Glädjen i ”den goda kampen” för tron

Berättat av Väinö Pallari

JAG växte upp i Finland, som är till 92 procent lutherskt. När jag blev ett av Jehovas kristna vittnen år 1930, blev min anställning som lärare hotad.

Detta berodde på att bibelforskarna, som vittnena då kallades, ansågs vara kommunister och fick höra att de skulle sändas till Ryssland. Skolstyrelsen hotade mig med detta, om jag inte lämnade skoldistriktet frivilligt.

Men jag vägrade att överge mitt arbete. Skolstyrelsen försökte då få mig att lova att inte gå från hus till hus och predika en ”ny lära”, som samhället inte kunde tolerera. Jag kunde naturligtvis inte avge ett sådant löfte; i själva verket var det mitt mål att en dag predika de goda nyheterna om Guds rike hela min tid.

Därnäst bearbetade skolstyrelsen föräldrarna till mina elever. De försökte få eleverna att strejka. Men inte en enda stannade borta från skolan.

Till sist, sedan skolstyrelsen gäckats i sina försök att få mig avlägsnad, drog man helt enkelt in den tjänst jag innehade. Men resultatet av den åtgärden var att jag var berättigad till en betydande inkomst. Jag gjorde inga invändningar, eftersom det ekonomiska biståndet skulle hjälpa mig att komma i gång i predikoarbetet på heltid — mitt slutliga mål. Den möjlighet som jag hade väntat på erbjöd sig nu, och jag grep den, glad över att jag till sist kunde ägna alla mina krafter åt ”den goda kampen” för tron, alldeles som aposteln Paulus gjorde. — 2 Tim. 4:7.

Ungefär vid den tiden fick jag också ett brev från Sällskapet Vakttornet, i vilket man bad mig hjälpa till att organisera predikoarbetet från hus till hus. Detta var en mycket lycklig tid. Jag deltog i predikoarbetet med mina kristna bröder varje dag och höll möten på kvällarna — men ändå föreföll det inte vara alltför tröttande.

Krigsåren

År 1939 samlades de hotande krigsmolnen vid horisonten. Folket i Finland befann sig i en mycket orolig sinnesstämning. Eftersom Jehovas kristna vittnen var neutrala i politiska angelägenheter, betraktades de med ogillande och kunde inte längre arbeta fritt. Det första domstolsfallet mot vittnena började redan innan kriget bröt ut. Vid ett tillfälle, medan jag spred den bibliska broschyren Herradömet och freden i Åbo, omringades jag av poliser och anklagades för ”olaglig gårdfarihandel”, vilket resulterade i en rättegång.

Under kriget hade vi domstolsfall gång på gång, och vårt predikoverk var officiellt förbjudet. Vi betraktades som kommunister, och de ansågs vid den tiden vara det värsta som kunde tänkas. Eftersom Sällskapet Vakttornet hade förbjudits, kunde det inte anordna möten, men det hölls ändå möten, och det skedde i en enskild kristens namn. Detta var möjligt genom att lagen om religionsfrihet fortfarande var i kraft, trots kriget.

Jag har alltid haft dålig hälsa, och på grund av detta blev jag fritagen från militärtjänst. Därför kunde jag fortsätta mitt predikoarbete på heltid, och för det var jag djupt tacksam mot Jehova.

Arbetet som kretstillsyningsman under kriget var inte utan sina spännande stunder. Eftersom Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!) var förbjudna, måste vi ta med oss all den stencilerade andliga födan i en resväska. Detta var farligt, eftersom militärpolisen ofta undersökte resenärernas väskor för att se om de hade smör (all mat var ransonerad) eller annat ”förbjudet bagage”.

Vid ett tillfälle hade jag många stencilerade exemplar av Vakttornet i min väska, och en militärpolis frågade vad det var. Jag svarade att det var biblisk litteratur, som gavs åt människor för att de skulle kunna få läsa den. Lyckligtvis hade han bråttom och tog sig därför inte tid att se efter närmare. Om han hade undersökt den litteratur jag hade med mig, skulle han alldeles säkert ha arresterat mig.

Bombanfallen mot städerna var en erfarenhet. Vi måste ofta avbryta ett möte för att gå till ett skyddsrum. När vi kom ut ur skyddsrummen, kunde vi se bränder rasa runt omkring oss, men vittnenas hem blev sällan skadade.

Den mest skräckinjagande händelsen i mitt liv inträffade under krigets höjdpunkt. Jag var på väg hem med spårvagn mycket sent en kväll. Två lätt druckna soldater råkade stiga på samma spårvagn, och när de såg mig i civila kläder, blev de mycket förbittrade. De talade med varandra om mig och sade att jag borde vara i uniform. Vi steg av på samma ställe, och männen befallde mig att stanna.

En av dem frågade mig varför jag hade ställt till bråk på spårvagnen, vilket jag naturligtvis inte hade gjort. Plötsligt drog den andre en kniv och sade: ”Vad skulle du säga, om vi släppte ut luften ur dig?” Jag försökte förklara de obehagliga följderna för dem, om de gjorde detta, men de svarade att de hade lidit så mycket vid fronten att de inte längre brydde sig om vad som hände med dem. Plötsligt höjde soldaten sin kniv i avsikt att genomborra mig. Då grep jag med bultande hjärta hans hand, fastän jag i verkligheten inte kunde försvara mig mot dem.

Jag kände mig hjälplös i denna situation, och jag viskade en bön till Jehova, precis som jag hade gjort under hela denna episod. Som genom ett under släppte soldaten sitt grepp och lät mig gå. Jag fortsatte min väg och grät av glädje och tackade Jehova för att han hade räddat mitt liv. Jag kom att tänka på bibelns försäkran: ”En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga armar.” — 5 Mos. 33:27.

Glädje i ”den goda kampen” vid Betel

År 1942 fick jag en inbjudan att tjäna vid Betel, Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, där jag sedan dess har haft många privilegier av tjänst. Under kriget hade jag uppgiften att skaffa mat åt Betelfamiljen, vilket verkligen var mycket svårt, eftersom det rådde svår brist på allting. Vid många tillfällen fick vi det vi behövde på nästan mirakulöst sätt. Det var som om manna föll från himmelen för att hjälpa oss genom den besvärliga krigstiden.

Jag hade också privilegiet att sköta juridiska angelägenheter. Det var till exempel många vittnen som inte hade några närstående arvingar och som ville att alla deras ekonomiska tillgångar efter deras död skulle användas för att främja Jehovas verk. Men i Finland finns det en lag som kräver att testamentstagaren efter testatorns död skall ta kontakt med alla den avlidnes släktingar. Detta gjorde det nödvändigt för mig att ta kontakt med alla släktingar till avlidna kristna bröder, som hade upprättat sådana testamenten, och det var inte någon lätt uppgift.

Vi har också haft en ständig strid med Finlands radio. Nästan alla religiösa trosriktningar har fått göra utsändningar i radion, men vi har inte fått göra det. Och det är inte bara det, utan då och då har det också gjorts angrepp på vårt predikoarbete.

En kommentator gjorde ett ofördelaktigt program om vittnena, och i det användes hela tiden mycket grova finska ord. Programmet inspelades i förväg, och vi fick höra det före utsändningen. Ett annat vittne och jag brottades med detta problem ungefär en vecka, och vi lyckades få producenten att avlägsna de värsta förolämpningarna, men det var fortfarande mycket dåligt. Strax efter detta fick jag, till följd av nervspänningen, ett slaganfall. Jag förlorade delvis min syn och min talförmåga, och jag förlorade helt förmågan att läsa och räkna.

Efter några veckor på sjukhus återhämtade jag mig ganska bra, men jag har känt mig frusen ända sedan dess. Läkaren uppmanade mig att ”dra mig tillbaka” och förbjöd mig att anstränga mig för mycket med någonting. Jag måste ”växla ner” för att fortsätta min tjänst, men jag kan försäkra att jag inte har förlorat det som finländarna kallar sisu.

Jag har således ibland kanske arbetat hårdare än jag borde, men jag har funnit glädje i det. För inte så länge sedan fick jag ett nytt slaganfall, och det var värre än det förra. Mitt tal började återhämta sig ganska snart, men nu tycks framstegen ha upphört. Återigen måste jag sakta ner, men jag vill fortfarande göra mitt bästa för att kämpa ”den goda kampen” för tron.

När jag ser tillbaka på de fyrtiofyra år då jag har använt hela min tid i tjänsten för Gud, kan jag säga att jag inte kunde ha använt mitt liv på ett bättre sätt. Denna heltidstjänst, som man lär sig älska mer och mer allteftersom åren går, är så rik på välsignelser att inget annat arbete kan jämföras med den. Fastän arbetet på Betel, såväl som arbetet i tjänsten på fältet, kräver styrka, är det en källa till stor glädje.

[Bild på sidan 451]

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Finland