Frågor från läsekretsen
● Under det gångna året har jag fått ekonomiska bekymmer, och eftersom jag nu har läst en del av edra skrifter, har jag börjat undra om det kan vara rätt av mig att begära mig i konkurs? Har bibeln något att säga om detta? — H. P., USA.
I bibeln dryftas naturligtvis inte vår tids lagar som gäller för konkurs; av den framgår det att människor som inte betalade sina skulder kastades i fängelse. (Matt. 18:23—34) Men av det som bibeln innehåller kan vi få en viss uppfattning om hur kristna människor bör betrakta den här saken. Låt oss därför först begrunda vad som menas med ”konkurs” enligt nutida lagar. Sedan kan vi ta reda på vad bibeln har att säga i ämnet och kan avgöra vilket råd den ger.
I många av vår tids nationer finns det konkurslagar. Även om dessa kan variera från land till land, tjänar de vanligen ett tvåfaldigt syfte: För att skydda affärsmän eller fordringsägare för en person som skulle kunna dra på sig en mycket stor skuld och sedan vägra att betala tillbaka enligt avtal finns det lagar som ger fordringsägare rätt att begära att han blir försatt i konkurs, varvid hans tillgångar säljs eller fördelas bland dem såsom betalning. Å andra sidan skyddar lagen en ärlig gäldenär, som ofrivilligt har råkat i en sådan belägenhet att han absolut inte kan tillfredsställa sina fordringsägares krav; han kan då själv begära sig i konkurs. Om detta händer, tar hans fordringsägare emot hans tillgångar såsom partiell betalning, men han får behålla vissa saker, till exempel personliga effekter och bohag till visst värde. Sedan kan han börja livet på nytt, utan att vidare hotas av sina tidigare fordringsägare genom påtryckningar och ytterligare förlust av egendom.
Sådana här lagar är alltså avsedda att skydda båda parter i en affärsförbindelse eller i andra ekonomiska transaktioner. Att det behövs ett skydd av något slag framgår av själva innebörden i ordet bankrutt, en synonym till konkurs. Ordet bankrutt kommer av de båda italienska orden banco rotto, som betyder ”sönderbruten bänk” och syftar på den medeltida sedvänjan att bryta upp en köpmans bänk eller disk, om han underlät att betala sina skulder. I romersk rätt under de ”Tolv tavlornas lag” tillämpades ännu strängare metoder, då fordringsägarna såsom en sista utväg kunde hugga gäldenärens kropp i stycken och ta var sin del i proportion till sin fordran.
Vilken kontrast utgjorde inte de barmhärtiga lagar som Jehova gav Israel! När en hebré lånade ut pengar åt en landsman som hade blivit fattig, skulle han inte ta någon ränta. (3 Mos. 25:35—38) Om en fordringsägare kom för att ta pant för en skuld, fick han inte rusa in i huset och ta vad som föll honom in; nej, det var gäldenären som själv skulle lämna ut panten. Fordringsägaren fick inte ta mannens handkvarn eller ens kvarnens översten; dem behövde han för att uppehålla livet. Och om ett klädesplagg togs i pant, skulle det återlämnas när det blev kväll, så att den skuldsatte kunde sova i det och hålla sig varm. (5 Mos. 24:6, 10—13; Hes. 18:5—9) Det kunde visserligen hända att en israelit, som var helt oförmögen att betala sina skulder, tillfälligt förlorade det landområde han fått i arv och måste sälja sig till att göra slavtjänst, men landområdet skulle återgå till honom på jubelåret. Den som måste sälja sig till slav fick inte förnedras genom att tvingas utföra trälarbete, utan han skulle behandlas som en hedervärd daglönare. När sedan det sjunde året av hans tjänst inbröt, eller jubelåret, om det kom först, skulle han släppas fri och förses med gåvor för att kunna börja ett nytt liv. — 3 Mos. 25:39—41; 5 Mos. 15:12—15.
Sådan välvillig behandling från fordringsägarnas sida bör helt visst ha drivit gäldenärerna till att göra allt de kunde för att visa samma välvilja i gengäld genom att betala sina skulder. Vad det beträffar att ge sitt ord eller att avge löften, uppmanades judarna att tänka först, innan de gick med på att göra en viss sak; om de hade gjort det, kunde de sedan förmodligen hålla det löfte som de hade avgett. (Pred. 5:1, 3—6; 5 Mos. 23:21—23) Om någon gick med på att betala av en skuld i en viss takt eller vid en fastställd tidpunkt, skulle han kraftigt vinnlägga sig om att hålla sitt ord, även om han måste försaka vissa ting, till dess han hade betalt sin skuld. Gud framhöll att det var lika viktigt att de som var skyldiga andra pengar betalade sina skulder som att fordringsägarna undvek att vara giriga. Jehova förklarade nämligen att den man som han godkänner är den ”som, fastän det är till förlust för honom, icke ändrar på det ord han förbundit sig till; som icke driver ocker med sina pengar”. — Ps. 15:4, 5, Katolska brödraskapets översättning.
Tyvärr var det så att giriga judiska fordringsägare ibland nonchalerade den barmhärtiga och hänsynsfulla ande som präglade Guds lag. Fordringsägare handlade hårdhjärtat och gjorde män, kvinnor och barn till usla slavar, och med tiden tog de sig för att kasta de människor i fängelse som inte kunde betala sina skulder. — 2 Kon. 4:1; Hes. 18:12, 13; Am. 8:4—6; Matt. 5:25, 26.
På samma sätt kan det vara i vår tid. Ibland är fordringsägare fullständigt oresonliga i sitt uppträdande mot dem som måst sätta sig i skuld. Det skulle kunna hända att en kristen blivit utsatt för något fullständigt oförutsett som gör det omöjligt för honom att fullgöra det som han har åtagit sig. (Pred. 9:11) Han skulle kanske kunna betala sina skulder om han fick längre tid på sig. I ett sådant fall vore det rimligt om fordringsägarna övervägde ifall det kunde vara möjligt för dem att tillmötesgå den som är oförmögen att betala sin skuld, därför att han fått vissa motgångar, t. ex. genom sjukdom eller någon olyckshändelse. På så sätt skulle de få sin betalning. Men om de uppträder som obarmhärtiga ”björnar” och försöker utblotta gäldenären genom att anlita lagen, kan han tvingas att själv ta sin tillflykt till lagen. För att skydda sig kan han begära sig i konkurs, eftersom han i själva verket är konkursmässig. De kanske på så sätt tvingar honom att ordna upp sina affärer på det enda sätt som de godkänner, i överensstämmelse med konkurslagarna.
Det skulle emellertid vara orätt av en kristen att i onödan begagna möjligheten att söka konkurs såsom ett lättvindigt sätt att komma ifrån en obehaglig situation, antingen han själv är skuld till den av brist på förutseende eller den uppstått på grund av att förhållandena plötsligt förändrats till det sämre. Att handla så skulle inte vara moraliskt hederligt för kristna som säger: ”Vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi söka att i alla stycken föra en god vandel.” (Hebr. 13:18) En kristen bör uppträda mot sina fordringsägare alldeles som han önskar att andra skulle uppträda mot honom, om de var skyldiga honom pengar. (Matt. 7:12) Om någon har en skuld, bör han vinnlägga sig om att söka betala den. Tänk på att Gud godkänner den ”som, fastän det är till förlust för honom, icke ändrar på det ord han förbundit sig till”. — Ps. 15:4, Katolska brödraskapets översättning.
Somliga människor har faktiskt, också efter det att de på laglig väg blivit befriade från vissa skulder, av sitt samvete drivits till att söka betala av den avskrivna skulden, ifall de förra fordringsägarna visat sig vilja ta emot betalningen. I denna sak, såväl som i många andra ting, kommer det kristna samvetet in i bilden. Var och en måste själv bestämma vad han vill göra, under det att han alltid strävar efter att bevara ett gott samvete. — 1 Tim. 1:5.
Det som här har kommit fram understryker hur viktigt det är att man noggrant tänker igenom en affärsuppgörelse, innan man träffar något avtal, och att man lever efter sina tillgångar. Ett inspirerat ordspråk lyder: ”En idog mans betänksamhet förer blott desto mer till välstånd; men den som allt för hastig är, kommer blott desto förr till armod.” (Ords. 21:5, Melin) Jesus talade rentav om hur klokt det var av en man som tänkte bygga ett torn att först sätta sig ned och beräkna kostnaden, så att han kunde vara säker på att ha tillräckligt med pengar för att fullborda det företag han ämnade gripa sig an med. (Luk. 14:28—30) Var och en måste själv avgöra vilka skulder, om alls några, som han skall dra på sig. Men hur många materiella ting behöver man egentligen för att ha livets nödtorft och för att vara tillfreds med livet? Skulle man visa sig ha sådan ”vishet, som kommer ovanifrån”, om man försatte sig i en farlig ekonomisk belägenhet, därför att man fått begär till lyx? (Jak. 3:17; Luk. 12:15—21) Hur mycket bättre är det inte att tro på de här orden av Paulus och att handla i överensstämmelse med dem: ”Om vi har mat och kläder, bör vi vara nöjda med det”! — 1 Tim. 6:8, Hd.