Bibelns sanning löste mig från min fruktan för helvetet
Berättat av Paul Hammer
LIVET började för mig i Trondheim i Norge den 3 maj 1879. Eftersom mina föräldrar tillhörde den norska statskyrkan, växte jag upp som lutheran. Från min tidiga barndom inpräglades läran om ett brinnande helvete djupt i mitt sinne. Jag fick lära mig att jag hade en odödlig själ och att jag vid döden skulle komma antingen till himmelen eller till ett brinnande helvete. Eftersom jag menade att jag inte var god nog att få komma till himmelen, oroade jag mig en hel del för hur det skulle bli att komma till ett brinnande helvete. Jag hölls riktigt i träldom av denna lära.
I mitt sökande efter frihet och sinnesfrid beslutade jag att emigrera till Förenta staterna, vilket jag också gjorde år 1901. Jag menade att om jag sålde vad jag ägde och hade och lämnade Norge, skulle jag inte längre vara i träldom. Men i Amerika fann jag att jag fortfarande var i träldom under min fruktan för ett brinnande helvete, alldeles som jag hade varit i Norge. Följaktligen fortsatte jag att söka efter sanningen och friheten, fastän jag inte hade stora förhoppningar om att finna vare sig det ena eller det andra.
Jag skaffade mig en liten jordegendom i North Dakota, och i mitt sökande efter bibelns sanning tog jag under flera år då och då del i undervisningen i en luthersk religiös skola. Eftersom jag inte fann något bättre, fortsatte jag att ta del i denna undervisning, fastän jag ofta kände mig besviken på den. Jag slutade med att gå i den här skolan år 1918, när jag kom i kontakt med representanter för Internationella Bibelstudiesällskapet, det namn som på den tiden användes om Jehovas vittnen. Jag skaffade mig de sju banden av Studier i Skriften och prenumererade dessutom på Vakttornet.
Den 11 november 1918 fick jag ett formulär från Förenta staternas armé att fylla i och fick på så sätt en sak till att oroa mig över, eftersom jag var avgjord motståndare till att döda min nästa. Till min lycka slutade kriget samma dag. Därpå inträffade något som hjälpte mig att frigöra mig från religiös träldom. Nationernas förbund bildades, och kyrkorna hälsade det som världens hopp. När pastorn i den lutherska kyrkan på min ort i sina predikningar började lovorda Nationernas förbund och bedja för det, slutade jag upp med att gå i hans kyrka.
Jag sökte upp ”bibelforskarna”, och vi samtalade till klockan två på morgonen. Jag vidhöll envist att de måste göra något för att hjälpa till med att förändra förhållandena i världen. Men de visade mig från bibeln att människor inte kan råda bot på dessa förhållanden utan att vi måste vänta på Jehova Gud. Efter att ha ägnat en hel del tid åt studium och bön fattade jag ståndpunkt för Jehova och hans rike såsom en av hans fria söner. Jag var nu fri och hade något att leva för. Nu hade jag fått en uppgift att utföra. I mars 1919 symboliserade jag i Fargo i North Dakota genom vattendopet mitt överlämnande åt Jehova till att göra hans vilja och detta med förhoppningen att vinna himmelskt liv.
Till de löften som varit särskilt dyrbara för mig alltifrån den tiden hör de som återfinns i Efesierna 2:4—7 (NW): ”Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för sin stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande tillsammans med Kristus, redan då vi var döda i överträdelser — genom oförtjänt godhet har ni blivit frälsta —; och han har uppväckt oss tillsammans och satt oss tillsammans i det himmelska i förening med Kristus Jesus, för att i de kommande tingens ordningar hans oförtjänta godhets översvinneliga rikedom måtte ådagaläggas i hans nåd gentemot oss i förening med Kristus Jesus.”
Sedan jag fått ett sådant hopp, kände jag att jag kunde följa det råd som ges i Sefanja 3:8 (NW): ”’Håll er därför i förväntan på mig’, är Jehovas uttalande, ’till den dag då jag står upp till bytet.’” Jag var nu villig att vänta på Jehova, att vänta till den tid då han skall reda ut förhållandena på jorden. Vilket privilegium och vilken glädje var det inte att förstå Jehovas uppsåt! Äntligen var jag fri från träldomen under Satan och hans falska religiösa läror!
När jag nu fortsatte att studera och komma tillsammans med ”bibelforskarna”, tyckte jag att jag borde göra mer för att hjälpa andra att åtnjuta den frihet jag själv hade vunnit. År 1925 fanns det en notis i den engelska upplagan av Vakttornet med inbjudan till tjänst vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i Brooklyn, som också kallas Betel. Jag tackade Jehova för att han besvarat mina böner och ansökte om att få tjäna där. Jag kallades till tjänst där på sommaren 1925.
Jag upplever allt större frihet
Tjänsten vid Betel innebar en ny tid av frihet för mig. Jag behövde inte längre tänka på mat och husrum utan kunde ägna all min tid och uppmärksamhet åt Jehovas tjänst. Först blev jag portvakt. Jag kände på samma sätt inför detta privilegium som psalmisten gjorde, då han skrev: ”Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.” Vilken glädje var det inte för mig att få tjäna vid Jehovas organisations högkvarter här på jorden! — Ps. 84:11.
År 1929 blev jag av broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, ombedd att tjäna på en omkring trettio tunnland stor gård på ön Staten Island. På den här gården låg också Sällskapets radiostation WBBR. Sedan jag arbetat där några år, kom jag åter som portvakt till Betel, där jag stannade till 1936, varefter jag fick i uppgift att arbeta på Rikets gård vid South Lansing i staten New York nära Ithaca. Här fick jag sköta svin och höns. Sällskapet hade köpt gården året innan, och den var flera hundra tunnland stor. Allteftersom Betelfamiljen i Brooklyn växte, blev jag fullt upptagen av att sköta enbart grisarna. Jag genomgick en kurs i djuruppfödning, så att jag skulle kunna sköta mitt arbete bättre. Under veckoskiftena tog vi del i tjänsten på fältet liksom andra kristna vittnen för Jehova och hjälpte andra människor att bli frigjorda från träldomen under den falska religionens läror.
Hur förväntansfulla blev inte vi lantarbetare, när Sällskapet Vakttornets nuvarande president, N. H. Knorr, en dag meddelade att från och med februari 1943 skulle missionärsskolan Gilead förläggas till Rikets gård och att vi skulle få privilegiet att samarbeta med eleverna och de med oss. Denna anordning blev en verklig välsignelse både för familjen på gården och skolans elever. År 1949 lämnade jag mina plikter på gården under några veckors tid för att hälsa på vänner och släktingar i Trondheim i Norge, och jag gav dem ett grundligt vittnesbörd om Guds rike. Jag hade oväntat fått ett arv som möjliggjorde resan. År 1955 hade jag privilegiet att vara med vid de europeiska sammankomsterna, och jag hälsade då återigen på mina vänner och släktingar i Trondheim i Norge, vittnade för dem och lämnade bibliska publikationer till dem.
Omkring fem år senare flyttades Gileadskolan till huvudexpeditionen i Brooklyn. Under ett antal år hade vi sedan Skolan i Rikets tjänst förlagd till gården, en skola där undervisning gavs åt församlingarnas tillsyningsmän. För något år sedan såldes en del av Rikets gård, och flertalet lantarbetare överfördes till Watchtower Farm (Vakttornets gård), som ligger omkring 150 kilometer från New York. Några av oss fick flytta till huvudexpeditionen i Brooklyn. Efter trettio års arbete vid Rikets gård är jag alltså tillbaka på Betel i Brooklyn. År 1965 fick jag en hjärtattack, men på senaste tiden har min hälsa blivit mycket bättre, så att jag vid nittio års ålder fortfarande kan hjälpa till på ett av kontoren två timmar varje förmiddag och två timmar varje eftermiddag.
När jag nu ser tillbaka på de fyrtiofyra åren av tjänst vid Betel, tackar jag dagligen Jehova för hans godhet och känner det som psalmisten David gjorde: att godhet och nåd har följt mig i alla mina livsdagar och att jag skall få bo i Jehovas hus till evig tid. — Ps. 23:6.