Varför bör man vara gästfri?
”FRÄMLINGEN behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.” (Job 31:32) Detta slag av gästfrihet, som visades av den trogne Job, var ett igenkänningstecken på Guds hängivna tjänare i forna tider.
Att visa gästfrihet var verkligen en kärleksfull reaktion på en främlings behov av vederkvickelse och tak över huvudet. Många hundra år tillbaka i tiden brukade resenärer vanligen stanna till i en by eller stad och där bege sig till torget eller den öppna platsen. Detta gav invånarna en möjlighet att inbjuda främlingen att övernatta hos dem.
Bibelns berättelse om en levit under domartiden i Israel belyser detta. Han, hans tjänare och hans bihustru var på väg från Betlehem och tog in i Gibea i Benjamin för att övernatta där. Vi läser: ”När mannen kom ditin, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över natten.” — Dom. 19:1, 2, 14, 15.
En sådan ogästvänlig inställning var mycket ovanlig när det gällde en israelitisk stad. Leviten hade särskilt undvikit en icke-israelitisk stad, eftersom han menade att han skulle bli bättre behandlad av israeliter. (Dom. 19:11, 12) Till sist var det emellertid en gammal man, som inte tillhörde Benjamins stam, som visade gästfrihet och sade: ”Frid vare med dig! Men låt mig få sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen må du icke stanna över natten.” — Dom. 19:16—20.
Ovilligheten bland människorna i Gibea att visa gästfrihet mot främlingar var ett bevis på ett allvarligt moraliskt fel. De höll själviskt på med sina egna angelägenheter och vägrade att ta vara på möjligheten att visa omtanke.
Djupet i deras själviskhet blev ännu tydligare sedan den gamle mannen tagit emot resenärerna i sitt hem. En pöbelhop av män omringade huset och krävde att leviten skulle överlämnas åt dem för omoraliska syften. Den gamle mannen gav emellertid inte efter för deras krav. Likväl utvecklades omständigheterna på ett sådant sätt att levitens bihustru överlämnades i deras händer. De hanterade henne skändligt hela natten och gick så långt att hon dog. — Dom. 19:22—28.
Flera hundra år tidigare hade en liknande ogästvänlig anda varit rådande i Sodom. En kväll kom två ståtliga främlingar in i Sodom. När Lot fick syn på dem, bjöd han in dem i sitt hem och bad dem enträget att inte tillbringa natten på gatan. Främlingarna accepterade erbjudandet, men innan de kunde gå till vila, hade Lots hus omringats av en pöbelhop av män, ”både unga och gamla”. De ropade till Lot att han skulle lämna ut sina gäster för omoraliska syften, men han vägrade fast och bestämt. (1 Mos. 19:1—11) Detta var ett bevis på den rättfärdighet som bidrog till att Lot undgick den tillintetgörelse som Jehova lät komma över Sodom och tre andra närliggande städer. — 5 Mos. 29:23; 2 Petr. 2:6—9.
Utan att Lot själv visste om det hade han tagit emot änglar som gäster i sitt hem. Hans exempel och andra liknande exempel på gästfrihet framhålls i Hebréerna 13:2 som en uppmuntran för de kristna. Vi läser: ”Glöm inte att vara gästfria; det har hänt att de som visat gästfrihet haft änglar som gäster utan att veta om det.” — 1974 års sv. provövers.
Den anda av omtanke och frikostighet som framkallar äkta gästfrihet är verkligen en värdefull egendom. Avsaknaden av den kan, enligt vad som visas i fallen med invånarna i Gibea och i Sodom, ge upphov åt handlingar av ytterligtgående själviskhet. Det är så därför att sann kärlek till medmänniskorna förmår en att arbeta för deras bästa och avhåller en från att kränka deras rättigheter. Aposteln Paulus framhöll detta när han sade: ”Den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen. De buden: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ’Du skall icke dräpa’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke hava begärelse’ och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan.” — Rom. 13:8—10.
Det är bara om vi uppodlar och vidmakthåller den anda av kärlek som framkallar sanna uttryck för gästfrihet som vi vinner Guds godkännande. Det är så därför att kärleken till Gud och till medmänniskorna är själva grundvalen för den sanna tillbedjan. Jesus Kristus sade: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” — Joh. 13:35.
Liksom i forna tider förekommer det bland Guds folk i vår tid många tillfällen till att ta initiativ i fråga om att visa gästfrihet. Det händer att naturkatastrofer, förföljelse, sjukdom eller liknande gör att medtroende kommer i nöd. Hur gott är det inte när deras andliga bröder gör vad de kan för att ge hjälp! Därtill ges det tillfällen då man kan visa gästfrihet mot besökande eller resande äldste — bjuda dem på mat och/eller husrum eller på något sätt bistå dem i deras utgifter. Inom församlingen ges det också många tillfällen att dela med sig åt medtroende av mat, kamratskap och liknande. Att man visar gästfrihet på detta sätt kan leda till ömsesidig uppmuntran och uppbyggelse.
Vad bör du tänka på när någon visar dig gästfrihet? Det är förståndigt att man är noga med att inte utsättas för någon anklagelse för att utnyttja någon — bli ett slags ”samhällsparasit”. Aposteln Paulus och hans medarbetare gav ett gott föredöme i fråga om detta. Aposteln påminde de äldste i församlingen i Efesus: ”Ni vet själva, att jag med dessa mina händer har förtjänat livsuppehället åt mig och åt mina följeslagare.” (Apg. 20:34, Hd) Detta betyder inte att Paulus och hans följeslagare avvisade alla erbjudanden om gästfrihet. Att de accepterade äkta gästfrihet framgår tydligt av vad som hände i Filippi. I den staden kom Lydia och hennes hus att omfatta kristendomen. Därefter bad hon enträget Paulus och hans medförbundna: ”Om ni har ansett mig vara trogen mot Jehova, så kom in i mitt hus och stanna där.” En sådan varmhjärtad gästfrihet kunde helt enkelt inte avvisas. Apostlagärningarnas skribent, läkaren Lukas, tillägger: ”Hon helt enkelt nödgade oss att komma.” — Apg. 16:14, 15, NW.
När någon godtar en annans gästfrihet, blir han förpliktad att uppföra sig som en uppskattande gäst. Jesus Kristus riktade uppmärksamheten på detta, när han sade till sina lärjungar: ”I det huset skall ni stanna, och ni skall äta och dricka vad de bjuder er. ... Flytta icke från hus till hus!” (Luk. 10:7, Hd) Genom att säga detta klargjorde Jesus att hans lärjungar inte otacksamt skulle lämna en persons hem som visat gästfrihet för att bege sig till en annan plats, där värden kunde erbjuda större bekvämlighet och bättre mat. När vi tillämpar principen i Jesu förmaning, kan vi förstå att det skulle vara ovänligt att lämna återbud till en inbjudan helt enkelt därför att vi efteråt blivit erbjudna någonting som är bättre i materiellt avseende.
Med tanke på vad bibeln säger bör vi alla vilja vara gästfria på grund av djup kärlek till Jehova och till våra medmänniskor. Även om det vi äger är litet, är vi inte utestängda från möjligheten att visa en anda av gästfrihet — äkta omsorg om andras välfärd. Och när sann gästfrihet visas oss, bör vi ta emot detta med uppskattning som ett uttryck för kärlek.