Bibeln och den egyptiska historien
DET händer ibland att man får höra någon ge uttryck åt en viss oro över de svårigheter som uppstår, då man söker samordna bibelns historiska skildringar med de tidsuppgifter som ges i forntida urkunder — till exempel i den egyptiska historien. Det säger sig självt att sådan oro kan vara berättigad enbart om dessa forntida profanhistoriska uppgifter är faktiska, exakta och absolut pålitliga. Hur förhåller det sig då med den saken? Kan verkligen Egyptens äldsta historia anses vara pålitlig? Mer än ett flyktigt intresse har också svaret på den här frågan: Kan den bibliska skildringen hävda sig gentemot dessa profanhistoriska urkunder?
De som studerar bibeln känner till att den egyptiska historien hade ett direkt samband med den bibliska historien under en avsevärd tidsperiod — från den tid då Abraham för mycket länge sedan besökte Egypten och ända fram till den tid då judarna flydde dit sedan Jerusalem hade fallit för babylonierna. Under denna period inträffade bland annat den överraskande raden av olycksbringande slag som drabbade Egypten i snabb följd och Israels uttåg till frihet, som följde strax därefter, mitt för ögonen på Farao och hans här trots deras mycket överlägsna styrka. Bibelns berättelse är klar och redig och faktisk. Men hur förhåller det sig med Egyptens historia?
Den egyptiska historien
Nutida historieskrivare stöder sig i huvudsak på speciella urkunder, de egyptiska kungalängderna, när det gäller upplysningar om den forntida egyptiska historien. Sådana urkunder är: den fragmentariska Palermostenen med sin förteckning över vad som förmodas vara de fem första dynastierna i den egyptiska historien; kungalistan eller -papyren i Turin, som är mycket ofullständig och innehåller en förteckning över konungar och deras regenttider från ”Gamla riket” till ”Nya riket”; och diverse andra listor, inhuggna i sten, av vilka ingen enda är riktigt fullständig. I sina strävanden att jämka samman dessa fragmentariska historiska uppgifter och ordna dem i kronologisk följd stöder historieskrivare sig kraftigt på de skrifter som har efterlämnats av Manetho, en egyptisk präst på 200-talet f.v.t.
Det är emellertid ett krux med Manethos historiska verk: de har inte bestått fram till vår tid. Vi måste lita till hänvisningar till hans verk och citat ur dem, vilka vi finner hos historieskrivare efter hans tid, hos sådana som Josefos, som levde i första århundradet v.t., Sextus Julius Africanus, som levde på 200-talet v.t., Eusebios, som levde på 300-talet v.t., och Syncellus, som levde under 700- eller 800-talet v.t. Och vad som gör det hela ännu krångligare är att dessa historieskrivare ofta var inexakta i sina citat. Enligt professor W. G. Waddell är deras citat från Manetho ”fragmentariska och ofta förvrängda”, vilket leder till att ”det är ytterligt svårt att med någon visshet veta vad som verkligen härflyter från Manetho själv och vad som är förfalskat eller förvrängt”.
Sedan professor Waddell påpekat att Manethos källmaterial omfattade en del ohistoriska traditioner och legender, ofta inpassade utan hänsyn till kronologisk ordning, säger han: ”Det fanns många felaktigheter i Manethos verk ända från början: alla beror inte på skrivares och textgranskares förvrängningar. Den längd som anges för många regeringstider har visat sig vara orimlig: i somliga fall har Manethos uppgifter om konungars namn och ordningsföljd visat sig vara ohållbara inför minnesmärkenas vittnesbörd.” — Manetho (1940), sidorna 7, 17, 20, 21, 25.
Kungalängderna utgör ett kinkigt problem. Om man räknar samman alla regeringstiderna, kommer nämligen den egyptiska historien att spänna över en orimligt lång tid. Därför heter det också i The Encyclopædia Britannica (1965 års upplaga, band 5, sid. 722, 723) om dessa kungalängder: ”De måste användas med urskillning, då man söker rekonstruera den kronologiska ramen till den egyptiska historien; under vissa epoker till exempel förefaller det som om rivaliserande konungar eller rentav hela dynastier, som enligt Manetho skulle ha följt på varandra, härskade vid en och samma tid.”
Rekonstruktion av den egyptiska historien
Detta har gjort det nödvändigt för egyptologer att rekonstruera och revidera sina uppfattningar beträffande den egyptiska historien inte bara en gång, utan ett flertal gånger, under de senast förflutna hundra åren eller så. Lägg i tabellen här märke till hur olika auktoriteter på egyptologins område, vilka i stort sett var varandras samtida, har kommit till vitt skilda slutsatser beträffande grundandet av den första historiska dynastin, som antas ha ägt rum i och med Egyptens enande under konung Menes.
Enligt 1:a dynastin börjar
Champollion 5867 f.v.t.
Mariette 5004 ”
Lauth 4157 ”
Lepsius 3892 ”
Breasted 3400 ”
Meyer 3180 ”
Wilkinson 2320 ”
Palmer 2224 ”
Lägg så till dessa varierande uppgifter det årtal som för närvarande godtas av historieskrivare, omkring 2900 f.v.t.
Egyptierna utvecklade i viss utsträckning vetenskapsgrenen astronomi. Det finns egyptiska texter tillgängliga, i vilka det talas om månens faser och om Hundstjärnans (Sothis’ eller Sirius’) uppgång. Med hjälp av dessa texter, som man har förbundit med de andra ofullständiga tidsuppgifterna, har man sammanställt följande kronologiska tabell med ungefärliga data för de olika dynastierna:
Fördynastiska kulturer omkr. 3000—2850 f.v.t.
1:a—6:e dynastin omkr. 2850—2200 ”
7:e—12:e dynastin omkr. 2200—1786 ”
13:e—20:e dynastin omkr. 1786—1085 ”
21:a—31:a dynastin omkr. 1085—332 ”
Det ligger nära till hands att tänka att kronologin borde bli exakt, när man använder astronomiska data, men så är det inte i det här fallet. Hundstjärnans (Sirius’) uppgång (enligt vilken man beräknar åren under en ”sothisperiod”) förskjuts i tiden men inte i jämn takt. En felberäkning på bara en dag kan innebära att ett årtal förskjuts ett hundra tjugo år i tiden. Egyptiernas observationer, som företogs med blotta ögat, var sannerligen inte så exakta som de nutida observationerna, vilka görs med teleskop; man kan mycket lätt ha räknat fel på en dag.
Hur kommer det sig att man i de egyptiska historieskildringarna inte finner några upplysningar om israeliternas uttåg och de häpnadsväckande händelser som föregick det? Det är egentligen inte alls underligt, eftersom — för att citera J. A. Wilson, som är professor i egyptologi — ”de egyptiska historieskildringarna alltid var positiva, i det att de betonade faraonens eller gudens framgångar, under det att misslyckanden och nederlag aldrig omnämndes, utom i vissa sammanhang när det gällde det avlägsna förflutna”. (The World History of the Jewish People, 1964, band 1, sid. 338, 339) Egyptierna höll sig inte för goda att förstöra redogörelser för en tidigare regering, om upplysningarna var obehagliga för den farao som hade kommit till makten. Efter drottning Hatschepsuts död lät till exempel Totmes III mejsla bort hennes namn och reliefframställningar av henne från minnesmärkena.
Den farao som härskade vid tiden för israeliternas uttåg namnges inte i bibeln; alltså har man bara gissningar att utgå ifrån, då man söker fastställa vem han var. Detta kan delvis förklara varför man i nutida uträkningar av datum för uttåget finner att författare av profanhistoria ger mycket skiljaktiga data, alltifrån 1441 f.v.t. till 1225 f.v.t. — alltså en skillnad av upp till gott och väl två hundra år. Det är följaktligen uppenbart att de profanhistoriska tidsberäkningar som gäller den egyptiska kronologin i sitt nuvarande skick inte i något avseende utgör någon allvarlig utmaning mot bibelns tideräkning.
Bibelns starka ställning
Bibelskribenternas hela inställning vittnar om hur livligt medvetna de var om tidmätningens vikt och betydelse. Tänk till exempel på släkttavlan i 1 Moseboken 5. Med vilken noggrannhet är inte varje generation förknippad med den följande! Ingenting är lämnat åt slumpen. Vi får veta åldern på varje namngiven person, både vid den tid då han födde den som skulle bli hans arvinge och vid tiden för hans död. Det finns ingenting i de egyptiska annalerna som kan jämföras med detta.
I motsats till den med stor möda sammanställda egyptiska kronologin innehåller bibeln en enastående, sammanhängande och detaljerad historisk skildring, som sträcker sig över tusentals år. Den innehåller en målande, verklighetstrogen berättelse om Israels nation alltifrån dess födelse, och i denna talas det med öppenhjärtighet om dess styrka och dess svagheter, dess framgångar och misslyckanden, dess rätta gudsdyrkan och dess skamliga avfall till hednisk religion, dess välsignelser och dess olyckor. Och även om denna uppriktighet inte i sig själv utgör någon försäkran om att bibelns kronologiska uppgifter är exakta, är den en hållbar grundval för tilliten till bibelskribenternas ostrafflighet.
En sak som ofta förbises är att bibelskribenterna till stöd för en del av sina sakuppgifter citerar historiska annaler, sådana som ”Boken om HERRENS [Jehovas] krig” (4 Mos. 21:14, 15), ”Israels konungars krönika” (1 Kon. 14:19; 2 Kon. 15:31), ”Juda konungars krönika” (1 Kon. 14:29; 2 Kon. 24:5), ”Salomos krönika” (1 Kon. 11:41), förutom minst fjorton hänvisningar till liknande annaler eller officiella urkunder som Esra och Nehemja citerade. Bibelns skribenter var följaktligen inte beroende av det mänskliga minnet eller muntlig tradition. Det finns vittnesbörd om att deras tidsbestämningar byggde på omsorgsfull efterforskning och var väldokumenterade.
Det fanns dessutom faktorer som gjorde att bibelskribenterna, och alla israeliterna för den delen, ständigt var medvetna om att man måste hålla reda på tiden. Den mosaiska lagen innehöll föreskrifter om många olika saker som de skulle iaktta och som krävde exakt tidsbestämning: Försoningsdagen, de många andra högtidsdagarna, sabbats- och jubelåren. Man höll noggrant reda på dagar, månader, år, sjuårs- och femtioårsperioder så länge som nationen rättade sig efter lagen. Ja, enskilda israeliter, som hade råkat i fattigdom och hade tvingats avträda sin jordegendom, kunde ju återfå sådan fast egendom under det femtionde året. — 3 Mos. 25:2—5, 8—16, 25—31.
Ett annat vägande skäl till att bibelskribenterna såväl som folket i gemen höll reda på tiden var de gång på gång uttalade profetior som inspirerades av deras Gud — profetior som i synnerhet hade anknytning till någon dag i framtiden. Israeliterna tog fasta på dessa profetior och väntade på att de skulle uppfyllas. Vi kan vara vissa om att det vid tiden för Jesu födelse inte bara var Simeon som kunde kallas ”en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst”. — Luk. 2:25.
Men någon kanske invänder att vi inte har tillgång till bibelns ursprungliga skrifter, att det myckna avskrivandet och bearbetandet med tiden allvarligt kan ha påverkat skildringens äkthet. Vad denna sak beträffar, gör vi klokt i att påminna oss hur minutiöst noggranna de män var som åstadkom den stora mängden nu tillgängliga avskrifter av bibeln. För dem gällde det Guds ynnest eller ogunst, liv eller död. De måste granska och åter granska avskrifterna, ja, de gick så långt att de räknade raderna, orden och bokstäverna på varje sida i avskriften.
Att bibelns böcker är äkta — i det skick de finns bevarade åt oss nu på 1900-talet — har blivit mycket åskådligt genom de relativt sentida handskriftsfynden i grottorna vid Qumran nära Döda havet. En av dessa rullar är en väl bevarad avskrift av hela Jesajas bok, nedtecknad på sjutton ark pergament. Innan denna rulle upptäcktes, var den äldsta hebreiska text till Jesaja som man kände till en avskrift från 900-talet v.t. Här fann man nu en handskriftsrulle som härstammade ungefär från första århundradet f.v.t, och till stor förundran för oss har man vid jämförelser med våra nutida texter till Jesaja likväl bara funnit mindre avvikelser, avvikelser som man knappast behöver fästa något avseende vid.
Ingen verklig jämförelse
Det bör stå klart att Egyptens historiska annaler i den form, vari de har kommit oss till handa, inte kan utgöra någon måttstock att mäta den bibliska tideräkningens äkthet med. De egyptiska skrivarnas omsorg, sannfärdighet och ostrafflighet är inte höjda över allt tvivel. Så här säger professor J. A. Wilson (i The World History of the Jewish People, 1964, band 1, sid. 280, 281): ”En varning bör ges beträffande de egyptiska inskriptionernas egentliga historiska värde. Det var en värld av ... gudasagor och underverk.” Sedan han påpekat att hävdatecknarna inte drog sig för att jonglera med tidsuppgifterna för olika händelser för att ge ära åt en viss monark som satt vid makten, tillägger han: ”Historieforskaren står fast vid sina data rent formellt, såvida det inte finns uppenbar anledning till misstro; men han måste vara redo att modifiera sin ståndpunkt så snart nytt stoff kastar nytt ljus över den tidigare tolkningen.”
Den kronologiska ram som de nutida historieskrivarna har fogat samman med ledning av egyptiskt källmaterial är fortfarande mycket ohållbar. Så här uttryckte sig egyptologen E. A. Wallis Budge: ”När det gäller tidsuppgifter, är de upplysningar, som har kunnat hämtas från egyptiska minnesmärken, för närvarande inte tillräckliga för att vi skall kunna rätta de felaktiga siffrorna i Manethos lista, fel som har tillkommit på grund av avskrivares vårdslöshet eller okunnighet; och innan någon annan metod har uppfunnits, är det gagnlöst att krångla med dessa siffror och misshandla dem, vilket många som sysslar med egyptisk kronologi har förkärlek för att göra.” (A History of Egypt, 1902, band 1, förordet, sid. 16) Femtio år senare erkänner historieskrivare: ”Den egyptiska kronologin är fortfarande utsatt för ständiga växlingar.” (Pritchard: Ancient Near Eastern Texts, 1955, inledningen, sid. 17) Professor J. A. Wilson framhåller att det är först efter år 663 f.v.t. som den egyptiska kronologin blir ”ganska exakt” och att ”ju längre bakåt i tiden man kommer, desto större blir oöverensstämmelsen [mellan forskarna]”. — The World History of the Jewish People, 1964, band 1, sid. 268; The Interpreter’s Dictionary of the Bible, 1962, band 2, sid. 43.
Det finns alltså ingen orsak att tvivla på den bibliska kronologins exakthet bara av den anledningen att vissa profanhistoriska skildringar inte stämmer överens med den. Tvärtom är det så att endast när den profanhistoriska kronologin stämmer överens med bibelns skildring, kan vi med rätta hysa ett visst mått av tilltro till dessa forntida profanhistoriska tidsuppgifter. Så förhåller det sig sannerligen med Egyptens forntida historia.