Frågor från läsekretsen

● Blir en äkta man diskvalificerad för ställningar av ansvar i församlingen, om han går med på sterilisering (antingen av honom själv eller av hans hustru)?

Bibeln visar tydligt Guds höga aktning för de fortplantningsförmågor han har skänkt människan. (1 Mos. 1:28; 9:1) ”Livsfrukt” betraktades som en belöning och en ”arvedel från Jehova”. (Ps. 127:3, NW) En man, vars könsorgan var allvarligt skadade, var under lagförbundet inte kvalificerad att ”komma in i HERRENS [Jehovas] församling”. Det förhållandet, att den omgivande texten innehåller förbud för människor av vissa raser att ”komma in i HERRENS församling”, tycks utvisa att denna föreskrift avsåg skadade män bland utlänningar som började tillbedja Jehova. (5 Mos. 23:1—8) Det sägs inget om huruvida könsorganen skadats avsiktligt eller av en olyckshändelse. Något som också visar Guds höga aktning för fortplantningsförmågorna var att en kvinna som försökte hjälpa sin man i ett slagsmål genom att gripa tag i motståndarens könsorgan enligt lagen skulle få handen avhuggen. (5 Mos. 25:11, 12) De kristna är visserligen inte bundna av lagförbundet, men de är angelägna om att följa de principer som kommer till uttryck däri.

Av detta skulle vi kunna dra den slutsatsen att det enda handlingssätt som vore i överensstämmelse med Guds uppsåt skulle vara att man gifte sig och skaffade så många barn som möjligt. Men Skriften ger ändå rum för personliga beslut i angelägenheter som har med fortplantningsförmågan att göra. Om det inte vore så, skulle det vara ett uttryck för bristande aktning för den gåva som denna förmåga utgör, om någon kristen avhöll sig från att gifta sig och skaffa barn. Men Kristus Jesus, som själv avhöll sig från att gifta sig, sade: ”Det finns eunucker som från moderlivet är födda sådana, och det finns eunucker som av människor har blivit gjorda till eunucker, och det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Må den som kan ge rum åt detta ge rum åt det.” Sådana som själva gjorde sig till ”eunucker för himmelrikets skull” gjorde detta genom att förbli ogifta. (Matt. 19:10—12, NW) Genom att handla så visade de inte bristande aktning för Guds anordning med fortplantningen. Liksom Jesus framhöll också aposteln Paulus att det kunde finnas fördelar med att vara ogift. — 1 Kor. 7:25—38.

Men varken Jesus eller hans apostlar förmanade de gifta kristna att förbli barnlösa. Det Jesus sade i Matteus 24:19 var bara ett profetiskt konstaterande av fakta — det var inte avsett att uppmana det första århundradets kristna att undvika att skaffa barn, utan att inte dröja med att fly från den domfällda staden, när de fick se tecknet på att dess förstörelse var nära. Mycket närmare tidpunkten för denna förstöring rekommenderade aposteln Paulus fortfarande att de av passion gripna ”yngre änkorna skall gifta sig, föda barn”. — 1 Tim. 5:11—14, NW.

Med tanke på dessa skriftenliga synpunkter bör det vara uppenbart att barnafödande har Guds godkännande. Det skulle följaktligen vara orätt av en man att underkasta sig sterilisering, eller godkänna att hans hustru blev steriliserad, helt enkelt därför att han inte har någon uppskattning av den Guds gåva som fortplantningsförmågorna utgör. Men hur förhåller det sig om någons hustru har fött barn men varit tvungen att underkasta sig kirurgiska ingrepp, till exempel kejsarsnitt, för att kunna göra det? Hon kanske har genomgått ända till tre sådana operationer, och hennes läkare kanske varnar henne att ett ytterligare havandeskap kan medföra allvarlig risk för livmoderbristning, som vanligen leder till döden för både modern och fostret. Skulle sterilisering i ett sådant fall med nödvändighet vara ett tecken på bristande aktning för fortplantningens gudagivna gåva?

Det tycks uppenbart att paret inte har visat en vanvördig inställning till sina fortplantningsförmågor, eftersom de redan har skaffat barn. De kan betrakta sterilisering som en tillrådlig åtgärd för att skydda moderns liv, med tanke på de barn som redan är födda. De kan betrakta det som den sista åtgärd som står till buds. När de fattar sitt beslut, kan de mena att det här är fråga om att väga respekten för Guds anordning med fortplantningsförmågorna mot respekten för livet självt, i detta fall moderns hotade liv. Av detta och flera andra skäl tycks det vara tillbörligt att ett sådant beslut fattas på grundval av de berörda personernas egna samveten.

Det kan invändas att det även under sådana förhållanden skulle vara brist på tro från de berördas sida att samtycka till sterilisering. Det är inte säkert att det som läkaren varnat för kommer att ske; så varför inte vänta och se vad som händer? Samma argument kan emellertid framföras beträffande kvinnor som underkastar sig en hysterektomi, som innebär avlägsnande av livmodern och följaktligen omintetgör fortplantningsförmågorna. Hysterektomier utförs ofta trots att kvinnan inte omedelbart hotas av döden. Förutom begynnande cancer kan det vara fråga om stora fibroider (fibromyom) som vållar svår smärta eller ymnig blödning. Godartade tumörer kan bli elakartade. Eftersom risken för livshotande sjukdom i dessa fall endast är potentiell, borde då respekten för fortplantningsförmågorna kräva att kvinnan väntar tills svåra blödningar verkligen börjar, innan hon underkastar sig en hysterektomi och förlorar fortplantningsförmågan? En kvinna som fött flera barn med hjälp av kejsarsnitt kanske visserligen inte har stora fibroider eller elakartade tumörer, men det kan knappast sägas att hennes livmoder är ”frisk”, eftersom man flera gånger blivit tvungen att öppna den med ett snitt. En kristen vars samvete tillåter sterilisering kan betrakta hennes livmoders tillstånd som ett potentiellt lika allvarligt hot som de andra här beskrivna sjukdomstillstånden.

Somliga kan betrakta sterilisering som en uppsåtlig ”stympning” av kroppen. Men varje större kirurgiskt ingrepp har en ”stympande” inverkan på kroppen; kejsarsnitt och hysterektomi är uppenbarligen exempel på detta. När det är fråga om att vidmakthålla hälsa och liv, kan en kristen dock mena att han med rent samvete kan underkasta sig en större operation. Även här måste man väga olika faktorer mot varandra, å ena sidan att lägga tillbörlig vikt vid respekten för kroppen och de egenskaper och förmågor som Gud gett den, och å andra sidan att lägga lika stor vikt vid hälsan och bevarandet av livet självt. Detta utgör ytterligare skäl för att ett beslut om sterilisering under sådana omständigheter bör fattas på grundval av de berördas samveten.

Det är ett erkänt faktum att endast fullständig avhållsamhet från sexuellt umgänge ger någon säker garanti för att man undviker havandeskap. Men sådan fullständig avhållsamhet harmonierar inte med apostelns råd i 1 Korintierna 7:3—5, och om den tillämpas, skulle den hos någon av makarna kunna öka frestelsen att begå äktenskapsbrott. Kristna som av samvetsskäl önskar undvika sterilisering kan föredra att lita till självbehärskning och befruktningsförebyggande åtgärder för att undvika en livshotande graviditet, och de kan vara villiga att ta den risk som detta innebär. Men kan sådana kristna med rätta fördöma andra, vilkas samveten kan tillåta sterilisering som ett medel att skydda ett hotat liv? I båda dessa fall söker man uppnå samma mål: Att neutralisera eller blockera verkan av fortplantningsförmågorna, i det ena fallet genom mekaniska eller kemiska preventivmedel och i det andra fallet genom ett kirurgiskt ingrepp.

Hur förhåller det sig då med en man som underkastar sig sterilisering på grund av den fara hans hustru hotas av? Det är inte hans kropp som har en försvagad livmoder. Men om hans samvete tillåter sterilisering, kanske han skulle föredra att själv underkasta sig operation framför att låta sin hustru genomgå fler operationer. Hans samvete kanske tillåter honom att göra detta, men det kan också tänkas att det inte tillåter honom att göra det.

Det som här sagts får inte tas som någon som helst uppmuntran till att underkasta sig sterilisering, liksom vi heller inte kan uppmuntra äkta makar att använda preventivmedel för att undvika att få barn. Ansvaret för alla konsekvenser eller ogynnsamma biverkningar som kan inträffa, nu eller i framtiden, måste vila på dem som fattar ett sådant beslut. Sterilisering är liksom hysterektomi en allvarlig åtgärd, eftersom människan har mycket små möjligheter att återställa fruktsamheten efter sterilisering.

Församlingens krets av äldste måste i ljuset av bibelns principer överväga huruvida en man, som godkänner sterilisering på grund av den fara hans hustru befinner sig i, är kvalificerad för en ställning av ansvar i församlingen. Visar hans livsmönster som helhet betraktat att han har djup respekt för Guds ord, eller tar han lätt på dess råd? Visar han prov på samvetsgrannhet och allvar i sina beslut? Om hans motiv för att godkänna sterilisering berodde på bristande respekt för Guds normer, skulle denna bristande respekt sannolikt också komma till synes i andra av hans handlingar. Men om han å andra sidan fyller de skriftenliga kraven för män som får ansvar i församlingen, vilka framhålls i 1 Timoteus 3, Titus 1 och andra texter, behöver han inte bli diskvalificerad för detta enbart därför att hans samvete tillåter operativ sterilisering som en livsskyddande åtgärd. Man måste naturligtvis ta hänsyn till församlingens inställning. Om denna angelägenhet blev en stridsfråga av sådana proportioner att den drog avsevärd uppmärksamhet till sig, skulle det allvarligt kunna begränsa hans förmåga att tjäna effektivt. De äldste bör överväga dessa faktorer och sedan fatta sitt beslut.