Frågor från läsekretsen

● Är det tillbörligt för kristna att fira sin bröllopsdag? — D. Y., Venezuela.

Det är inte oskriftenligt att ett gift par på ett förnuftigt och måttligt sätt firar årsdagen av sitt bröllop. Men det är heller inte någonting nödvändigt.

En årsdag är i grund och botten den dag varje år då en viss händelse ägt rum i det förflutna. Det finns årsdagar av alla slag. Hedniska folk har uppmärksammat årsdagarna av vissa tilldragelser. Men det har också Guds tjänare gjort. (2 Mos. 12:14, 24—27; Joh. 10:22, 23; 1 Kor. 11:23—26) Dessa årsdagar eller åminnelsehögtider som omtalas i bibeln hade naturligtvis direkt att göra med sann gudsdyrkan. Men vi ser ändå av detta att inte allt firande av årsdagar kan förkastas såsom något misshagligt. Alltsammans beror på vad de firas till minne av och hur de firas.

En kristen undviker naturligtvis att fira sådant som har att göra med oskriftenliga eller falska religiösa sedvänjor. (Joh. 4:24) Men firandet av en bröllopsdag är i normala fall ingen religiös högtid i våra dagar. Härstammar då seden att fira bröllopsdagen från någon forntida hednisk religion? Tydligtvis inte. The Encyclopedia Americana (1971 års upplaga) säger: ”Familjeseden att fira bröllopsdagar tycks ha växt fram i västra Europa. De tidigaste omnämnandena i engelsk litteratur uppträder på 1600-talet.” — Band 28, sidan 564.

Det är nu sed i somliga länder att mannen och hustrun ägnar speciell uppmärksamhet åt årsdagen av sitt bröllop. En del kristna par gör på liknande sätt. De menar att de med gott samvete kan stärka sina äktenskapliga band genom att enskilt och i stillhet tänka tillbaka på det glädjefyllda tillfälle då de blev äkta man och hustru. På sin bröllopsdag kan de se tillbaka på den framgång de har haft i att bygga upp ett lyckligt äktenskap, och de kan stärka sin beslutsamhet att fortsätta på samma väg.

Andra par kan finna glädje i att dela lyckan på sin bröllopsdag med de övriga familjemedlemmarna och några kristna vänner och släktingar. Om man gör detta, bör man inte glömma vissa försiktighetsåtgärder som kommer att hålla det hela i jämvikt.

I fråga om all samvaro och allt högtidsfirande som sker under sällskapliga former måste man ta sig i akt, så att man inte förlorar kontrollen över det hela. Till och med ett högtidsfirande av blygsamma mått kan bli otyglat eller kan leda till otillbörligt uppförande, vilket ibland tycks ha inträffat bland judarna i det första århundradet. (Joh. 2:10) Detta skulle utan tvivel vara ett felaktigt handlingssätt för kristna människor. (1 Petr. 4:3, 4) Det skulle inte heller vara passande att högtidsfirarna gav människor överdriven ära, som om det par som firade sin bröllopsdag skulle vördas. Bibeln visar tydligt att det är Skaparen som skall vördas, inte någon skapelse på jorden, varken djur eller människa. (Rom. 1:24, 25) Om ett par har åtnjutit ett lyckligt äktenskap, är detta utmärkt. Andra kan med rätta glädja sig på deras vägnar. Men bör inte detta också egga till tacksam lovprisning av den som instiftat äktenskapet? Man bör komma ihåg honom, och allt som görs bör lända honom till ära.

Med detta menar vi inte att vi rekommenderar äkta par som inte har denna sedvänja att nu börja fira sin bröllopsdag. I själva verket varken uppmuntrar vi till eller avråder från att fira bröllopsdagar. Varje par kan, utan att bli kritiserat av andra, personligen besluta om vad de skall göra. Ett visst pars förhållanden eller samvete kan få dem att inte ägna någon särskild uppmärksamhet åt denna tilldragelse. Ett annat par kan vilja fira minnet av sin bröllopsdag. Om de gör det, bör de fatta beslutet om hur de skall göra detta i ljuset av följande råd: ”Vare sig ni äter eller dricker eller gör någonting annat, gör allting till Guds ära.” — 1 Kor. 10:31, NW.