Frågor från läsekretsen
I dessa ekonomiskt svåra tider tillgriper allt fler privatpersoner och företag konkurs. Är det enligt Bibeln rätt för en kristen att ansöka om att bli försatt i konkurs?
Svaret på den frågan utgör ett bra exempel på hur Guds ord ger oss praktisk vägledning i frågor som kan vara av påtagligt modern natur. Många länder har lagar som reglerar konkurser. Lagarna varierar från land till land, och det är inte den kristna församlingens sak att ge juridiska råd i den frågan. Men låt oss helt kort se på vad en konkurs innebär.
En orsak till att lagen tillåter att privatpersoner och företag försätts i konkurs är att det ger dem som lånar ut pengar eller ger kredit (fordringsägare eller borgenärer) ett visst mått av skydd mot människor eller företag som lånar upp pengar eller ikläder sig skulder (kredittagare eller gäldenärer), men som sedan inte betalar vad de är skyldiga. För borgenärerna kan det verka som om den enda utvägen är att vända sig till en domstol för att få gäldenären försatt i konkurs, så att dennes tillgångar sedan kan fördelas som en delbetalning av skulden.
En konkurs fungerar också som ett skydd för en gäldenär som faktiskt inte är i stånd att gottgöra sina fordringsägare. Gäldenären kan tillåtas ansöka om att bli försatt i konkurs, varpå fordringsägarna eller borgenärerna kan tilldelas en del av hans tillgångar. Lagen kan ändå tillåta honom att behålla sitt hem eller vissa minimitillgångar och därefter leva vidare, fri från fortsatt hot om förluster eller utmätning från sina tidigare fordringsägare.
Det är därför tydligt att dessa lagar är avsedda att ge ett visst mått av skydd för bägge parter i ekonomiska transaktioner eller affärstransaktioner. Men låt oss nu se vilka råd Bibeln ger som kan vara till hjälp.
Man kan knappast läsa igenom Bibeln från pärm till pärm utan att uppfatta att den avråder från att man sätter sig i skuld. Vi finner sådana varningar som den i Ordspråken 22:7: ”Det är den rike som härskar över de mindre bemedlade, och låntagaren är tjänare åt den man som lånar ut.”
Kom också ihåg Jesu liknelse i Matteus 18:23—34 om en slav som hade en mycket stor skuld. ”Hans herre [gav] order om att han och hans hustru och hans barn och alla hans tillhörigheter skulle säljas”, men sedan lät sig hans herre, en kung, bevekas och visade barmhärtighet. När den slaven sedan visade sig vara obarmhärtig, befallde kungen att han skulle överlämnas ”till fångvaktarna, tills han betalade igen allt vad han var skyldig”. Det är uppenbart att den rekommenderade och bästa kursen är att undvika att låna pengar.
Guds tjänare i det forntida Israel gjorde affärer, och ibland hände det att man själv lånade och även lånade ut åt andra. Vad lärde Jehova dem att göra? Om någon ville låna pengar för att börja en affärsrörelse eller utvidga sin näringsverksamhet, var det lagligt och normalt för en hebreisk långivare att begära ränta. Men Gud uppmanade sitt folk att vara osjälviskt, när man lånade ut till en behövande israelit. Man fick inte dra nytta av en ogynnsam situation genom att begära ränta. (2 Moseboken 22:25) I 5 Moseboken 15:7, 8 heter det: ”Ifall någon av dina bröder blir fattig ... , skall [du] frikostigt öppna din hand för honom och ovillkorligen låna ut åt honom mot pant, så mycket han behöver, det som han saknar.”
En liknande omtanke eller hänsyn återspeglades i de förordningar som fastställde att en borgenär inte kunde ta livets nödtorft från en gäldenär, till exempel familjens kvarnsten eller en klädnad som personen behövde för att hålla sig varm under natten. — 5 Moseboken 24:6, 10—13; Hesekiel 18:5—9.
Det var naturligtvis inte alla judar som accepterade eller tillämpade andan i dessa kärleksfulla lagar från deras store Domare och Stadgegivare. (Jesaja 33:22) En del giriga judar behandlade sina bröder mycket hårt. Vissa fordringsägare i våra dagar kan också vara hårda och oresonliga i sina betalningskrav, också mot en uppriktig kristen, som på grund av att han har drabbats av tid och någon oförutsedd händelse för tillfället inte kan betala. (Predikaren 9:11) Världsliga fordringsägare kan genom sin omedgörliga och krävande hållning tvinga in en sådan gäldenär i en situation, där han känner att han måste skydda sig själv. Hur då? I vissa fall är en konkurs den enda lagliga åtgärd som fordringsägarna vill erkänna. En kristen som inte har varit girig eller slarvat med sina skulder skulle således kunna tillgripa konkurs.
Men vi bör också vara medvetna om den andra sidan av saken. En kristen kan vara skuldsatt helt enkelt därför att han inte har använt självbehärskning i fråga om hur mycket pengar han har spenderat eller på vad han har spenderat dem eller på grund av att han inte har varit tillräckligt förutseende i sina affärsbeslut. Bör han då bara nonchalant snabbt söka bli befriad från sin skuld genom att gå i konkurs och därigenom på grund av sitt dåliga omdöme skada andra? Bibeln rekommenderar inte en sådan ekonomisk oansvarighet. Den uppmanar en Guds tjänare att låta sitt ja betyda ja. (Matteus 5:37) Kom också ihåg vad Jesus sade om att man skulle beräkna kostnaderna innan man började bygga ett torn. (Lukas 14:28—30) I enlighet med detta bör en kristen, innan han sätter sig i ekonomisk skuld, noga tänka över de icke önskvärda följder en sådan skuldsättning kan komma att medföra. När han väl har satt sig i skuld, bör han känna sitt ansvar att betala igen till de privatpersoner eller företag som han är skyldig pengar. Om många andra uppfattade en kristen som ansvarslös eller opålitlig, kan han ha fläckat ner det goda namn och rykte som han har eftersträvat, och han har på så sätt inte längre ett utmärkt vitsord från utomstående. — 1 Timoteus 3:2, 7.
Kom ihåg vad Psalm 15:4 säger om vilket slag av människor som Jehova välkomnar. Vi läser: ”Han [den som Gud godkänner] har med ed lovat vad ont är för honom själv, och ändå ändrar han det inte.” Ja, Gud förväntar att de kristna behandlar sina fordringsägare så som de själva skulle vilja bli behandlade. — Matteus 7:12.
Sammanfattningsvis kan man således säga att Bibeln inte utesluter att en kristen under extrema förhållanden utnyttjar det skydd som kejsarens konkurslagar erbjuder. Men de kristna bör vara föredömliga i fråga om ärlighet och pålitlighet, och de bör därför ha en uppriktig önskan att fullgöra sina ekonomiska åtaganden.