulle fortsätta att studera och lämna saken i Jehovas hand. Här i fängelset kunde han i varje fall inte bli döpt, så han måste ge sig till tåls. Han höll med om detta, och vi bad gemensamt varje kväll.

En kväll kom fångvaktaren och öppnade dörren till vår cell och sade till oss att följa honom. Först anade vi oråd, men häri tog vi miste. Han förde oss till en dörr, öppnade den, sade till oss att gå in och tillade: ”Stanna här till dess jag hämtar er och för inget väsen.” Han låste dörren, och där stod vi och såg på varandra utan att säga ett ord; vi befann oss i ett badrum! Det fanns två badkar där fyllda med vatten. Min medfånge pekade på det ena av karen och sade bara ett enda ord: ”Här.” Jag kände mig som Filippus bör ha gjort inför den etiopiske hovmannen. Jag sade honom att det inte är lätt att vara ett Jehovas vittne; man har många förpliktelser att fylla, och man måste begrava sitt gamla levnadssätt. Han svarade: ”Det är fördenskull jag är här.” Allt detta kom så oförberett för mig, men eftersom han visste vad dopet innebar, yrkade han på att jag skulle döpa honom. Och så bad vi till Jehova och utbad oss hans välsignelse och ledning, och därpå döpte jag min medfånge i vatten. Sedan rakade vi oss och ställde allting i ordning igen. Efter en stund kom fångvaktaren tillbaka, öppnade dörren och förde oss åter till cellen utan att säga ett ord. Åter tackade vi Jehova för att detta underbara tillfälle yppat sig och fortsatte med studiet.

När vi hade avslutat studiet, sade min vän: ”När du nu lämnar mig, kommer jag inte att vara ensam, utan Gud kommer att vara hos mig.” Kort därefter frigavs jag från fängelset. Jag står i brevkontakt med honom, och han uppmanar oss alltid att förbli trogna mot sanningen och infria våra löften och att förbli starka intill slutet. Han tänker med stor glädje på den tid då han skall bli frigiven, och då skall han förena sig med oss i det goda verket.