Jesus Kristus — en historisk person
DET har skrivits många böcker som ifrågasätter trovärdigheten och äktheten i det som finns upptecknat i bibeln. En särskild måltavla för tvivlande kritiker är evangeliernas skildringar av Jesu liv. Vad skall vi tro? Har Jesus verkligen levat? Är den bild av honom som framställs i evangelierna trovärdig?
Många kritiker har i mycket samma uppfattning som den som framlidne Albert Schweitzer gav uttryck åt. Enligt honom är den Jesus som skildras i evangelierna — som påstod sig vara Messias, predikade Guds rike och dog för att slutgiltigt helga sitt verk — ”en litterär uppdiktning av de tidigaste evangelisterna”. Schweitzer vill få oss att tro att Jesus var en religiös fanatiker som predikade universums nära förestående tillintetgörelse och att man inte kan veta någonting om honom som en ”verklig historisk person”. Sedan Schweitzer nått fram till denna slutsats, lämnade han sin bana som prästman och professor i teologi och satte sig på nytt på skolbänken, studerade medicin och blev läkare.
I somliga kritikers skepticism ingår att förneka att en sådan person som Jesus någonsin existerat. Vilka bevis finns det då för att Jesus verkligen har levat?
Judiska vittnesbörd
Till att börja med kan vi tänka på vittnesbörden i de tidiga talmudiska skrifterna. Den kände judiske religionshistorikern Joseph Klausner utforskade grundligt deras vittnesbörd och sade sedan att de ”tidiga talmudiska skildringarna” av Jesus bekräftar både ”Jesu existens och allmänna personlighet”. — Jesus of Nazareth, sid. 20.
Det finns också två omnämnanden av Jesus i de böcker som skrevs av Josefos, en judisk historiker som levde under första århundradet. Det ena av dem är ofta ifrågasatt därför att det gör att Josefos verkar vara kristen. (Judarnas historia, artonde boken, fjärde kapitlet, tredje stycket) Men alldeles som Klausner och andra vetenskapsmän framhåller, är det orimligt att mena att Josefos inte skulle ha omnämnt Jesu verksamhet, när han behandlade Johannes döparens verksamhet så utförligt. Dessutom omtalar Josefos vid ett senare tillfälle att rådet av domare lät kalla fram ”Jakob, som var broder med Jesus, vilken ock kallades Kristus”. (Judarnas historia, tjugonde boken, åttonde kapitlet, första stycket) Det är med rätta som dessa vetenskapsmän anser att detta citat tyder på att det tidigare hade sagts någonting om Jesus — varför skulle annars en okänd Jakob identifieras som hans broder? Därför anser de att Josefos verkligen omtalade Jesu verksamhet men att någon annan, senare hand har gjort tillägg till skildringen.
Romerska historikers vittnesbörd
Man kan inte förvänta att romerska historiker skulle ha mycket att säga om en till synes liten religiös rörelse i det avlägsna Palestina. Som bäst kan vi förvänta att finna kortfattade hänvisningar, och så är det också. Den främste romerske historikern, Tacitus, berättar således att Nero lade skulden för Roms brand på dem ”som av befolkningen kallades kristna. ... Kristus, från vilken namnet hade sitt ursprung, led dödsstraff under Tiberius’ regering, därtill dömd av en av våra prokuratorer, Pontius Pilatus.” — The Complete Works of Tacitus (Tacitus’ samlade verk), översättning av A. Church och W. Brodribb, sid. 380.
Ett antal andra romerska skribenter, bland dem Plinius den yngre, Seneca och Juvenalis, nämner också Kristi efterföljare.
Det är därför med rätta som The Encyclopædia Britannica fastslår med avseende på de tidiga judiska och hedniska skribenternas vittnesbörd: ”Dessa oberoende skildringar bevisar att det i forntiden var så att inte ens kristendomens motståndare någonsin betvivlade att Jesus var en historisk person, någonting som ifrågasattes för första gången och på otillräckliga grunder av åtskilliga författare i slutet av 1700-talet, under 1800-talet och i början av 1900-talet.” — 1974 års upplaga, band 10, sid. 145.
En oförglömlig skildring
Det är inte endast genom sådana ”oberoende” skildringar som det blir fastställt att Jesus var en historisk person, utan detta blir också fastställt av evangelieskildringarna genom själva deras innehåll. Hur så? John Stuart Mill, den kände engelske ekonomen och filosofen som levde på 1800-talet, framhöll: ”Vilka bland hans efterföljare eller bland deras proselyter var i stånd till att fantisera ihop de uttalanden som tillskrivs Jesus eller att tänka ut det liv och den personlighet som uppenbaras i evangelierna? Sannerligen inte fiskarna från Galileen.” Amerikanen Theodore Parker framhöll samma sak: ”Skall man säga oss att en sådan man aldrig har levat, att hela berättelsen är en lögn? Antag att Platon och Newton aldrig har levat. Men vem har då frambringat deras verk och tänkt deras tankar? Det krävs en Newton för att dana en Newton. Vilken människa kan då ha gett upphov åt en Jesus? Ingen utom en Jesus.”
Den engelske filosofen David Hartley lägger fram en närbesläktad och verkningsfull tanke: ”Om vi jämför den enastående storheten hos denna personlighet [Jesus] med det indirekta sätt på vilket den beskrevs, ... förefaller det omöjligt att de skulle ha fantiserat ihop den — att de inte skulle ha haft den verkliga personen framför sig. ... Hur skulle oansenliga och olärda människor kunna överträffa de största genier, i forntiden och i nutiden, när det gäller att skildra en personlighet? Hur kom det sig att de skildrade den på ett indirekt sätt? Detta är verkligen ett starkt bevis på äkthet och sanning.”
Hans unika personlighet
Ett ännu starkare bevis för att Jesus Kristus var en historisk person är att hans inflytande inte beror på hans fysiska närvaro på jorden. Det inflytande som sådana mäktiga härskare som Nebukadnessar, Alexander den store och Julius Caesar utövade har upphört, men den verkan som Jesus Kristus hade på historien består. Millioner människor i vår tid följer fortfarande hans läror.
Napoleon var en mäktig man på sin tid, men han var tvungen att erkänna det unika i Jesu inflytande som person. Han sade: ”En ovanligt stor förmåga att öva inflytande på människor och befalla dem har getts åt Alexander, åt Karl den store och åt mig. Men för vår del har det varit nödvändigt att vara närvarande. ... Jesus Kristus däremot har övat inflytande på sina undersåtar och befallt dem utan att han själv varit synligen närvarande i kroppen under arton hundra år.” Och återigen: ”Alexander, Caesar, Karl den store och jag har grundat stora välden, men på vad stödde vi vårt snilles skapelser? På makt. Jesus Kristus ensam grundade sitt rike på kärlek.”
Den kände franske 1700-talsfilosofen Rousseau skrev följande om Jesus: ”Hur upphöjda är inte hans levnadsregler! Vilken djup visdom finns inte i hans tal! Vilken rådighet, vilken skärpa, vilken ändamålsenlighet kännetecknar inte hans svar! Hur storslaget behärskade han inte sina begär! Var finns den människa och var finns den filosof som skulle kunna leva och dö på detta sätt, utan svaghet och utan skrytsamt uppträdande?”
I vår egen tid finner vi att mahatma Gandhi, den indiska nationens hinduiske ”fader”, en gång sade till lord Irwin, en tidigare vicekonung av Indien: ”När ditt land och mitt kan samsas på grundval av de läror som Kristus förkunnade i denna bergspredikan, då har vi löst våra länders problem, men inte nog därmed; vi har då löst hela världens problem.” Den erfarne amerikanske psykiatrikern J. T. Fisher gav ett liknande vittnesbörd om Kristi bergspredikan, när han mot slutet av sin mycket framgångsrika bana skrev att bergspredikan vida överträffade det bästa som alla filosofer, psykologer och poeter i hela världen hade att erbjuda.
Hur förhåller det sig med Jesu underverk?
Det kan hända att det är evangeliernas skildring av underverk som mer än någonting annat har visat sig vara en stötesten för många. Om underverken hade beskrivits som vanliga händelser, kunde människor ha haft en grundval att göra invändningar. Men så är det inte. Evangelierna framställer underverken som extraordinära tilldragelser som bekräftar att Jesus verkligen var Guds Son. Vi läser: ”Jesus gjorde i sina lärjungars närvaro också många andra tecken, som inte är nedskrivna i denna bok. Men dessa har blivit nedskrivna, för att ni skall tro, att Jesus är Messias, Guds Son.” (Joh. 20:30, 31, Hd) Det skulle sannerligen inte ha varit tillräckligt om Jesus helt enkelt hade påstått att han var Guds Son. Han måste kunna bevisa att han var det. Och vilket bättre sätt kunde det finnas att göra detta på än genom att göra underverk?
Men hur förhåller det sig med argumentet att underverken står i strid med naturlagarna? I fråga om detta sade en gång Victor Hess, som upptäckte den kosmiska strålningen: ”Det har ibland påståtts att ’nödtvånget’ i naturens ’lagar’ är oförenligt med ... underverk. Så förhåller det sig inte. ... Många av våra fysiska lagar är faktiskt rätt och slätt statistiska påståenden. De gäller generellt om ett stort antal fall. De har ingen betydelse i ett enskilt fall. ... Måste en vetenskapsman tvivla på underverkens realitet? Såsom vetenskapsman svarar jag bestämt: Nej. Jag ser inget skäl till att Gud, den Allsmäktige, som skapade oss och allting omkring oss, inte skulle kunna upphäva eller ändra det naturliga och vanliga skeendet — om han anser det vara vist att göra detta.” — Faith of Great Scientists (Stora vetenskapsmäns tro), redigerad av W. Howey, sid. 10.
Någonting som också stöder äktheten i Jesu underverk är den verkan de hade på dem som bevittnade dem. Alldeles som dr W. Paley visar, levde de sitt liv ”i arbete, faror och lidanden, som de villigt underkastade sig till bekräftelse av de skildringar som de frambar och uteslutande till följd av sin tro på dessa skildringar; och ... de rättade sig också, av samma motiv, efter nya regler för uppförandet”. — The Works of William Paley (William Paleys verk), sid. 300.
Vi kan inte komma ifrån det. De här nämnda bevisen tillåter oss inte som fördomsfria, tänkande personer att komma till mer än en slutsats. Och den går inte bara ut på att Jesus från Nasaret verkligen har levat, utan också på att den skildring av hans liv som finns i bibeln framställer den historiske Jesus för oss.