Var det förutsagt i bibeln?
I BÖRJAN av juni framgick det av nyhetsrubrikerna hur snabbt kriget i Mellersta Östern utvecklade sig: ”Israel rycker fram på alla fronter”, ”Israelerna jagar araberna på flykten; närmar sig Suez”. På några dagar var allt över. Israeliska trupper ockuperade den arabiska delen av Jerusalem, hela det område väster om Jordan som tillhörde Jordanien och hela Sinaihalvön.
Under tiden spekulerades det på många håll om vad dessa händelser betydde. Man frågade sig om det kunde vara så att bibelns gamla profetior höll på att gå i uppfyllelse, exempelvis följande ord som uttalades av Jehova Gud och som nedtecknades för mer än 2.500 år sedan: ”Jag ... skall ... låta dem komma tillbaka till det land som jag har givit åt deras fäder; och de skola taga det i besittning.” — Jer. 30:3; se också Hesekiel 37:21.
Israelernas egna synpunkter och åsikter i fråga om detta saknar inte betydelse. Har judarna upphört att vara ett förskingrat folk? Menar israelerna att deras nation är teokratisk eller gudsstyrd i något avseende, och förlitar de sig på Gud för att få beskydd? Låt oss se närmare på några fakta i saken.
Året efter det att Israel förklarats oavhängigt gjorde den framstående tyske rabbinen Ignaz Maybaum följande medgivande: ”Än finns det inget Sion. Ännu måste vi bedja om att det må upprättas. Messias har ännu inte kommit, endast en judisk stat har upprättats. Världen är ännu inte återlöst. Ännu måste vi vänta, hoppas och bedja. Vi befinner oss ännu i galut [landsflykt], och det gäller även invånarna i Israel.” — The Christian Century för 3 april 1963.
Förre premiärministern David BenGurion har alltid varit emot tanken på bildandet av en modern teokratisk stat. Och anmärkningsvärt är att han i sin återblick på de första tio åren av Israels oavhängighet inte hade något att säga om hjälp och ledning från Gud. Han förklarade: ”Israel är fast beslutet att stärka sin militära beredskap och ihärdigt fortsätta sitt arbete med återuppbyggnad och frigörelse; att föra till sig judar från länder där man lever i förtryck och misär; att erövra öknen och få den att blomstra med hjälp av vetenskap och med den rätta pionjärandan.” — New York Times Magazine för 20 april 1958.
Bland de aktiva, kämpande krafterna inom Israel har man ingen tro på bibelns skildringar om hur Gud en gång i tiden handlade på övernaturligt sätt med de judiska förfäderna. Man räknar inte dessa skildringar som historiska. Dessa nutida israeler håller fast vid att deras nation är av denna världen, styrd av världsliga lagar som antagits av deras eget Knesset (parlament) och inte av lagarna i Torah (Mose lag). De avvisar den bibliska principen: ”Om HERREN icke bygger huset [nationen], så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.” (Ps. 127:1) De förlitar sig på sin egen styrka och förmåga i sin strävan framåt.
Men vad svarar bibeln, Guds skrivna ord, på frågan om huruvida Gud handlar med judarna? Den uppenbarar att han tillät att de blev förskingrade år 607 f.v.t., då babylonierna förstörde Jerusalem och förde med sig det judiska folket i fångenskap. Efter sjuttio år, och i överensstämmelse med Jeremias profetia, fick judarna vara med om att återföras till sitt land. — Jer. 29:10; Dan. 9:1, 2.
Men skulle det kanske ske en större uppfyllelse av profetiorna om ett återförande, och då med avseende på den nutida staten Israel? Vad visar bibeln om verkliga fakta? När den bebådade Messias framträdde för nitton hundra år sedan förkastade judarna honom, och han i sin tur förklarade beträffande dem: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 23:38; 21:43, NW) Det slutliga slaget för judarna kom år 70 v.t., då romarna förstörde Jerusalems tempel och orsakade att judarna förskingrades. — Luk. 19:43, 44.
Alltsedan den tiden handlar inte Gud längre med den judiska tingens ordning. (Kol. 2:14; Gal. 3:24, 25) Men alltsedan Guds ande utgöts över Jesu Kristi efterföljare vid pingsten år 33 v.t., har han handlat med den kristna församlingen, om vilken aposteln Paulus skrev: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” — Gal. 3:28, 29.
Aposteln Paulus identifierade dem som skulle vinna skydd och frälsning när han skrev: ”Om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’.” — Rom. 10:9, 13, NW.
Nu framgår det ju tydligt att det nutida Israel varken bekänner Jesus Kristus som Herre eller åkallar Jehovas namn. Det rör sig inte om en religiös stat, utan om en politisk stat. Även om enskilda judar godtar Kristus och blir förda in i hans efterföljares församling, är det uppenbart att Gud inte längre handlar med judarna som nation betraktade. Den bokstavliga staden Jerusalem är inte heller längre av någon särskild betydelse i förbindelse med den sanna tillbedjan, ty i alla delar av jorden finns det människor som tjänar Gud och Kristus, hans på tronen insatte konung. — Joh. 4:21.
Hur skall vi då betrakta de nutida händelserna i Mellersta Östern? Såsom hörande till ett världsomfattande tillstånd som bibeln förutsagt, ett tillstånd av stridigheter, brott och våld i internationell skala som skulle utmärka denna tid såsom denna onda tingens ordnings ”yttersta dagar”. (2 Tim. 3:1—5) Ja, dessa händelser utgör sannerligen tydliga tecken på att slutet på denna tingens ordning är mycket nära. När alla nationer fåfängt söker fred, medan de väpnar sig för krig, ignorerar de vad universums suveräne härskare låtit kungöra, nämligen att han beklätt Kristus med makt och myndighet att fullständigt tillintetgöra dem alla. (Dan. 2:44; 1 Kor. 15:24, 25) Underordna er Guds Son! Så lyder den angelägna uppmaning som nu går ut till människor av alla nationer, till människor som vill överleva den största av alla vedermödor. — Ps. 2:12.