Inblick i nyheterna

Hur långt skall det gå?

● Italiens lagstiftande församling godkände år 1970 en historisk lag som möjliggjorde skilsmässa. Den 12 maj i år hölls en folkomröstning, som gällde om lagen skulle upphävas. I två månader förde Italiens biskopar och de flesta — men inte alla — av dess 190.000 präster och nunnor en stark kampanj till förmån för ett upphävande, vilket också fick stöd av det kristligt-demokratiska partiet. Det uppstod intresse för detta på många håll i världen på grund av omröstningens betydelse för kyrkans framtid i Italien. Vad blev resultatet?

Ett förkrossande nederlag, eftersom nästan tre av fem italienare röstade för att behålla skilsmässolagen. I själva Rom röstade 70 procent mot upphävandet av lagen. Till och med påvens hemtrakt, Brescia, röstade mot upphävande. I ett meddelande från United Press kallades detta ”det värsta bakslaget för den romersk-katolska kyrkan i Italiens politiska angelägenheter sedan italienska trupper jagade i väg påven Pius IX till Vatikanen och gjorde slut på kyrkans världsliga makt år 1870”.

I den katolska tidskriften ”America” (25 maj 1974) kallades detta en ”djupgående granskning av den italienska kyrkans ledarskap”, och händelsen sågs som en sannolik upptrappning av ”frigörelseprocessen från ett föråldrat mönster för relationerna mellan kyrka och stat”.

Att långt mer än en skilsmässolag kan stå på spel förstår man av nyhetsmeddelanden som visar att när resultatet av folkomröstningen blivit känt, ”tillkännagav antiklerikala grupper en landsomfattande aktion för att samla underskrifter till en petition som krävde en folkomröstning angående alla lagar som ger kyrkan en särskild ställning”. Bland dessa lagar finns en som tillkännager att ”den romersk-katolska, apostoliska religionen är den enda statsreligionen”. Andra lagar beviljar skattebefrielse och särskilda privilegier åt kyrkliga organ.

De som läser ”Vakttornet” blir inte förvånade över att sådant som detta händer. ”Handskriften” har länge funnits på väggen, i det den finns upptecknad i bibelns profetior. — Upp. 17:15—18.

Sjukdom eller personlighetsproblem?

● I Ryssland är alkoholismen ett allvarligt problem. Den officiella tidskriften ”Literaturnaja Rossija” innehöll nyligen en uppmaning att behandla alkoholism som en ”sjukdom” och inte bara som ”en rest från tsartiden”.

Också på andra håll är det populärt att beteckna alkoholism som en ”sjukdom”, och detta har fått godkännande från den amerikanska länkrörelsen och från Amerikanska läkarförbundet. En sådan benämning antas befria alkoholisten från en hel del skamkänslor och göra att andra visar större sympati. I Förenta staterna kan organisationer som behandlar alkoholister erhålla federala medel — medel som är anslagna för sjukdomsbehandling, inte för personlighetsproblem. Men det är inte alla läkare som går med på att beteckna alkoholism som en ”sjukdom”.

I sin särskilda spalt i en dagstidning håller dr Theodore R. Van Dellen med om att var och en som dricker till övermått och skadar lever, hjärna eller hjärta verkligen är ”sjuk”. ”Men”, tillägger han, ”någonstans kommer levnadsvanor, personlighet, karaktär och ansvar in i bilden.”

I ”American Medical News” skriver dr David M. Gimlett något liknande, och han varnar för att när man kallar alkoholism en sjukdom, ”löper man den verkliga risken att låta patienterna och behandlingspersonalen förstå att den enskilde inte har något ansvar för sitt tillstånd och att detta att man tar på sig personligt ansvar inte är en nödvändig del av ’behandlingen’”.

Under det första århundradet upptecknade en läkare vid namn Lukas följande ord av Kristus Jesus: ”Tag er till vara för att låta edra hjärtan tyngas ner av omåttlighet, dryckenskap och världsliga omsorger, så att den dagen [dagen för Jehovas dom] kommer över er oförtänkt, som en snara.” (Luk. 21:34, 35, Hd) Ja, det är hjärtat som är lösningen på problemet, och om man i hjärtat har fattat ett verkligt beslut, kan man övervinna alkoholism.