Varifrån fick Mose sina upplysningar?
VITTNESBÖRDET från ingen mindre än Guds Son, Jesus Kristus, pekar på Mose såsom den som skrev den första boken i bibeln, Första Moseboken. (Luk. 24:27, 44) Eftersom händelserna som skildras i denna bok inträffade före Mose födelse, uppstår frågan: Varifrån fick han sina upplysningar?
Så långt tillbaka som på 1700-talet tänkte den lärde holländaren Vitringa på denna fråga. Med användningen av uttrycket ”Detta är berättelsen” som grundval drog Vitringa slutsatsen att varje förekomst av detta uttryck i Första Moseboken identifierade ett redan existerande dokument. På senare år har andra kommit till en liknande slutsats. Arkeologen P. J. Wiseman skriver till exempel i en kommentar till uttrycket ”Detta är berättelsen”: ”Det är den avslutande meningen i varje underavdelning och pekar därför tillbaka på en berättelse som redan är upptecknad. ... Det syftar i normala fall på den som skrivit berättelsen eller på den som äger lertavlan som innehåller berättelsen.” — New Discoveries in Babylonia About Genesis, sid. 53.
En undersökning av innehållet i dessa berättelser gör emellertid att man har anledning att tvivla på att denna uppfattning är riktig. Enligt denna uppfattning skulle till exempel den underavdelning som börjar med 1 Moseboken, kapitel 36, vers 10, sluta med orden i 1 Moseboken 37:2: ”Detta är berättelsen om Jakobs släkt.” Men nästan hela skildringen gäller Esaus avkomlingar och hänvisar bara i förbigående till Jakob och hans familj. Om teorin var riktig, skulle det dessutom betyda att Ismael och Esau hade skrivit eller ägde de utförligaste dokumenten om hur Gud handlade med Abraham, Isak och Jakob. Detta förefaller inte vara rimligt, eftersom det skulle betyda att de som inte hade någon andel i det abrahamitiska förbundet ändå skulle ha det största intresset av detta förbund. Det skulle vara svårt att föreställa sig att Ismael hade sådant intresse för händelser som var förbundna med Abrahams hushåll att han gjorde ansträngningar för att få en detaljerad skildring av dem, en skildring som spände över många år efter det att han sänts bort tillsammans med sin mor, Hagar. — 1 Mos. 11:27b—25:12.
Likaså skulle det inte heller ha funnits något skäl för Esau, som inte uppskattade heliga ting, att skriva eller vara ägare till en redogörelse som utförligt behandlade händelser i Jakobs liv, händelser som Esau inte var ögonvittne till. (1 Mos. 25:19—36:1; Hebr. 12:16) Det tycks inte heller logiskt att dra slutsatsen att Isak och Jakob i hög grad skulle ha ignorerat Guds handlingar med dem och nöjt sig med att bara ha korta redogörelser om andra personers släktregister. — 1 Mos. 25:13—19a; 36:10—37:2a.
Uttrycket ”Detta är berättelsen” kan inte i vartenda fall på rimligt sätt förbindas med skribenten till eller ägaren av en sådan berättelse, men detta utesluter inte nödvändigtvis att Mose fick en del av sina upplysningar från äldre skriftliga redogörelser, bland dem skildringar som skrivits före floden på Noas tid. Bibeln innehåller inga bestämda uppgifter om skrivkonsten före syndafloden, men man bör lägga märke till att människor långt före floden började bygga städer, utveckla musikinstrument och tillverka verktyg av järn och koppar. (1 Mos. 4:17, 21, 22) Därför är det rimligt att mena att det inte skulle ha varit svårt för människor att också utveckla en metod att skriva. Arkeologiska vittnesbörd visar att skrivkonsten funnits till under en ansenlig tidsperiod före Mose tid. Det måste emellertid erkännas att det saknas direkta vittnesbörd om skrivkonstens existens före syndafloden.
Det är sant att den assyriske kungen Assurbanipal talade om att läsa ”inskriptioner på sten från tiden före floden”. Men dessa inskriptioner kan helt enkelt ha varit från tiden före en större lokal översvämning, eller också kan de ha varit redogörelser som föregav sig skildra händelser som inträffat före syndafloden. Den redogörelse som är känd såsom ”den sumeriska kungalängden” säger till exempel, sedan den nämnt att åtta kungar härskat under 241.000 år: ”(Sedan) svepte floden över (jorden).” Det är tydligt att en sådan redogörelse inte är autentisk.
Enligt bibelns kronologi kom den världsomfattande floden på Noas tid år 2370 f.v.t. Arkeologer har angett tidigare dateringar än detta på talrika lertavlor som de grävt fram. Men dessa lertavlor är inte daterade dokument. Följaktligen är de dateringar som angetts för dem närmast gissningar, och de ger ingen stabil grundval för att fastslå någon tidsbestämning i förhållande till bibelns syndaflod. Ingen av de artefakter som grävts fram kan med bestämdhet sägas vara från tiden före syndafloden. Arkeologer som har hänfört föremål till tiden före syndafloden har gjort detta på grundval av fynd som i bästa fall bara kan tolkas till att ge bevis för en stor lokal översvämning.
Det finns alltså inget sätt att otvetydigt fastställa att Mose fick en del av sina upplysningar från skildringar som upptecknats före och efter syndafloden. Inte heller finns det någon grundval på vilken man kan vederlägga att han fick det, eftersom man under lång tid har använt skrivkonsten för att förmedla upplysningar. Likväl behövde inte Mose källa till upplysningar ha varit äldre, skriftliga redogörelser. Det är uppenbart att någon måste ha fått ta emot de upplysningar som gällde händelserna innan människan skapades, och detta måste ha skett genom gudomlig uppenbarelse. Följaktligen kunde Mose ha fått detta såväl som det övriga av sitt stoff genom direkt uppenbarelse från Gud. Men om dessa upplysningar uppenbarats för någon annan än Mose, kunde både dessa upplysningar och grundvalen för återstoden av innehållet i Första Moseboken ha förmedlats till Mose förmedelst muntlig tradition. På grund av att människor levde så länge under denna tid kunde upplysningarna ha förmedlats från den förste mannen, Adam, till Mose genom bara fem mänskliga länkar, nämligen Metusela, Sem, Isak, Levi och Amram. Detta skulle naturligtvis ha krävt att den sista länken som förmedlade traditionen, Amram, hade hela Första Moseboken i huvudet.
För närvarande kan man inte nå fram till någon bestämd slutsats beträffande den omedelbara källa Mose hade till de upplysningar som han upptecknade. Han kunde ha fått dem genom direkt uppenbarelse, muntlig tradition eller skrivna redogörelser. Det kan hända att alla dessa tre källor utnyttjades. Man bör emellertid komma ihåg att det viktiga inte är den närmaste källan, utan att Jehova Gud, förmedelst sin ande, vägledde profeten Mose att skriva den tillförlitliga skildring som bevarats i Första Moseboken.