Gud har aktning för familjeanordningen
NÄR ett barn har fötts, brukar vänner och släktingar komma på besök och då säger de sådant som: ”Han är sin fars avbild!” eller: ”Han är precis lik sin mamma!” Ibland är likheten med den andre föräldern inte så tydlig i det yttre, men längre fram blir den uppenbar i barnets personlighetsdrag. Ja, det är med oss i denna tid alldeles som det var med den förste mannen, Adam. Bibeln berättar om honom att han ”födde ... en son, som var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set”. — 1 Mos. 5:3.
I fråga om föräldrarnas ställning och rättigheter har Jehova Gud varit mycket fast och bestämd. Han gav föräldrarna privilegiet och förmågan att föda barn i sin avbild och likhet. Ja, mer än så, han låter dem uppfostra sina barn på det sätt de själva önskar. Och trots att somliga föräldrar har försummat sina barn och att somliga till och med har uppfostrat dem till att strida mot Gud, har han inte tagit deras barn ifrån dem och gett dem åt andra att sörja för dem.
Detta är helt visst rätt, och det visar stor fördragsamhet från Guds sida. Ingen kan med rätta beklaga sig och säga att Gud har hindrat honom att uppfostra sina barn på det sätt han själv har önskat. Och ingen som har underlåtit att lära sina barn Guds principer kan med rätta beklaga sig över den sorg som hans (eller hennes) barns dåliga uppförande medför. Försumliga föräldrar kan inte komma ifrån principen att ”ett oupptuktat barn drager skam över sin moder”. — Ords. 29:15.
Små barn är inte utan synd
Alla barn ärver visserligen en del önskvärda egenskaper från sina föräldrar, men de ärver också en del icke önskvärda egenskaper. Och de har alla, utan undantag, fötts med synd som en följd av att deras ursprunglige förfader på grund av olydnad förlorade sin ställning inför Gud. Bibeln säger oss: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” — Rom. 5:12.
Genom att Adam syndade, förfelade målet i fråga om Guds norm för fullkomlighet beträffande honom, kom han att vara i saknad av Guds härlighet, vilken han borde ha återspeglat, och därför kunde han inte förmedla fullkomlighet till sina barn. Följaktligen påverkades hela människosläktet. ”Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud.” — Rom. 3:23.
Tack vare Guds oförtjänta godhet kan Kristi lösenoffer skaffa bort den synd i vilken var och en har fötts. Den enskilde måste naturligtvis ha uppnått en ålder då han för egen del kan godta Guds föranstaltning. Men hur förhåller det sig med barn som ännu inte är gamla nog att utöva sådan tro? De är inte utan synd. Psalmisten David sade: ”Se, i förvändhet föddes jag, och i synd avlade min moder mig.” (Ps. 51:7, Åk) Hur handlar då Gud med dem? Han handlar med dessa barn genom familjeanordningen. Varför det? Och hur fungerar denna princip?
Jehova tror på familjeanordningen, och han har gjort familjen till den grundläggande enheten i det mänskliga samhället. Familjens plats, betydelse och funktion har sitt ursprung hos honom. Han är Fadern, ”vilken varje släkt i himmelen och på jorden har att tacka för sitt namn”. (Ef. 3:15, NW) Han ger familjen värdighet och ställning. Fadern i familjen är överhuvud, modern är hjälpare, och båda tillsammans har från Gud fått ansvaret för tillsynen över barnen.
Föräldrarna är ansvariga för barnen
Mycket små barn, som inte har uppnått ansvarig ålder, är nästan helt igenom produkter av sina föräldrar, först genom arv och därutöver genom den undervisning och miljö som föräldrarna svarar för. Följaktligen håller Gud föräldrarna ansvariga ända till dess barnet når den ålder då det självt kan ansvara för sina beslut och handlingar.
Vad föräldrarna gör i fråga om sitt förhållande till Gud påverkar därför hela familjen. Människors lagar ställer föräldrarna till svars för deras minderåriga barns handlingar, och detta är också Guds syn på saken. Om ett barn begår ett brott, skadar egendom, kan fadern vänta att polisen knackar på hans dörr för att rikta anklagelser mot honom och kräva att han gottgör skadan. Varför skulle då inte Gud på liknande sätt hålla föräldrarna ansvariga för deras små barns handlingar?
Vittgående resultat av föräldrarnas undervisning
Föräldrarnas rätta eller orätta handlingar och den rätta eller orätta undervisning de ger kan återfalla på barnbarn och rent av på barnbarnsbarn. När till exempel den generation som styr världens angelägenheter blir invecklad i ett krig, påverkar detta i hög grad framtida generationer, vilket vi kan se av efterverkningarna till första och andra världskriget.
På grund av att Gud tillerkänner föräldrarna rätten att uppfostra sina barn utan ingripande från hans sida, kan han beskriva vilka resultaten blir för föräldrar som följer hans lagar och för dem som inte gör det. Han sade till Mose: ”Jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet och låter straff för fäders förseelse komma över söner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet, i deras fall som hatar mig; men som utövar kärleksfull godhet mot det tusende släktledet, i deras fall som älskar mig och håller mina bud.” (2 Mos. 20:5, 6, NW) Det kan inte råda något tvivel om det: Barn som blivit uppfostrade på orätt sätt kommer nästan säkert att bedriva det som är ont, och de får den vedergällning som svarar mot deras gärningar.
Abraham var ett exempel på ett familjeöverhuvud som följde Guds väg och lärde sina barn lydnad mot Gud. Detta visade sig vara till långvarig välsignelse för hans avkomlingar. — 1 Mos. 18:19; 5 Mos. 4:37.
Men när Abrahams avkomlingar senare vände sig till avgudadyrkan och till annat som var ont, fördes de i fångenskap av fiendenationer. Ja, från det judarna kom i fångenskap i Babylon och ända fram till förstöringen av Jerusalem år 70 v.t. styrdes de ständigt av hedniska världsvälden, först Babylon och därpå Persien, Grekland och Rom. Under många generationer fick de känna verkan av förfädernas synd.
Denna princip har visat sig gälla också hedniska nationer. När Babels torn byggdes, blev de människor som hade gjort sig fria från tillbedjan av Noas Gud, Jehova, uppdelade på olika språkgrupper, och så utvecklades nationer från dem. Deras ättlingar fann senare att de var ”utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen”. (Ef. 2:12) Det är bara de som har vänt sig bort från sina förfäders onda handlingssätt och övergett hedendomen som har kommit att lära känna Gud genom att de valt att tillbedja honom.
Ett tydligt exempel på att barn blir dömda tillsammans med sina onda föräldrar finner vi i kananéerna. På grund av detta folks långa historia som kännetecknades av djupaste fördärv blev barnen på Guds befallning förgjorda tillsammans med sina föräldrar, när israeliterna ockuperade landet. — 5 Mos. 7:1, 2.
Allt detta visar att Gud tillräknar de små barnen i en familj förtjänst eller ovärdighet och att han gör det på grundval av föräldrarnas ställning. Krävs det någonting av föräldrarna, utöver att de skall tillbedja den ende sanne Guden, Jehova? Och krävs det någonting av de små barnen? Och hur förhåller det sig med familjer där bara den ena föräldern tillber Jehova och är en lärjunge till Jesus Kristus? Dessa frågor dryftas i följande artikel.